Ok, så här var det. Klockan var strax efter nio på morgonen, vi hade precis lämnat Pigeon Forge bakom oss och var på väg till Smoky Mountains för sista gången. Vi kör söderut på den tvåfiliga vägen. Det går inte så fort, kanske 35-40 miles/hour. Vi är sist i en ganska tät klunga på fyra bilar, en bil i vänsterfilen och tre i högerfilen.
Plötsligt ser jag nåt stort grönt röra sig strax till höger om vägen, drygt 100 meter framför oss. Instinktivt ställer jag mig på bromsen och styr ut mot vägrenen. Samtidigt ser jag ett stort träd falla mot vägbanan. Dess fall hindras något av ett mindre träd, men det slutar bara med att det istället är två träd som faller. Med ett brak träffar träden den främsta bilen, rakt över taket.
Matilda ser givetvis det också och ropar "ring nine-one-one!". Jag räcker henne min telefon med orden "ring du!". Jag öppnar dörren och börjar springa.
Så här i efterhand slås jag av hur mycket information våra mänskliga hjärnor kan ta in och bearbeta på så kort tid när det verkligen gäller. Det tog mig inte många sekunder att ta mig fram de 50-75 metrarna till röran av träd och bil, men ändå hann jag tänka mycket. Väldigt mycket.
Först handlade det om en omedveten bedömning och analys av vad jag hade framför mig. Fronten av bilen satt fastkilad under trädet. En stor gren, eller möjligtvis stammen, hade landat på främre delen av taket och tryckt in det en hel del. Vindrutan var helt krackelerad, men såg ut att sitta kvar. Dörrposten mellan vindrutan och förardörren hade fått sig en rejäl knäck. Även den rutan var sprucken och det var uppenbart att förardörren skulle inte kunna användas. Bilens högra sida såg jag inte alls, den var helt täckt av grenar och löv. Bakluckan, bakrutan och vänstra bakdörren var relativt oskadda. Det var den dörren som skulle behöva användas. Bakom bilen låg en stor gren eller om det var det mindre trädet.
Därefter kom tankarna på den eller de som satt i bilen. Hade de klarat sig helskinnade eller var de skadade? Hur allvarligt och vilken typ av skador i så fall. Nånstans förberedde jag mig på huvudskador och skärsår. Den sista tanken innan jag kom fram var "satan, jag har inget förbandsmateriel".
Någon meter före mig var en man och en kvinna från de andra bilarna. Mannen stannade på lite avstånd men skrek "how are you?" flera gånger. Jag hörde inget svar. Kvinnan var på väg över den stora grenen bakom bilen. Jag skulle precis göra henne sällskap när jag ser att vänster bakdörr öppnar sig en par decimeter. En man i 25-30 årsåldern tråcklar sig ut med viss möda. Han säger "we're ok", han ser oskadad och relativt lugn ut. Jag frågar om det finns fler i bilen, men får inget svar. Istället kryper han in i bilen igen och strax ser jag varför. Han hjälper sin flickvän ut. Hon verkar också oskadd men ser ordentligt skakad ut. Hon är alldeles blek och har darriga ben när hon leds iväg av kvinnan och sin pojkvän. De sätter sig i baksätet i en av de andra bilarna. Klokt.
Nu strömmar det till människor och jag återvänder till vår bil. Jag behövde dessbättre inte ingripa och behövs inte på olycksplatsen längre. Dessutom tål jag inte människor som gillar att frottera sig i andras olycka. När jag kommer tillbaka pratar Matilda fortfarande med larmoperatören och snart hör vi sirener. Efter några minuter vimlar det av blåljus och uniformer. Först nu börjar jag känna mig lite skakig, efter att ha varit helt lugn tidigare. Det kunde ju faktiskt kunnat slutat riktigt, riktigt illa.
Resten av dagen blir dessbättre inte dramatisk alls utan består av ett par timmars vandring i skogen längs en liten vacker fors. Det hjälper oss att skingra tankarna.
Så nu fortsätter vi ner i Georgia och hoppas innerligt att vi slipper vara med om fler olyckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar