Cinque Terre

​Fem små gamla fiskebyar ligger längs Liguriens kust. Norrifrån är det Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Området är numera en nationalpark och med på UNESCOs världsarvslista, så jag kan inte tänka mig att det fiskas speciellt mycket nuförtiden. Kuststräckan med de små byarna är sanslöst vacker och genomkorsas av flera vandringsleder. Går man hela sträckan genom alla byarna blir det minst 18 km beroende på hur mycket man knatar runt i byarna. Allt som oftast är det ordentligt ansträngande då det är upp och ner som gäller längs de branta klippväggarna. Dessutom är det inte så lite varmt, åtminstone nu när vi är här. 

Vi ville täcka in hela sträckan men valde att dela upp vandringen över två dagar och gå från norr mot söder. Byarna ligger väldigt otillgängligt med bil men det går tåg genom hela området (tunnlar!!). Eftersom vi bor i Bonassola, ett par byar norr om Cinque Terre, tog vi tåget till Monterosso och efter en stärkande kaffe begav vi oss iväg. Monterosso är helt klart den minsta vackra byn och tämligen omgående brakade leden uppåt och svetten började lacka. Väl uppe blev leden enklare och omgiven av vinrankor började man snart skymma Vernazza och dess pittoreska hus. 

Efter en välförtjänt fika och påfyllning av vattenflaskorna begav vi oss iväg igen. Även denna gång var det uppåt som gällde i inledningen, men denna stäcka kändes lite enklare och lite vildare. Snart såg vi Corniglia ute på sin udde cirka 100 meter över havet. 

En svalkande glass senare hoppade (nåja…) vi på tåget tillbaka till Bonassola där tog ett väldigt skönt och långt bad som första steg att ladda batterierna inför morgondagens etapp. 

Dag två, etapp två. På tåget tillbaka till Corniglia. Nästa by söderut är alltså Manarola så dit tog vi sikte. Leden längs med kusten rasade i ett jordskred får något år sedan och håller nu på att återbyggas. Alltså fick det bli en omväg upp i bergen. Det positiva med det är de fanatiska vyerna bland terrassodlingarna av vin. Det negativa är att man ska över 350 höjdmeter och betalar med några liter svett, men vyerna när man närmar sig Manarola är häpnadsväckande.

Sista sträckan mot Riomaggiore är den klart minst upphetsande. Det är 212 höjdmeter på bara 700-800 meters sträcka upp på toppen och sen direkt ner igen på andra sidan. 

Vandringarna på Cinque Terre är anmärkningsvärda och det nog svårt att hitta nåt liknande nån annanstans på planeten. Speciellt byarna Vernazza och Manarola är spektakulära. Men det är ansträngande och svettigt, så bra skor och mycket vatten är att rekommendera (man kan få böter om man har kass skor - typ flippflopp eller liknande).

Monte Rosa

​På vägen söderut mot Milano hade vi en tanke på vad vi ville göra men det krävde åtminstone någorlunda bra väder. Prognosen såg lovande ut och när vi vaknade såg vädret ännu bättre ut. Alltså styrde vi mot Monte Rosa. Det är ett högt bergsmassiv på gränsen mot Schweiz med ett dussin toppar på över 4000 m.ö.h. Monte Rosas högsta punkt, tillika Schweiz högsta punkt, är Dufourspitze på 4 634 m.ö.h.

Vi utgick från Staffa, det är nämligen så långt man kommer med bil. Det ligger cirka 1350 m.ö.h och där hoppar man lämpligen på ett par stolliftar som tar en till Bellverde på 1900 m.ö.h. Därifrån är det apostlahästarna som gäller. Framför sig har man det mäktiga bergsmassivet och flera glaciärer som kastar sig ner för branterna. Dessvärre blir det väldigt tydligt att glaciärerna minskat kraftigt i storlek de senaste åren och på lite lägre höjd finns de inte kvar alls längre. Allt som finns kvar där är ett stort brett spår med massa sten och grus som visar var den stora glaciären en gång hade sin framfart. 

Den vidare vandring var helt fantastisk med hissnande vyer med branta alptoppar, snöklädda branter och knallblå himmel. Leden var inledningsvis enkel och inte särskilt brant. Men innan vårt slutmål blev det ordentligt brant och ansträngande upp mot cirka 2250 m.ö.h. Men det var definitivt mödan värt för väl där bredde sig den turkosa alpsjön Lago di Loci ut sig med hela det snöklädda Monte Rosa med sina glaciärer i fonden. Helt sanslöst vackert.

Nu kan man förstås vända 180 grader och ta samma väg ner igen inklusive liften. Eller så går man hela vägen ner. Vi valde det senare. Det blev en fantastiskt vandring även om det var ordentligt brant på vissa ställen.

Nånstans mellan 800 och 900 höjdmeter senare nådde vi nöjda och glada men med  ordentligt darrande ben dalgången. 

Framemot kvällen välkomnade Tereza och Jan oss till sitt hus utanför Milano. Vi gick ner till sjön där det blev bad, pizza och öl medan vi såg solen sänka sig över Monte Rosa bergsmassiv. Sämre kan ha det!

Alpe Dèvero

​I två dagar har vi vandrat med Alpe Devero som utgångspunkt. Det är en liten alpby som ligger där vägen tar slut längst in i dalgången på i runda slängar 1640 meters höjd. Byn är pittoresk så det förslår och man blir lite lätt ödmjuk över naturens storslagenhet när bergstoppar på bit över 3000 meter omger en.

Första dagen tog vi den tuffaste vandringen mot M. Sangiatto, en topp på 2387 m.ö.h (hela gänget tog inte de sista metrarna upp på toppen). Det var en ansträngande vandring på cirka 14 km och ungefär 750 höjdmeter. Leden i sig var ganska lättvandrad och vi blev förvånade över mängde och storleken på träden på såpass hög höjd. Även om molnen gick lågt belönades vi av flera hissnande vyer.

Dag två gick vi istället åt andra håll med riktning mot Lago Nero, en liten alpsjö på lite drygt 2000 m.ö.h. Det var lite bättre väder och vi gillade denna leden lite bättre. Naturen mer omväxlande och utsikten något vackrare trots den lägre höjden. När vi summerar den turen blev det ungefär 14 km (igen), men ”bara” cirka 400 höjdmeter.

Därmed lämnar vi nöjda Alpe Devero för denna gång. De kommande dagarna blir det nog någon kortare vandring i dalgången strax intill. Men mer om det vid något annat tillfälle.

Nu är det dags igen

​Det har varit tyst på bloggen länge nu och det är ju inte så konstigt då det är en blogg om resor. Reser vi inte blir det inte heller några inlägg på bloggen. Klart som korvspad!

Just nu är vi i Piedilago, en liten italiensk alpby åt schweiziska gränsen till, omgivna av spetsiga toppar med eller utan snö på. Här tänker vi spendera några dagar med vandringar i vad som utlovas vara mycket vacker natur. Vi teleporterades ju inte hit så jag tänkte författa några rader om hur de cirka 150 milen söderut artade sig.

Tyskland och autobahn. Ja, särskilt upphetsande är det ju inte. Vi tog oss till en liten håla strax söder om Kassel. Där fanns i princip ingenting, men på nåt outgrundligt sätt lyckades vi hitta en schnitzel att stoppa i foderluckan. 

Dagen efter svängde vi höger över Rhen och in i Frankrike, där vi tog sikte på Colmar. En liten vacker stad med massor av gamla korsvirkeshus och kanaler som gör att Colmar har en stadsdel som kallas lilla Venedig. 

Natten spenderade vi ytterligare lite söderut i en annan sömnig liten by. Det finns inget anmärkningsvärt att säga om byn, men frukostvärdinnan (eller kanske ägaren, det är lite oklart) var en profil som verkligen förtjänar några rader. Hon dukade fram en fin frukost där hon gjort i princip allt själv ner till att odla mandlarna som fanns i croissanterna. Det inkluderar även de tre olika marmeladerna som hon vunnit franska mästerskapen i marmeladkokning med (att det bara finns en sån tävling…). Hemligheten var tydligen att koka marmeladen i saft istället för med socker. Under hela frukosten underhåll hon oss med historier och som tur var pratade hon fullt begriplig tyska (även för undertecknad). Men när hennes tyska inte räckte till körde hon Google translate till danska. Det funkade det också.

Sen var det dags för vår stålmustang att ta sig an alperna. Vi såg ut en rutt och allvarligt talat fanns det inte så många alternativ. Ett antal mil innan en lång tunnel insåg vi att den tunnel kör man inte bil igenom. Man åker tåg. Sittande i bilen. Det hade vi ingen aaaniiing om. Taskig reseplanering helt enkelt. Ja, ja, då fick vi testa på det också. 

Den gamla Lötschberg-tunneln invigdes 1913, är 14,6 km lång och resan igenom tar cirka 20 min. Vi körde upp på ett långt godståg och drog åt handbromsen, sen var det bara att luta sig tillbaka och slappna av. Tydligen bygger man nu en ny tunnel som är mer eller mindre parallell med den gamla men cirka 400 höjdmeter längre ner och drygt dubbelt så lång. Den är tydligen delvis i drift och ska när den är klar kosta totalt 25 miljarder kronor. För de pengarna hoppas jag de kostar på sig lite belysning, för det fanns inte i den gamla tunnel. Väl innanför tunnelmynningen blev det därmed kolmörkt bortsett från någon mobilskärm här och var. Och några bilar längre fram var det nog nån som led av klaustrofobi eller var mörkrädd, då vederbörande krampaktigt höll bromsen nere hela resa så att bromsljusen gav lite rött ljus. 

Resten av resan var tämligen händelsefattig och nu laddar vi för fullt för några häftiga alpupplevelser.