Val di Fiemme

​För mig finns det en väldigt stark koppling mellan Val di Fiemme och längdskidåkning. Jag säger bara Johan Olsson, 50 km klassiskt, VM 2013. För att nämna ett exempel. Så något av det första vi gjorde när vi kom hit var att dra till skidstadion. Det första som slog oss var hur liten den var. Knappt nån läktare och var åker de egentligen, allt är ju bara en äng med kullar? Vi kollade några klipp på youtube och snart hade vi listat ut både sprintbanan och den vanliga banan. Lite kul att se hästskon där små många ramlat, bron innan de svänger in mot upploppet och den där lilla kullen in på upploppet där Kläbo alltid kommer som en djävul på ett par skidor. 

Första dagen här vandrade vi i Latemar (se tidigare inlägg), så andra dagen bestämde vi oss för cykling. Italiens svar på Vasaloppet heter Marcialonga och dess spår går här längs floden. På våra hyrda mountainbikes fräste vi iväg motströms för att få nerförsbacke på vägen tillbaka igen. Tämligen omgående såg vi på avstånd några andra som fräste på minst lika bra åt andra hållet fast på rullskidor. På skoj sa jag till barnen ”håll till höger för nu kommer skidlandslaget”. När de kom närmre såg vi att det var svenska damskidlandslaget. Kul!

Vi avslutade dagen med mer av skidanknytning. Vi tog nämligen kabinbanan upp för Alpe Cermis, som är backen skidåkarna klättrar upp för som avslutning på Tour de Ski. Den som kläckte den idén är uppenbarligen lagd åt det sadistiska hållet… Det är ordentligt brant på vissa ställen även som man inte ser banan så bra från kabinbanan. Lyckligtvis behöver åkarna inte åka hela vägen till toppen på drygt 2200 m.ö.h. Det gjorde vi, men med hjälp av ytterligare två liftar. Den mellersta kabinbanan (av de tre, fast den sista är en fyrstolslift) går riktigt högt och förhållandevis fort. Är man mitt emellan två stolpar och en bit över grantopparna när kabinbanan tvärnitar kan jag meddela att det gungar rejält! Både framåt/bakåt och i höjdled. Inte en angenäm upplevelse som den äldre generationen i familjen inte alls uppskattade. Barnen tyckte mest det var kul… Som inte det var nog hände exakt samma sak på exakt samma ställe på vägen ner. Det var lika obehagligt då.

Vår sista dag i Val di Fiemme var det dags för vandring igen. Denna gång valde vi Alpe Lusia. Kabinbana gånger två (utan tvärnitar) upp till knappa 2000 m.ö.h och där tog vi en runda på 13 km. Rundan började enkelt på grusväg till Passo Lusia innan det gick uppåt. Leden var bra preparerad och det var en förhållandevis enkel vandring även om vi masade oss upp på 2425 m.ö.h där vi hade fin utsikt över Laghi di Lusia. 

Vägen ner från sjöarna gick i behaglig nerförsbacke och efter en stund fick man en finfin utsikt över San Martino di Castrozza.

Därmed tackar vi Val di Fiemme och hela Italien för denna gång! För nu är väskorna packade och i morgon påbörjar vi resan mot våra vanliga nordliga breddgrader.

Norrut genom Italien och Latemar

​Efter Cinque Terre begav vi oss vidare söderut i ett monumentalt störtregn. Men som av ett smärre mirakel slutade regnet just som vi närmade oss Pisa och eftersom där finns ett av världens mest kända sevärdheter så tänkte vi att då svänger vi väl inom för att ta en titt. Det berömda tornet är ett fristående klocktorn till domkyrkan strax intill och började byggas redan 1173 och färdigställdes 1372. Det började luta redan innan det var klart och det beror på taskiga markförhållanden med mycket vatten och lera.

Visst är det en turistfälla av guds nåde, men det är ändå häftigt att se hur mycket tornet faktiskt lutar.

Vi fortsatte ner till den lilla byn Pomerance mitt ibland de toskanska kullarna. Vi gjorde besök i ett par mindre byar som Volterra och San Gimignano som var vackra och mysiga, men ärligt talat hade vi hellre stannat i Bonassola. 

Nu har vi påbörjat resan norrut och som så ofta när vi är i Italien inkluderar det ett besök i Valpolicella i allmänhet (proviantering!) och San Mattia i synnerhet. San Mattia är en agriturismo på kullen norr om Verona. Detta är ett smultronställe för oss i norra Italien. Vi var där första gången för runt 10 år sedan när syskonen Ederle precis tagit över gården. Brodern sköter vingården och systern agriturismon. Sedan dess har det blivit några gånger till och det är ett fantastiskt ställe med lika enastående utsikt som mat och vin.

Nu har vi nått Val di Fiemme för en sista dos av Alperna innan vi stänger årets roadtrip med ett antal mil på autobahn, men dessa förtränger vi för nu. Val di Fiemme är en angenäm bekantskap och vi inledde tiden här med en fantastisk vandring i Latemar som är ett världsarv. Vi tog liften upp till Ganischger Alm från Pampeago. Då landar man på dryga 2000 m.ö.h. och där börjar vandringen upp mot toppen Torre di Pisa. Första delen är ganska lättvandrad men efter en timmes vandring blir det brantare och så fortsätter det tills man når den lilla raststugan Rifugio Torre di Pisa på 2671 m.ö.h. Utsikten är helt hänförande! Man ser ut över dalgångarna och är omgiven av höga toppar långt bort i horisonten åt alla håll. Helt magiskt! 

Efter raststugan går det lite uppåt innan man rundar toppen för att inleda vandringen nedåt om man inte vill gå samma väg ner igen. Här uppe finns i princip ingen växtlighet och leden är ordentligt brant och knixig på sina ställen. Ibland är det nästan klättring som gäller. Men man belönas av utsikten. 

I liften ner igen konstaterade vi att vi har hunnit med ett antal bergsvandringar i såväl Alperna som Pyrenéerna och svenska fjällen, men detta är nog den bästa hittills. Vi har gjort några i Klippiga Bergen som nog trumfar denna, men många är det inte.