Say "cheese"

Italien är definitivt ett av våra favoritresmål, jag tror vi varit här minst en gång om året de senaste fem åren. Vissa år mer än en gång. En av anledningarna till att vi återkommer är givetvis maten. 

Även om Sabaudia med omnejd i vårt tycke inte är de vackraste delarna av Italien så är det ju maten italiensk och därmed bra. Eller? 

Under denna resa har vi valt (tvärtom mot vad vi brukar) att äta lunch ute på nån liten lokal restaurang och fixa en enklare middag själva hemma i lägenheten. På lunchmenyerna, den mån det finns några menyer, är det fisk och skaldjur som gäller Det har vi inget emot. Tvärtom. Av de luncher vi hunnit med hittills har två varit helt fantastiskt bra och två ganska dåliga. De två dåliga luncherna har vi intagit på ett par ställen som helt klart är så billiga att de inte har råd med varken bra råvaror eller en vettig kock. Men i sån lågsäsong som det är nu kan man inte alltid välja. Dessvärre.

Men vi har också ätit gudomlig mat. På två ställen som vår värdinna betraktar som "a little bit more expensive". Det har hon i och för sig rätt i, men det har det varit värt. Det var musslor, räkor, bläckfisk och tonfisk i långa vackra banor. Allt tillagat till perfektion. 

Till detta ett glas gott lokalt vitt vin och till sist har vi avrundat det hela med en god kopp kaffe. Barnen klagar inte heller utan äter utsökt pasta så att det sjunger om det.

Även kvällarna i lägenheten når vissa kulinariska höjder. Vi fixar nån god grönsaksrätt och till det fina italienska oliver och charkuterier. Olika sorters salami, mortadella och prosciutto crudo förstås. Som kronan på verket unnar vi oss en bättre ostbricka. 

I vår familj äts det för övrigt ofantliga mängder ost, då alla fem är en hårsmån från att betraktas som ostnördar. Det äts ju inte mindre ost när vi är i Italien för att uttrycka sig milt. De först tre dagarna här gick det 1,5 kg ost... Tur att den är billig, åtminstone med svenska mått mätt. Vidar och Svante föredrar parmesanost, medan Algot helst äter pecorino. Matilda och jag är allätare och tar från barnens urval samt en ordentlig bit gorgonzola. Helst gorgonzola dolce, då den är extra krämig och rund i smaken. Det ska bli intressant att se hur mycket parmesanost vi får plats med i väskan hem.

La Dolce Vita!

På väg igen. Denna gång till Rom, eller snarare till en liten håla som heter Sabaudia. Till med till San Donato om vi ska vara petiga. San Donato är i princip obetydligt mer än en gatukorsning nån kilometer utanför Sabaudia. Allt detta ligger mitt emellan Rom och Neapel på gammal träskmark som en herre vid namn Mussolini beslutade att dika ut. Med gott resultat (han gjorde alltså nåt rätt). Nu finns här en vidsträckt och, nu under lågsäsongen, helt öde strand där Medelhavet sakta rullar in och dessutom finns här ett par nationalparker med lovande vandringsleder.

Varför åker man då till hit? Tja, varför inte? Vi åker gärna till mindre ställen som inte är fullt så präglade av turismen. Vi tycker nämligen om att se resmålet "på riktigt" och inte bara den rosaskimrande och tillrättalagda idyllen som finns vid de största sevärdheterna. 

Sanningen är dessutom den att vi kvällen innan vår avresa på JordenResaRunt hittade bra flygbiljetter till Rom, så vi slog till. Jo, vi är så djupt reseberoende att vi bokar en ny resa kvällen innan vi ger oss i väg på en sex månader lång resa... När vi sedan kom hem i mitten av augusti började vi så smått fundera på vad vi egentligen ville göra i Italien. Rom kände vi inte riktigt för då vi redan varit där flera gånger och dessutom är barnen inte direkt stormförtjusta i storstäder. Efter lite diskussion med professor Google kom vi fram till att ge Sabaudia med omnejd en chans.

Vi har inga direkta planer för vår vecka i här utan kommer ta dagen som den kommer. Med lite tur kan vi kanske vara på stranden nån dag, vandra några turer i en närliggande nationalpark och besöka en och annan liten mysig by. Och äta god mat, dricka gott kaffe och vin, få pisk av barnen i Fia och läsa nån god bok. Som idag till exempel. Sovmorgon följd av en lång frukost. En titt ut på himlen, och ett snabbt beslut att åka till stranden. Fullt ös på barnen i sanden och betydligt lägre tempo på föräldrarna i samma sand. Fantastisk lunch på skaldjur och fisk, ytterligare nån timme på stranden. Till sist avslutade vi dagen i lägenheten med goda italienska charkuterier och ostar. Och ett glas gott rött vin. Helt enkelt lugnt och avkopplande, eller så kallad kvalitetstid med familjen. Livsnjutande på hög nivå alltså. 

Tillbaka i verkligheten

Nu har det gått ganska exakt en hel månad. En hel månad sedan vi steg innanför dörren hemma efter JordenResaRunt. Det har varit kul att höra hur många släktingar, vänner, kollegor och andra mer eller mindre bekanta som följt oss regelbundet eller mer sporadiskt här på bloggen. Det har också varit kul att höra all positiv feedback vi fått på det vi skrivit. Tack för det!

 

Bloggen skapades för att för oss själva dokumentera JordenResaRunt och för att förmedla en del av vad vi upplevt med nära och kära. Nu är JordenResaRunt över, men betyder det att bloggen också är över? Nej, det är inte planen. Vi kommer fortsätta att resa, då det är en så stor och viktig del av vårt liv. Däremot kommer det av uppenbara skäl inte bli lika intensivt som under JordenResaRunt och därför kommer ni inte kunna räkna med ett nytt inlägg varje eller varannan dag. Dessvärre. 

 

Att komma hem har ärligt talat varit en ganska stor omställning. Vi befarade att det kunde bli lite jobbigt för barnen, speciellt för den minste knatten. Helt fel! Det tog barnen ingen tid alls att komma in i de vanliga rutinerna med skola och förskola. Som vanligt är det alltså inte barnen som är problemet. Då har det varit värre för den äldre generationen. Vardagslogistiken har helt enkelt gjort sig påmind. Det är hämtning och lämning av barn på skola och förskola, simskola, gympapåsar att packa och komma ihåg, föräldramöten att engagera sig i, extrakläder packa och en massa andra praktikaliteter. Livet som småbarnsförälder helt enkelt.

 

Många har frågat oss hur vi orkar resa runt med små barn. Svaret är ”hur orkar man att inte göra det?”, och sedan en mer utförlig förklaring. Tänk dig februari i Sverige. Det är blöta overaller, leriga kängor, vantar, mössor, skolväskor, gympapåsar, skrapa rutor, blöta strumpor, ett mindre grusupplag i hallen, med mera. Alla som har eller har haft små barn vet vad jag pratar om. Tänk dig sen februari i Asien. Har barnen badbyxor på sig? Ok, då var vi färdiga! Så slutsatsen är ”hur orkar man att inte resa?”.

 

På vår resefront är det aldrig stiltje. Just nu lägger jag sista handen vid de fotoböcker vi ska göra från JordenResaRunt. Samtidigt börjar vi på allvar fundera på var och hur vi ska tillbringa vår vecka i Italien. Vi flyger till Rom (biljetterna är bokade sen länge). Men sen då? Rom är vi faktiskt inte så sugna på denna gång. Märkligt nog. Vi har varit där flera gånger och även om det på många sätt är en fantastisk stad, så känns det som ett ganska ”vuxet” resmål. Just nu lutar det åt någon trevlig Agroturismo. Kanske på Amalfikusten?

En bild säger mer än tusen ord - eller?

4426 foton. Det är resultatet från en kamera och två mobiltelefoner efter sex månaders resa. Det är nästan 25 foton om dagen.

Jaha, vad gör vi med dem nu då? Ärligt talat vet vi inte riktigt, men vi har några idéer. Skulle ni ha nåt bra tips är det bara lägga in en kommentar nedan. Hur som helst, att vi måste börja med en sortering och grovrensning var ju givet. Det tog några timmar men nu är det gjort och i skrivande stund är vi nere i 3395 bilder.

Eftersom vi använt tre olika kameror finns det en hel del dubletter och foton i marginellt olika vinklar. Dessa måste vi rensa ibland. Vi behöver ju liksom inte spara 38 bilder på soluppgången över Angkor Wat eller 29 bilder på Frihetsgudinnan. Detta lär reducera antalet bilder markant. Hoppas jag.

När vi väl är färdiga med den tidsödande och inte särskilt upphetsande sorteringen och rensningen tänkte vi göra en eller flera fotoböcker. Det finns flera sites på nätet där man kan skapa sina egna fotoböcker av ok kvalitet och sedan få de inbundna alsterna hemskickade för en rimlig peng. En annan lite mer udda idé är omvandla ett utvalt foto till ett broderimönster. Sen har Matilda nåt att göra i vinter. Som om det skulle behövas tidsfördriv. Men ändå.

Slutligen är det lite smått ironiskt att ett inlägg om foto är ett av de få i denna blogg utan bilder. Så kan det bli.

Hemma

Hemma. Känn på det ordet. Det känns både skönt och lite konstigt. Att stiga innanför ytterdörren var en märklig upplevelse. Allt var så välbekant, men ändå så ovant på nåt vis. 

Själva resan hem är alltid skitttåkig. Alltid! När man väl lämnar resmålet skulle man helst vilja teleporteras hem. Men så vitt jag vet går inte det. Och ärligt talat gick själva resan på bästa möjliga sätt, från det vi steg på tunnelbanan i New York tills en ivrigt flaggviftande mormor mötte oss på perongen. De stora barnen såg på film mest hela tiden och Vidar charmade brallorna av de flesta av medresenärerna. När han inte kollade på Teletubies då förstås.

Första dagen hemma gick i jetlaggens och trötthetens tecken. Vi landade klockan 06:00, men vår inre klocka stod på 00:00. Barnen fick 1-2 timmars sömn på planet, vi äldre fick mindre. Det vara bara att försöka härda ut under dagen för att på så sätt komma in rätt tidzon så fort som möjligt. Trots det hann vi även påbörja den lite mindre trevliga delen av att resa. Packa upp, tvätta och så vidare. 

Återigen vill påpeka hur sanslöst nöjda vi är med resan, men vi har fått ett problem. Vi vet nämligen inte hur vi nånsin ska kunna överträffa detta. Jaja, det lät inte ske på nästa resa även en vecka i Italien inte är fy skam. Ja, resan är bokad. Ja, vi är inte riktigt normala.. 

Allting har ett slut

Jaha, då har den kommit och gått. Dagen som vi visste skulle komma, men som på nåt sätt alltid känts långt borta. Dagen som sätter punkt för vårt fantastiska äventyr. Dagen som är den sista dagen på JordenResaRunt. Det är drygt sex månader sedan vi traskade iväg i snöblasket där hemma. Väskorna är packade och allt som återstår nu är att ta sig till JFK och planet som ska ta oss hem till gamla Svedala.

Vi avslutade med en lugn dag och insöp New Yorks atmosfären i fulla drag. En promenad över Brooklyn Bridge gjorde att vi kunde pränta in New Yorks skyline i minnet och spara till en regnig novemberdag. 

Sen avslutade vi med en "finlunch" för att avtacka JordenResaRunt med stil. Och för att få en försmak av vad som väntar där hemma tog vi en kopp kaffe på svenskägda caféet Fika.

Jag tänker inte ens försöka sammanfatta våra sex månader runt klotet. Det låter sig helt enkelt inte göras. Allra minst i ett litet kort blogginlägg. Allt jag kan säga är att det har varit helt fantastiskt och till och med bättre än vad vi vågade drömma om. Vi är så tacksamma över allt vi har fått se och uppleva. Detta är en sån sak som vi kommer sitta på "hemmet" och drömma oss tillbaka till.

Hur känns det då när vi bara har några tråkiga timmars flygresa kvar av vårt stora äventyr. Tja, det är en blandad kompott av tankar och känslor. Visst finns det många bra saker med att komma hem. Träffa nära och kära, så klart. Äta ordentlig hemlagad mat och dricka ordentligt kaffe för att nämna några. 

Men samtidigt känns det lite vemodigt. JordenResaRunt har varit en ständig följeslagare i våra tankar de senaste knappa två åren (egentligen de senaste sju åren men då inte lika intensivt). Och de senaste halvåret har det varit vårt liv. Det är inte utan att det känns lite tomt. Nästan sorgligt.

När man åker hem är det alltid skönt att känna sig "klar" med ett resmål. Och det gör vi nu. Vi känner oss klara med USA för denna gång, men vi kommer säkerligen att återvända. Det finns ännu mycket kvar att se och göra. Men att vi känner oss "klara" gör att avfärden känns helt ok. Men om någon på JFK erbjudit oss att åka några månader till Afrika, Sydamerika eller kanske tillbaka till Asien (och vi kunde strunta i alla praktikaliteter hemmavid), så vet i tusan om vi inte bokat om flighten. För det här med att resa, se världen, uppleva nya saker, lära sig mer om vår planet och människorna som bor på den är det häftigaste som finns.

Uppe i det blå

Det hör liksom till att man ska åka upp i en skyskrapa när man är i New York. De flesta väljer nog Empire State Building, men då vi har varit uppe i den tidigare tog vi oss några gator norrut. Till Rockefeller Center. Från 70:e våningen har man finfin utsikt över Central Park och mot Lower Manhattan.

Broadway och dess alla musikalscener är ju ett annat lockande inslag när man är här. Barnen ville se Lejonkungen och det hade den äldre generationen inte heller nåt emot. Dessvärre hade vi nåt emot priset. 1500 kronor. Styck. Det var på fel sida smärtgränsen. Som plan B ville barnen se... på bio. Så då fick det bli så. Men även om det inte blev någon musikal denna gången så tog vi en tur till Times Square.

New York, New York

New York. Utan tvekan städernas stad. Åtminstone för mig. Egentligen behöver man inte göra nåt när man är här mer än att vandra längs gatorna, titta på husen, känna pulsen, betrakta alla människor och insupa atmosfären.

Det är tio år sedan vi var här senast. Det har hunnit rinna mycket vatten i Hudson River sedan dess, men det mesta är sig likt. Men inte allt. 

Denna gången valde vi att bo i Brooklyn. Det är ganska stor skillnad från Manhattan, både i arkitektur och puls. Lite ruffigare och slitnare. Brooklyn är en av de fem stora stadsdelarna i New York (de andra är Manhattan, Bronx, Queens & Staten Island) och det är inte direkt litet. Hade Brooklyn varit en egen stad hade det varit den fjärde största i USA.

Vi tjuvstartade redan igår eftermiddag genom att vandra längs High Line Park. Den är inte sig lik, eftersom den inte fanns för tio år sedan. Det är en gammal järnväg ovanför marknivå ombyggd till park. Ganska coolt. Den går från 34:e gatan till den 14:e på västra sidan av Manhattan. När man sakta promenerar längs parken är det uppenbart att området genomgår en kraftig förvandling. Det gamla ruffiga tegelbyggnader är på väg bort och nya moderna skapelser på väg att ta deras plats.

När vi började turistandet på allvar idag stod Frihetsgudinnan högt på barnens lista. Det blev alltså första punkten för dagen, men eftersom vi varit där innan och eftersom vi inte hade några planer på att åka upp i henne tog vi snikvarianten. Snikvarianten är att åka Staten Island färjan, som istället för $28/person kostar gratis. Och från färjan får man perfekt vy över såväl Frihetsgudinnan som över nedre Manhattan.

För tio år sedan kallades platsen där de raserade tornen i World Trade Center stått för Ground Zero. Det var en stor grushög med ett högt staket runt. De hade inte bestämt sig för vad de skulle göra med platsen. Det har de nu och de har hunnit ganska långt i förverkligandet av planerna. Numera heter platsen 9/11 Memorial Park och innehåller minnesmonument över de som omkom i terroristattacken, museum och flera nya skyskrapor. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Amerikanerna kan det här med minnesmärken och monument. 9/11 är inget undantag. 9/11 monumenten är lite speciella. Vid baserna för där de två tornen stod finns nu två knappt 10 meter djupa kvadratiska hål. Längs kvadraternas alla sidor strömmar vatten ned i vattenfall. I gatunivå runt de två kvadraterna finns det plåtar med alla omkomnas namn utskurna. 

Flera av byggnaderna runt monumenten är fortfarande under konstruktion och det kommer säkerligen bli ännu mäktigare när allt väl är klart. Men skyskrapan som heter World Trade Center 1 står klar och ståtlig.

9/11 Memorial Park är en speciell plats och när man står där kommer tankarna lätt över en. Man tänker på allt det hemska som utspelade sig där för knappt 14 år sedan. Bilderna på hoppande människor och kollapsande torn spelas upp i ens inre. Just därför tycker jag det känns extra sorglig att man slår mynt av det. Det kostar $24 att gå in på museet, man kan köpa guidade turer ($15) och annat. Det är i mitt tycke inte respektfullt mot alla de som så tragiskt omkom och lämnar en fadd smak i munnen.

En mile-stolpe

Washington, Oregon, Idaho, Montana, Wyoming, Utah, Colorado, Kansas, Missouri, Arkansas, Tennessee, Alabama, Georgia, North Carolina, South Carolina, Virginia, Maryland, Pennsylvania, New Jersey och slutligen New York.

Vi har alltså passerat igenom 20 stater på vår 8 798 mile (eller 14 159 km för den som hellre vill det) långa resa tvärs över Nordamerika. Men nu har vi nått ändhållplatsen, lämnat tillbaka bilen. Vi är i det stora äpplet, vi är i New York.

8 798 mile är en lång sträcka och USA är ett stort land. Och vilken resa det har varit. Så mycket vi har fått uppleva, känna, se, höra, smaka och till med lukta. En hel del av det har vi försökt förmedla till er här i bloggen, men långt ifrån allt. Sanningen är att endast en bråkdel har letat sig in i bloggen. 

Det som vi inte berättat så mycket om är de där små subtila förändringarna som sker så sakta att man knappt märker dem när man flyttar sig från ena kusten till den andra. Hur landskapet ändrar sig, hur städerna ser lite annorlunda ut, hur människorna pratar och beter sig lite olika, hur dofterna varierar, hur stämningen och känslan upplevs, och så vidare. Alla dom sakerna som det är så svårt att sätta ord på. Så jag ska inte ens försöka. Inte nu heller.

Att vi spenderat så lång tid och att vi sett så många olika delar av USA gör att det känns som att vi fått en väldigt bra helhetsbild av landet. Det får man sällan om man åker på en "vanlig" semester på nån vecka nånstans. Vi kan alltså återigen konstatera att vi är lyckligt lottades.

The noble art of doing nothing - and something

Även de dagar eller delar av dagar vi gör ingenting, gör vi någonting. Att verkligen göra ingeting med tre barn är nämligen en omöjlighet. Det är ren självbevarelsedrift som gör att vi inte spenderar mer än max en dryg timme på våra små hotellrum. Åtminstone inte i vaket tillstånd. Vid för lång tid av overksamhet brukar det vara den yngsta telningen som först meddelar sitt missnöje. Ofta med ett bestämt litet pekfinger mot dörren och med ett lika bestämt "pinga, dä bått!" Det är alltså vidaritiska för "springa, där borta". 

Det vi oftast gör när vi gör ingeting är att vara på lekplatser. Vi har varit på otaliga lekplatser från Seattle till Allantown. Till och med den minsta lilla håla man kan hitta har en ordentlig lekplats. Nästan samtliga har varit fantastisk fina med bra klätterställningar, gungor, rutschkanor och mjukt fint underlag så att barnen inte slår sig mer än nödvändigt. Här har Sverige nåt att lära. Detta är det senaste exemplet från Allentown:

Den näst vanligaste sysselsättningen när vi gör ingeting är att bada. Många av motellen har små pooler och dem har vi testat, och det ordentligt. Åtminstone barnen. Finns det ingen pool på motellet hittar vi simbart vatten nån annanstans; en sjö, bäck eller kommunal pool. 

Men idag gjorde vi inte ingeting, vi gjorde nånting. Vi var nämligen på nöjespark. Också den i Allentown. Och jag blev precis lika provocerad nu som på nöjesparken i Kansas City av att det var så fantastiskt ineffektivt skött. Hur svårt kan de vara att få på och av ett gäng attraktionsåkare? Oändligt tydligen. Omständigt är bara förnamnet och att hjärntrusten i personalen nästan demonstrativt drar benen efter sig gör det inte bättre. När väl alla är på plats, fastspända och redo efter många om och men, ja då ska man räknas in. Manuellt. Sen ska resultatet noteras på en bit papper med en penna som allt som oftast är svår att hitta. Sorry, men det är inte 1982 längre och jag har lite högre förväntningar än så här.

Nåja, det blev bra dag och barnen fick åka av sig lite. Vidar och jag spenderade någon timme i Snobbens värld. Karusellerna där gav lagom dos av adrenalin. För oss båda...

In i garderoben

Det är ju ganska anmärkningsvärt att det är undertecknad som skriver detta inlägg. Jag har ju inte direkt svart bälte i shopping. Det har väl inte min bättre hälft heller, men hon ligger ändå på en nivå som är klasser över min. 

Hur som helst, är man tre månader i USA så hamnar shopping på agendan förr eller senare. Alldeles oavsett att dollarkursen är allt annat än fördelaktig. Det var ju liksom här idén med shopping malls och outlets föddes. 

Alla amerikanska outlets följer samma mönster. Längs en motorväg, lite utanför stan, på en åker har nån släppt ner ett helt kvarter med likadana hus. Byggnaderna ligger oftast i en slinga med en foodcourt i mitten och det är mer eller mindre samma klädmärken i samtliga outlets.

Under vår resa tvärs landet har vi gjort några kortare besök på några outlets, men inte shoppat nämnvärt. Det beror mest på att vi redan har en hel del pinaler att släpa på och inte haft någon större lust kånka på ännu mer. Men nu med en vecka kvar på JordenResaRunt var det dags. En annan fördel med att vi väntat tills nu är att sommarrean kommit igång på allvar. Sen gör det ju inget att Pennsylvania är en av få stater som inte har skatt på kläder. Läge för fynd trots dollarkursen alltså.

Följaktligen blev det en heldag på Philadelphia Premium Outlet. Runt 150 butiker stod till vårt förfogande. Vi hade alltså att göra och det blev till att prioritera. Generellt sett kan man göra bäst fynd i butikerna med de amerikanska klädmärkena (som Levi's, Tommy Hilfiger, Polo Ralph Lauren, osv). Alltså blev det vårt fokus.

Matilda har vant sig vid att med fast hand kunna styra vad barnen ska ha på sig. Those days are gone! Skiljelinjen mellan de två lägren är mycket tydlig och kan sammanfattas med ett ord. Tryck. Den yngre generationen tycker att ju mer tryck och ju fler seriefigurer desto snyggare och coolare är det. Deras mor har diametralt motsatt åsikt. Men kompromisserna gick ganska bra och det blev en hel del i barnens hög. Även vi gamle gjorde några riktiga fynd. Så nu är frågan om vi även behöver köpa ytterligare en väska...

A walk in the park

Vår ursprungliga plan var att efter Washington styra österut till Delaware och sedan norrut till Philadelphia. Men efter alla upplevelser och intryck kände vi oss inte riktigt för det. Vi ville istället ta det lugnt några dagar innan slutspurten av JordenResaRunt. Så vi tog istället sikte mot Pottstown, Pennsylvania. Vad finns då i Potttown? Tja, ärligt talat ingenting om man inte är väldigt intresserad av majs- och tobaksodling (vi tror åtminstone det är tobak). Men däremot ligger det bra till för utflykter till French Creek State Park, som är en av de större State Parkerna i denna landsändan.

Här i USA finns det åtminstone ett par nivåer av parker. För det första finns det nationalparker som är under statlig kontroll genom NPS (National Park Service) som som i sin tur lyder under inrikesdepartementet. Nationalparkerna är skyddade då de av någon anledning (historiskt, kulturellt, ekologiskt eller annat) anses ha ett nationellt intresse som måste bevaras. Det finns drygt 400 platser som är upptagna och sköts av NPS. Flera av dem har vi besökt, framför allt i Klippiga Bergen. 

I de allra flesta (kanske alla?) nationalparker finns det ett eller flera besökscenter. Dessa är i princip alltid fantastiskt fina och nästa att betrakta som små museum över sin park. I parkerna och dess besökscenter jobbar park rangers och alla, med väldigt få undantag, vi stött på (och det är många) har varit extremt trevliga och hjälpsamma. De kan sin park utan och innan och kommer alltid med bra tips på vandringar och annat av intresse. På besökscentret får man dessutom finfina kartor och annat man kan tänkas behöva. Så tänker ni nån gång besöka en amerikansk nationalpark, så ta er till besökscentret det första ni gör.

Nästa nivå av parker kallas State Park. De påminner mycket om nationalparkerna, men styrs på delstatsnivå. Ofta är de mindre och det finns betydlig fler. Även dessa bedöms vara intressanta att bevara, oftast då de har vacker natur. Även här finns det ofta besökscenter där man får bra hjälp, men i en mindre skala. State Parks är också bra om man campar för där finns ofta enkla men väldig bra och prisvärda campingar.

Idag var vi alltså i en av alla dessa State Parks; nämligen French Creek. Vi tog en trevlig vandring på några timmar på förmiddagen. Vandringarna i såväl national- som state parks är ofta väldigt bra. Det är fina leder utan att vara alltför tillrättalagt, det känns verkligen att man är ute i naturen.

Fram emot kvällen gick det oerhört prestigefyllda familjemästerskapet i minigolf av stapeln. Det var en väldigt fin och välskött bana, men hålen var ganska enahanda. Vår rookie visade sig fortfarande ha lite kvar att lära:

Och den gamle visade att gammal trots allt är äldst.

Reflektioner i sanden

Efter några intensiva dagar i Washington kände vi att en "mellandag" var vad vi behövde. Det tog vi på stranden i Elk Neck State Park strax norr om Baltimore och strax söder om Philadelphia. Det var riktigt skönt att slappa i sanden i hettan samtidigt som Atlanten sakta rullade in bredvid oss. När man ligger sysslolös med sand mellan tårna är det lätt, efter knappt tre månader här, att börja reflektera över USA som land. Politiskt till exempel.

Vi underviker kategoriskt att diskutera politik med de amerikaner vi stöter på, speciellt när vi var i sydstaterna. Såna diskussioner kan nämligen sällan utmynna i nåt konstruktivt. Men politiken är trots det alltid runt oss. Dels i det vi dagligen ser, men framförallt under våra frukostar. Ehh... vad menar han nu? Jo, under frukosten rullar nämligen morgonshowerna på tv:n och de handlar mest hela tiden om vem som ska fightas som posten i ovala rummet. Kandidaterna utses genom primärval först i början av 2016, men redan nu är det bra drag i vissa av kampanjerna. För Demokraterna verkade det var Hilary Clinton som gäller, för det pratas inte om någon annan (kan också bero på att det mest är Fox News som sänds). När det gäller Republikanerna är det en annan femma. Det är ett helt koppel kandidater men i media är det framförallt två som syns och hörs. Den förste är från en familj av sann politikerelit; Jeb Bush. Son till en president vid namn George och lillebror till en annan president vid namn George. 

Överlägset mest mediautrymme får dock den hårfagre (nåja) multimiljardären Donald Trump. Han verkar dessutom ligga ganska bra till i opinionsmätningarna just nu trots, eller kanske tack vare, alla sina många märkliga uttalanden. Allt som oftast tror man inte sina öron när han uttalar sig. Det bästa liknelsen med svenska förhållanden som jag kan komma på är när Bert Karlsson och hans Ny Demokrati var som sämst.

Som sagt är den kanal som sänds flitigast här Fox News. Vinklat är bara förnamnet alltså. Den typen av nyhetsrapportering skulle aldrig accepterats i Sverige. Frågan är om de som tittar inser hur hårt vinklat det är. I många fall är jag rädd för att så inte är fallet.

Hur som helst kommer det bli spännande att se vilka kandidaterna blir och sedan själva holmgången fram till november nästa år, då det hela avgörs.

När politiken omvandlas till vardagligt amerikanskt liv (eller om det är tvärtom) finns det företeelser och attityder som för en europé och svensk känns lite märkliga. Några exempel:

Vapen. Amerikanerna älskar sina skjutvapen. Det finns vapenaffärer överallt längs vägarna. I vissa stater kan man till och med köpa vapen på Walmart. Det finns kurser i hur man bär dolda vapen. Det finns tv-kanaler som i princip inte visar något annat än vapen (möjligtvis med fokus på jakt). Och så är man förvånad över att så många människor helt oprovocerat skjuts ihjäl. Konstigt. Vapenförespråkarnas motargument är att om offren också hade haft vapen hade de skjutit ner mördaren innan han hunnit skjuta nån, eller i varje fall inte så många. Tja, jag låter nog det resonemanget tala för sig själv.

Religion. Det finns kyrkor överallt, speciellt tydligt är det ute på landsbygden. Finns det en by, så finns det en kyrka. Minst. Och religösa inslag dyker upp i tv och på skyltar mest hela tiden. Sen tror jag inte nödvändigtvis att genomsnittsamerikanen är så väldigt troende, men kyrkan spelar helt klart en mycket större roll här. Inte minst socialt.

Bilen. Det amerikanska samhället är helt byggt kring bilen. Det mesta finns som drive-in, vägarna breda, parkeringsplatserna stora och mångtaliga. Bilen ska helst vara stor som en mindre stridsvagn. När skulle hyra bil och bara ville ha en med fyra cylindrar tittade dom på oss som om vi var helt dumma i huvudet. Vägsystemen är på sina håll helt sanslösa, speciellt vid större städer. 6-7 filer är vardagsmat och det är broar kors och tvärs överallt, så ibland känns de som att man kör i en tredimensionell labyrint.

Militären. Amerikanerna är stolta över sin vapenmakt och sina krigsveteraner. Även om jag inte tror att veteranerna har det så lätt alla gånger. De blir ofta slagträn i den politiska debatten, när kandidater försöker visa att de minsann gör mer för veteranerna än vad motkandidaten gör. Även nuvarande soldater är man stolta över. Man ser ofta klistermärken av typen "My son is in the navy" på bilar, under offentliga tal och sportarrangemang hedrar man på olika sätt "those in service". USA har, som jag varit inne på tidigare, en väldigt krigiskt historia och det fullkomligt kryllar av diverse monument, minnesmärken och gator uppkallade till minne av krig och slag.

Patriotismen. Den patriotism som finns här skulle göra vilken svensk som helst generad och sedan direkt bli beskylld som främlingsfientlig (vilket är fel på sitt sätt). Vid mer eller mindre varje offentlig framträdande kommer något om hur fantastiskt USA är, ofta i samma mening som militären nämns. Det är flaggor precis överallt, och dom är stora. Speciellt i sydstaterna är det vanligt att ha flaggor fladdrande bak på sin rostiga pickup. Ofta två flaggor och inte sällan är den ena den gamla sydstatsflaggan.

Trots att mycket på denna sidan av pölen är likt det som finns i Sverige är väldigt mycket väldigt olikt. Det är ju också det som gör det så intressant att resa och uppleva andra kulturer.

Washingtons mest populära sevärdhet

Vi sparade Washingtons mest besökta sevärdhet till sist. Vilken kan det då vara? Vita Huset eller Capitolium? Nej. Washington monument eller Arlington Cementery, då? Nej, inte de heller. Rätt svar är lite överraskande National Air & Space Museum.

Återigen ett Smithsonian museum och återigen sanslöst fint (det är bara National Museum of American Indian som gjort oss besvikna). Det är egentligen bara två problem med Air & Space Museum. För det första är det populärt vilket betyder att där är massvis av nyfikna människor. Och för det andra att det är stort. Man har helt enkelt inte en chans att ta till sig mer en bråkdel av utställningarna. 

Till höjdpunkterna hör det plan som bröderna Wright använde när de för första gången lyckades genomföra en kontrollerad flygning med pilot. Detta inträffade 1903 och flygningen varade i hela 12 sekunder.

En annan höjdpunkt är Spirit of Saint Louise. Plantet som Charles Lindbergh som första ensamflygare tog över Atlanten. Flygningen tog 33 timmar.

Men där fanns mycket, mycket mer att utforska. Och det gjorde vi. När vi lämnade museet kände vi oss också redo att lämna Washington för att ta oss an de sista tio dagarna av JordenResaRunt. 

Jättarna var inte så stora

Smithsonian har som ni förstått en massa museer, men de har ett zoo också. Det fick bli dagens besök. Det var ett ganska trevligt zoo, men en del burar och hägn var i minsta laget. 

Det stora dragplåstret är självklart de tre jättepandorna. Vi hade aldrig sett jättepandorna tidigare och förväntningarna var höga. 

Visst var de fina, men klart mindre än vad jag föreställt mig. Pandorna gjorde inte många knop och jag förebrår dem inte. 35 gradig hetta är inte optimalt för djurparksbesök. Svettiga människor och slöa djur som mest ligger i hägnets minst varma plats. Men i aphuset var det något mindre varmt och det uppskattades alla olika primater. Troligen allra mest av Homo Sapiens. Denna linslus till gorillahane gjorde sitt bästa för att charma åskådarna. Man får säga att han lyckades ganska bra.

Det är trevligt att gå på zoo med små barn. Vidar tyckte djuren var jättespännande, men hade inte en aning om vad de flesta var för sorts djur (knappt jag heller). Så han gissar. Är dom små gissar har på "totte", vilket betyder ekorre. Det är väldigt sällan rätt. Är dom lite större är gissningen "gisch" (gris) och det var faktiskt rätt en gång. Andra djur på repertoaren är "hesch" (häst), "tant" (elefant), "bönn" (björn) och fish (fisk, han vet inte hur rätt han har).

På zoo, under ett träd vid Capitolium, på en bergskam i Klippiga bergen, på en öde lekplats i en liten håla i mellanvästern eller någon annanstans i detta stora land. Platsen spelar ingen roll, men en vana ruckar vi aldrig på. Förmiddagsfika! Det anmärkningsvärda är ju inte att vi fikar, det gör ju alla. Nej, det är vad vi fikar på. Popcornsriskaka med jordnötssmör och kaffe till de vuxna. Låter det inte gott? Det är det, jag lovar. 

Innan vi kom till Seattle för snart tre månader sedan tyckte jag att jordnötssmör var en äckligt jolmig historia som man aldrig blev av med om man väl stoppat det i munnen. Jag tyckte att det fastnade i gommen och var allmänt vedervärdigt. Inte nu längre. Jordnötssmör är nog nåt som kommer bli ett bestående men efter JordenResaRunt.

Monumental makt

Världens kanske mest välkända symbol för demokrati är nog Capitolium. Det är där den amerikanska kongressen huserar. Kongressen är den lagstiftande grenen av makten i USA. De två andra grenarna är den exekutiva, dvs presidenten, och den juridiska, dvs högsta domstolen. Det är ett komplex samspel mellan dessa tre grenar, där alla har specifika roller, som styr USA. 

Kongressen består i sin tur av två delar; senaten och representanthuset. Även de har olika roller i kongressens arbete. Medlemmarna av representanthuset och senaten är faktiskt de enda av de styrande i USA som väljs direkt av folket. Presidenten väljs ju indirekt via elektorsröster och domarna i högsta domstolen nomineras av presidenten (dessutom sitter de på livstid).

Ett besök i Capitolium känns nästan som ett måste när man är i Washington, men ärligt talat är det av begränsat intresse. Om man inte är väldigt intresserad av det politiska systemet i USA då alltså. Det är inte jag. En annan anledning att besöka Capitolium skulle vara ett brinnande intresse för arkitektur, men i så fall har man otur just. Om man inte går igång på byggnadsställningar...

Kring The Mall ligger ett till synes oräknelig antal monument och minnesmärken. Det ena mer storslaget än det andra. Idag tog vi en lång promenad runt The Mall och tittade på en hel del av dem. Det största monumentet är nog Abraham Lincoln Monument, ett stort hus i grekisk stil där en gigantiskt version av gamle Abraham sitter i sin stol och tittar ut över sin stad. 

Med tanke på USA:s krigiska historia känns det helt naturligt med monument över krig. De tre mest kända har helt olika karaktär. Monumentet över Andra Världskriget är en stor fontän.

Monumentet från koreakriget är bland annat ett antal statyer föreställande en trupp på väg genom terräng. 

Och Vietnammonumentet är en stilren och vördnadsfull granitvägg med alla namnen på avlidna ingraverade. 

Till sist masade vi oss hela vägen runt Vita Huset för att få oss en titt norrifrån, från Lafayette Park. 

Denna utsikt får duga tills vi kommer hem till vårt eget vita hus. Fast detta är lite större...

Krig och dess konsekvenser

Ny dag i Washington, nytt Smithsonian museum. Denna gång National Museum of American History. Återigen ett väldigt bra och informativt museum som gav en fantastisk överblick över amerikansk historia. 

USA är en relativt ung nation och har en extremt krigisk historia och det är i mångt och mycket det som präglat nationen. Här den korta versionen:

1600- & 1700-talen mer eller mindre ständiga krig mellan britter, fransmän, spanjorer och indianer.

1776-1783 Självständighetkriget mot britterna.

1812 Krig mot britterna igen.

1800-tal Expansionen västerut medförde flera krig mot Mexico och olika indianstammar.

1861-1865 Inbördeskriget.

1898 Krig mot Spanien.

1917-18 Deltar i första världskriget. 

1941-45 Dras in i andra världskriget i och med att Pearl Harbour attackeras.

1947-91 Kalla kriget.

1950-53 Koreakriget.

1962 Kubakrisen.

1956-75 Vietnamkriget.

1991 Gulfkriget.

2001 Kriget mot terrorismen inleds i och med 9/11 och kriget i Afghanistan blir följden.

2003 Irakkriget.

Utöver alla dessa krig har det varit ett antal mindre konflikter. Det är kanske trots allt inte så konstigt att amerikanerna är så patriotiska som dom är. 

Men museet täckte även in flera andra aspekter av den amerikanska historien, såsom presidenterna och deras liv och gärningar, industri, mat, de svarta, flaggan, musik, transportmedel och innovationer. Men jag måste säga att allt detta dessvärre hamnade i skymundan bakom historien om alla blodiga krig.

Eftermiddagen ägnade vi åt konsekvenserna av flera av dessa krig, från inbördeskriget och framåt för att var mer specifik. Vi besökte nämligen US Marin Corps War Memorial och Arlington National Cemetery.

US Marin Corps War Memorial är ju inte ett namn som klingar så välbekant för de flesta, men de flesta känner nog igen det när dom ser det.

Monumentet är en stor bronsskulptur gjord med ett berömt foto som förlaga. Fotot togs av en krigskorrespondent när den amerikanska flaggan restes efter att amerikanerna tagit Iwo Jima från japanerna under Andra Världskriget. Men monumentet är trots det till minne av alla stupade marinkårssoldater sedan 1775. En rolig detalj, om nu nåt kan vara roligt i detta sammanhang, är att graniten monumentet står på är svensk.

Arlington National Cemetery är en stor militär begravningsplats för soldater omkomna i krig, krigsveteraner och deras familjer. I det som en gång var sydstatsgeneralen Lee's hem står nu de vita minnesstenarna i långa, långa rader. Åt alla håll, så långt man kan se. Idag är det den sista viloplatsen för fler än 400 000 människor, och det antalet ökar med cirka 30 personer per vecka. Stämningen är vördnadsfull, andäktig och mäktig. Det känns smått overkligt med så många gravstenar åt alla håll, över kullarna och ner i dalarna. I gravarna ligger meniga, befäl och generaler. 

John F Kennedy och hans familj har en egen gravplats. Det är en cirkulär gång som slutar i en större stensättning och några trappsteg upp ligger gravarna. De är anmärkningsvärt anspråkslösa. En enkel platta med namn, födelse- och dödsdatum. Och en evigt flammande låga. That's it.

Där finns flera andra kända gravplatser, såsom för president Taft och för offren från Lockerbie- och Challengerkatastroferna. 

Arlington National Cemetery är imponerande och vackert, men samtidigt ett skrämmande och hemskt ställe. Men det värsta av allt är att de just nu gör en större utbyggnad av begravningsplatsen...