Washingtons mest populära sevärdhet

Vi sparade Washingtons mest besökta sevärdhet till sist. Vilken kan det då vara? Vita Huset eller Capitolium? Nej. Washington monument eller Arlington Cementery, då? Nej, inte de heller. Rätt svar är lite överraskande National Air & Space Museum.

Återigen ett Smithsonian museum och återigen sanslöst fint (det är bara National Museum of American Indian som gjort oss besvikna). Det är egentligen bara två problem med Air & Space Museum. För det första är det populärt vilket betyder att där är massvis av nyfikna människor. Och för det andra att det är stort. Man har helt enkelt inte en chans att ta till sig mer en bråkdel av utställningarna. 

Till höjdpunkterna hör det plan som bröderna Wright använde när de för första gången lyckades genomföra en kontrollerad flygning med pilot. Detta inträffade 1903 och flygningen varade i hela 12 sekunder.

En annan höjdpunkt är Spirit of Saint Louise. Plantet som Charles Lindbergh som första ensamflygare tog över Atlanten. Flygningen tog 33 timmar.

Men där fanns mycket, mycket mer att utforska. Och det gjorde vi. När vi lämnade museet kände vi oss också redo att lämna Washington för att ta oss an de sista tio dagarna av JordenResaRunt. 

Jättarna var inte så stora

Smithsonian har som ni förstått en massa museer, men de har ett zoo också. Det fick bli dagens besök. Det var ett ganska trevligt zoo, men en del burar och hägn var i minsta laget. 

Det stora dragplåstret är självklart de tre jättepandorna. Vi hade aldrig sett jättepandorna tidigare och förväntningarna var höga. 

Visst var de fina, men klart mindre än vad jag föreställt mig. Pandorna gjorde inte många knop och jag förebrår dem inte. 35 gradig hetta är inte optimalt för djurparksbesök. Svettiga människor och slöa djur som mest ligger i hägnets minst varma plats. Men i aphuset var det något mindre varmt och det uppskattades alla olika primater. Troligen allra mest av Homo Sapiens. Denna linslus till gorillahane gjorde sitt bästa för att charma åskådarna. Man får säga att han lyckades ganska bra.

Det är trevligt att gå på zoo med små barn. Vidar tyckte djuren var jättespännande, men hade inte en aning om vad de flesta var för sorts djur (knappt jag heller). Så han gissar. Är dom små gissar har på "totte", vilket betyder ekorre. Det är väldigt sällan rätt. Är dom lite större är gissningen "gisch" (gris) och det var faktiskt rätt en gång. Andra djur på repertoaren är "hesch" (häst), "tant" (elefant), "bönn" (björn) och fish (fisk, han vet inte hur rätt han har).

På zoo, under ett träd vid Capitolium, på en bergskam i Klippiga bergen, på en öde lekplats i en liten håla i mellanvästern eller någon annanstans i detta stora land. Platsen spelar ingen roll, men en vana ruckar vi aldrig på. Förmiddagsfika! Det anmärkningsvärda är ju inte att vi fikar, det gör ju alla. Nej, det är vad vi fikar på. Popcornsriskaka med jordnötssmör och kaffe till de vuxna. Låter det inte gott? Det är det, jag lovar. 

Innan vi kom till Seattle för snart tre månader sedan tyckte jag att jordnötssmör var en äckligt jolmig historia som man aldrig blev av med om man väl stoppat det i munnen. Jag tyckte att det fastnade i gommen och var allmänt vedervärdigt. Inte nu längre. Jordnötssmör är nog nåt som kommer bli ett bestående men efter JordenResaRunt.

Monumental makt

Världens kanske mest välkända symbol för demokrati är nog Capitolium. Det är där den amerikanska kongressen huserar. Kongressen är den lagstiftande grenen av makten i USA. De två andra grenarna är den exekutiva, dvs presidenten, och den juridiska, dvs högsta domstolen. Det är ett komplex samspel mellan dessa tre grenar, där alla har specifika roller, som styr USA. 

Kongressen består i sin tur av två delar; senaten och representanthuset. Även de har olika roller i kongressens arbete. Medlemmarna av representanthuset och senaten är faktiskt de enda av de styrande i USA som väljs direkt av folket. Presidenten väljs ju indirekt via elektorsröster och domarna i högsta domstolen nomineras av presidenten (dessutom sitter de på livstid).

Ett besök i Capitolium känns nästan som ett måste när man är i Washington, men ärligt talat är det av begränsat intresse. Om man inte är väldigt intresserad av det politiska systemet i USA då alltså. Det är inte jag. En annan anledning att besöka Capitolium skulle vara ett brinnande intresse för arkitektur, men i så fall har man otur just. Om man inte går igång på byggnadsställningar...

Kring The Mall ligger ett till synes oräknelig antal monument och minnesmärken. Det ena mer storslaget än det andra. Idag tog vi en lång promenad runt The Mall och tittade på en hel del av dem. Det största monumentet är nog Abraham Lincoln Monument, ett stort hus i grekisk stil där en gigantiskt version av gamle Abraham sitter i sin stol och tittar ut över sin stad. 

Med tanke på USA:s krigiska historia känns det helt naturligt med monument över krig. De tre mest kända har helt olika karaktär. Monumentet över Andra Världskriget är en stor fontän.

Monumentet från koreakriget är bland annat ett antal statyer föreställande en trupp på väg genom terräng. 

Och Vietnammonumentet är en stilren och vördnadsfull granitvägg med alla namnen på avlidna ingraverade. 

Till sist masade vi oss hela vägen runt Vita Huset för att få oss en titt norrifrån, från Lafayette Park. 

Denna utsikt får duga tills vi kommer hem till vårt eget vita hus. Fast detta är lite större...

Krig och dess konsekvenser

Ny dag i Washington, nytt Smithsonian museum. Denna gång National Museum of American History. Återigen ett väldigt bra och informativt museum som gav en fantastisk överblick över amerikansk historia. 

USA är en relativt ung nation och har en extremt krigisk historia och det är i mångt och mycket det som präglat nationen. Här den korta versionen:

1600- & 1700-talen mer eller mindre ständiga krig mellan britter, fransmän, spanjorer och indianer.

1776-1783 Självständighetkriget mot britterna.

1812 Krig mot britterna igen.

1800-tal Expansionen västerut medförde flera krig mot Mexico och olika indianstammar.

1861-1865 Inbördeskriget.

1898 Krig mot Spanien.

1917-18 Deltar i första världskriget. 

1941-45 Dras in i andra världskriget i och med att Pearl Harbour attackeras.

1947-91 Kalla kriget.

1950-53 Koreakriget.

1962 Kubakrisen.

1956-75 Vietnamkriget.

1991 Gulfkriget.

2001 Kriget mot terrorismen inleds i och med 9/11 och kriget i Afghanistan blir följden.

2003 Irakkriget.

Utöver alla dessa krig har det varit ett antal mindre konflikter. Det är kanske trots allt inte så konstigt att amerikanerna är så patriotiska som dom är. 

Men museet täckte även in flera andra aspekter av den amerikanska historien, såsom presidenterna och deras liv och gärningar, industri, mat, de svarta, flaggan, musik, transportmedel och innovationer. Men jag måste säga att allt detta dessvärre hamnade i skymundan bakom historien om alla blodiga krig.

Eftermiddagen ägnade vi åt konsekvenserna av flera av dessa krig, från inbördeskriget och framåt för att var mer specifik. Vi besökte nämligen US Marin Corps War Memorial och Arlington National Cemetery.

US Marin Corps War Memorial är ju inte ett namn som klingar så välbekant för de flesta, men de flesta känner nog igen det när dom ser det.

Monumentet är en stor bronsskulptur gjord med ett berömt foto som förlaga. Fotot togs av en krigskorrespondent när den amerikanska flaggan restes efter att amerikanerna tagit Iwo Jima från japanerna under Andra Världskriget. Men monumentet är trots det till minne av alla stupade marinkårssoldater sedan 1775. En rolig detalj, om nu nåt kan vara roligt i detta sammanhang, är att graniten monumentet står på är svensk.

Arlington National Cemetery är en stor militär begravningsplats för soldater omkomna i krig, krigsveteraner och deras familjer. I det som en gång var sydstatsgeneralen Lee's hem står nu de vita minnesstenarna i långa, långa rader. Åt alla håll, så långt man kan se. Idag är det den sista viloplatsen för fler än 400 000 människor, och det antalet ökar med cirka 30 personer per vecka. Stämningen är vördnadsfull, andäktig och mäktig. Det känns smått overkligt med så många gravstenar åt alla håll, över kullarna och ner i dalarna. I gravarna ligger meniga, befäl och generaler. 

John F Kennedy och hans familj har en egen gravplats. Det är en cirkulär gång som slutar i en större stensättning och några trappsteg upp ligger gravarna. De är anmärkningsvärt anspråkslösa. En enkel platta med namn, födelse- och dödsdatum. Och en evigt flammande låga. That's it.

Där finns flera andra kända gravplatser, såsom för president Taft och för offren från Lockerbie- och Challengerkatastroferna. 

Arlington National Cemetery är imponerande och vackert, men samtidigt ett skrämmande och hemskt ställe. Men det värsta av allt är att de just nu gör en större utbyggnad av begravningsplatsen...

Washingtons tre M

Washington är ju som alla vet maktens stad. Makten med stort M. Men den präglas även av två andra M. Nämligen monument och museer. Och idag har sett lite av varje av de tre M:n. 

Det flesta och bästa av sevärdheterna ligger bekvämt samlat kring det som kallas The Mall. Det är ett långt parkliknande område (även om det är mest gräs, och för tillfället byggarbetsplats) med Capitolium i östra änden och Abraham Lincoln Monument i den västra. I mitten sträcker sig den ståtliga obelisken Washington Monument 170 meter rakt upp mot himmeln. Den restes över landets första president George Washington. En kul detalj är att bygget stod stilla under nästan 20 år i mitten av 1800-talet pga finansiella problem. Än idag kan man tydligt se en färgskiftning på monumentet som visar hur långt de hade kommit när de tvingades stanna.

Rakt norrut från Washington Monument ligger ett litet anspråkslöst hus med adressen 1600 Pennsylvania Avenue; Vita Huset. Vi promenerade förbi och tog en titt, men ärligt talat så ser man faktiskt inte så mycket. Däremot är det trevligt att vandra runt i området och se allt man hört och läst så mycket om. Och så kan det ju faktiskt vara så att Barack Obama satt därinne och fattade viktiga beslut när vi stod utanför. 

Smithsonian har flera stora museer som ligger mer eller mindre mitt i The Mall. Idag valde vi National Museum of Natural History. Vilket fantastiskt omfattande och fint museum! Där fanns stora avdelningar om djur både på land och i hav, insekter, mumier, solsystemet, berg, vulkaner, ädelstenar och massvis av annat. Bland annat såg vi den cirka 45,5 karat stora diamanten Hope.

Men populärast bland barnen var helt klart den stora avdelningen om dinosaurier. Bland annat beundrades det stora skelettet från en T Rex.

Trots att Washington är vårt klart längsta stopp i USA, så känns det som att vi inte kommer att hinna se och göra allt vi vill. Det blir till att prioritera. Dagens I-landsproblem...

Nån ska vara först

Som ni säkert minns var Monticello Thomas Jeffersons plantage och hem. En annan gammal och om möjligt ännu viktigare gubbe byggde och bodde i en plantage i Mount Vernon, på en höjd med utsikt över Potomacfloden i det som idag är Washingtons södra utkanter. Mannen som bodde där lånade också sitt namn till en delstat och, framförallt, till USA:s huvudstad. Nämligen George Washington.

Washington föddes inte till hög militär eller statsman, han jobbade sig upp. Han började sin militära karriär tidigt och genom sina insatser i krig mot fransmän och indianer steg han snabbt i graderna. Och ganska tidigt påbörjade också en politisk karriär i Virginia. När de revolutionära styrkorna samlades 1775 behövdes en stark befälhavare och den blivande nationen bad Washington att axla rollen. Vilket han gjorde med bravur. 

Åren efter undertecknandet av självständighetsförklaringen 1776 var präglade av krig (engelsmännen tyckte ju inte att USA:s självständighet var den bästa av idéer) och i politisk turbulens. Dessutom var den centraliserade makten svag. Flera officerare talade till och med om en militärkupp och att göra Washington till Kung. På det örat vill han inte alls höra. Efter krigets slut avsade han sig istället alla statlig uppdrag och 1783 drog sig tillbaka till sitt Mount Vernon.

Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på hur landet styrdes under denna period och är inte helt säker på att de som var med heller förstod. Hur som helst lyckades man i och med New Hampshires ratificerande få till en gällande konstitution. Då behövdes en president. Washington valdes enhälligt 1789. Motvillig accepterade han. Det har bara hänt ytterligare en gång i USA:s historia att en president valt enhälligt, nämligen när Washington valdes om för en andra period. Trots idogt övertalande drog sig Washington tillbaka 1797 och satte därmed standarden att USA:s presidenter sitter bara två perioder. Endast två år senare dog han i sitt hem. Troligen av en svår halsinfektionen och grav felbehandling.

Under vårt besök i Mount Vernon idag blev de tecken jag såg i Monticello ännu tydligare. Husen och museerna handlar nämligen mer om själva husen än något annat. Det tycker jag är synd. Jag är nämligen tämligen ointresserad av hur dessa gamla gubbars sängar, stolar, kandelabrar och tapeter såg ut. Istället är jag nyfiken på vad herrarna gjorde, hur de påverkade människors liv, hur de förändrade historien, hur deras gärning har fått konsekvenser för hur USA och världen ser ut idag. 

All men are created equal

4:e juli 1776 är ett datum som dykt flera gånger här i bloggen. Som ni säkert kommer ihåg (?) var det då USA:s självständighetsförklaring undertecknades. Den främste av författarna av dokumentet var den då 33-åringe revolutionäre tänkaren Thomas Jefferson. Jefferson var en man med många strängar på sin lyra. Under 40 år i statens tjänst hann han bland annat med att vara utrikesminister, vice president och framförallt USA:s tredje president (1801-1809) efter George Washington och John Adams. Detta utöver sina gärningar som filosof, advokat, plantageägare, arkitekt, arkeolog och författare då alltså. 

Declaration of Independence (självständighetsförklaringen) var ganska revolutionerande när den skrevs och innehöll nya ideal såsom "all men are created equal" och har rätt till "life, liberty, and the pursuit of happiness". Detta är ord som 240 år efter de skrevs fortfarande är relevanta för amerikaner och för andra människor världen över. Därför är det intressant att notera att författaren själv under sin livstid ägde flera hundra slavar och att det var slavar som i huvudsak byggde och arbetade på hans plantage och hem Monticello i Charlottesville, Virginia. Så trots att han var uttalad slavmotståndare levde han alltså inte direkt som han lärde.

Jefferson ritade och lät bygga sitt arkitektoniska livsverk Monticello på en bergstopp nära sitt barndomshem. Det var mer eller mindre ett ständigt pågående arbete och tog 40 år att färdigställa. Monticello, som vi besökte idag, är ett vackert hus med starka franska drag, som Jefferson tog med sig hem efter sina år som minister för USA i Paris. 

Som president är han mest ihågkommen för det så kallades Louisianaköpet, då USA köpte ett stort område mark (det som idag skulle kunna kallas centrala USA) från fransmännen och därmed fördubblades USA:s yta. Men även för att skickat ut expeditioner till den outforskade västern. Framförallt då expeditionen med Lewis & Clark.

Som människa verkar Jefferson ha varit besynnerlig på gränsen till excentrisk. Bland annat förde han noggranna anteckningar över precis allting, från alla inköp han gjorde till hur mycket växterna i hans trädgård växte varje dag. Men gränsen mellan genialitet och galenskap är ju som bekant hårfin och Jefferson verkar ha hållit sig på rätt sida gränsen.

Köpa grisen i säcken

Sova måste vi ju göra, varje natt till och med. Och vid det här laget har vi hunnit testa en hel del av alla motellkedjor som verkar växa som svampar ur jorden. Det här med motell känns lika amerikanskt som burgare och Coca Cola.

Vi har provat Super 8, Days Inn, Ramada, Quality Inn, La Quinta, Americas Best Value Inn och några mer lokala ställen. Det finns givetvis fler kedjor, men det är en ren tillfällighet att vi inte hamnat på dem ännu. Vadå tillfällighet, tänker nån, ni väljer väl själv var ni ska bo? Nej, faktiskt inte. 

Senast kvällen innan vi kommer till en ny stad loggar vi in på Hotwire.com. Där väljer vi datum, rumstyp och stad Ett gäng olika icke namngivna erbjudanden visas då med område, avstånd till centrum och betyg. Vi väljer ett, betalar och hoppas på det bästa. 

Hotwires ide är att förmedla de rum motell och hotell annars inte får uthyrda till lägre priser. Hotell- och motellkedjorna vill inte hyra ut till så låga priser på sina egna sidor för det vore att dumpa priserna, men kan det göras "anonymt" är det ok. Bättre att få uthyrt till ett lågt pris än att inte få uthyrt alls verkar de resonera. Normalt sett hamnar vi på 15-30 % lägre priser än vad vi kan hitta för samma rum någon annanstans och endast en gång har vi betalat ett par dollar mer. Hittills har det funkat finfint, bortsett från en gång då de inte accepterade att vi redan betalat skatt i priset till Hotwire.

Hur är dom då, dom här motellen? Tja, till att börja med verkar alla motell i hela USA ha använt samma arkitekt. Alternativt stulit varandras ritningar, rummen ser nämligen precis likadana ut oavsett kedja. Den enda variationen är om de råkar vara spegelvända.

Parkerar gör man precis utanför dörren, så att man kan ramla ut ur bilen och nästan träffa sängen. Ytterdörren är i hörnet och bredvid dörren sitter ett fönster med strålande utsikt över parkeringen. Under fönstret brummar den livsviktiga AC:n och när man kommer är den vanligtvis inställd så att en isbjörn skulle få köldskador. Innanför fönstret står ett bord och två stolar. Aldrig en, aldrig tre. Innanför dörren står ett litet kylskåp i vitt eller svart (se där, ytterligare variation), på kylskåpet en micro och om man har tur en kaffebryggare på micron. Bortanför detta står rummets hjärta; tv:n på en avlång tv-bänk. Längs motsatt långvägg står två sängar, queen- eller kingsize. I motsatt hörn från dörren finns en öppning och i den öppningen är ett handfat och spegel placerade. Kände inredaren sig lite wild & crazy kan kaffebryggaren ha hamnat där istället. Från öppningen finns en dörr till toaletten, som utöver toalettstolen (givetvis) innehåller en dusch med mer eller mindre obegriplig blandare. 

Rummen har utan undantag heltäckningsmatta och det är olika mönster i mörkgrönt, brunt och svart som gäller. Säkerligen jättetrendig 1974. Ett väldigt bra sätt att totalt ödelägga sin nattsömn är att börja fundera kring vad dessa mattor kan tänkas innehålla. Väggarna går i smutsgult och det finns några menlösa tavlor. I hörnet vid bordet står en golvlampa, mellan sängarna sitter två vägglampor och ytterligare en vägglampa vid tv:n. Normalt funkar tre av fyra. Det är allt, varken mer eller mindre.

Frukosten varierar från obefintlig till ett sockerbombardemang av Guds nåde. Det är toast, jelly, flingor i världens alla färger, våfflor med lönnsirap, bagels, muffins, munkar, kanelbullar och hypersötad fettfri yoghurt. Har man tur finns det kalla hårdkokta ägg och riktigt smör (annars är det oftast margarin). Vi brukar köpa lite egen ordentlig yoghurt, så att vi inte slår världsrekord i blodsockernivå.

Vilken av kedjorna är bäst? Tja, det är som vi lärde oss i Asien; same, same. Med ett undantag och det undantaget är Americas Best Value Inn, för det är just det det inte är. Inte alls Best Value alltså. Men Americas Least Value Inn klingar inte alls lika bra. I övrigt är det viktigare att stället är relativt nytt och att de som driver motellet är åtminstone lite intresserade av att ge service än vilken kedja det råkar vara.

Visst finns det, trots mitt milda raljerande, försonande drag hos dessa kedjor. De är lättillgängliga, praktiska och, faktiskt, ganska prisvärda. Man får ju trots allt vad man betalar för.

Stekta gröna tomater

På många sätt kan man säga att USA:s vagga stod här nere i sydost. Här finns ett antal så kallade early settlements som sedan användes som modell när de lite större städerna, som Savannah, anlades. Och som Charleston, där vi är nu. 

Charleston riktigt andas historia när man vandrar genom de relativt smala gatorna, under de gamla träden som ger svalkande skugga och längs de gamla praktfulla husen. Om det finns någon amerikansk stad som kan kallas pittoresk, så är det nog Charleston. 

För mig är det tre historiska skeenden som gör Charleston extra intressant. Den första händelsen utspelade sig 1776 när en stor engelsk flotta anföll staden och dess kraftigt underlägsna styrka av revolutionärer. Till dess hade de blivande amerikanerna trott att engelsmännen var oslagbara, men mot alla odds visade slaget vid Charleston motsatsen. Krutröken hade knappt lagt sig innan kurirer med nyheten om segern skickades norrut. Bara sex dagar senare undertecknades självständighetsförklaringen och folket i South Carolina vill gärna tro att det ena följde direkt på de andra. Kanske har de rätt? Alldeles oavsett grundades USA den fjärde juli 1776 i och med undertecknandet av självständighetsförklaringen.

Den andra händelsen är inte en enskild händelse utan en era. Slaveriets era. Sydstaterna guld under slutet av 1700-talet och större delen av 1800-talet hette bomull. Det var extremt lukrativt att bedriva bomullsodling, men det krävde arbetskraft. Mycket arbetskraft. För att förse plantagerna med arbetskraft importerade man tillfångatagna slavar från Afrika. 260 000 av dessa slavar steg i land i Charleston och det motsvarar 40% av alla afrikanska slavar som kom till Nordamerika. Denna cyniska handel pågick till 1807 då import av slavar förbjöds (men handeln inom sydstaterna fortsatte). Importen av slavar och annat gods (cyniskt som sagt) gjorde Charleston till en av USA:s största städer. Och till en av världens största hamnar. Minnemärkens och museerna kring denna tragiska del av stadens historia är näst intill obefintliga.

Efter förbudet 1807 minskade Charlestons betydelse allt eftersom städerna längre västerut växte. Men sen kom 1860-talet. När det stod klart att slavmotståndaren Abraham Lincoln vann presidentvalet gjorde South Carolina verklighet av sitt hot. De bröts sig ut från Unionen. Strax följde flera sydstater och Confederationen bildades. Spänningarna mellan nord och syd växte sig allt starkare. 

Utanför Charleston ligger Fort Sunter och det stod under Unionens flagg. Confederationen uppskattade inte att ha, vad de betraktade som främmande styrkor, på sitt territorium. När Unionen vägrade att lämna fortet, utan istället skickade skepp med förnödenheter, avlossades det första skottet i det som skulle bli ett fyra år långt inbördeskrig. Charleston spelades alltså en direkt avgörande roll i både USA:s grundande och i upptakten av inbördeskriget.

Numera är Charleston en välmående liten ("bara" 130 000) stad som livnär sig på sin blomstrande hamn och på turism. Och så finns det en fin tradition av god mat med mestadels fisk och skaldjur. Hyman's restaurang har till exempel flera gånger valts till sydstaternas bästa skaldjursrestaurang. Den var vi ju bara tvungna att testa. Vi värmde upp med rätten som Winona Ryder gjorde känd i Sverige; stekta gröna tomater. 

Det var gott även om det mest var paneringen och cajunmajonäsen som smakade något. Därefter följde ett potpurri av krabbkakor, räkor, bläckfisk och fisk.

Som ni ser är allt utom räkorna, broccolin och citonklyftorna friterade och det är definitivt karaktäristiskt för mycket av det amerikanska köket. Det smakade mycket bra även om jag inte är nån stor fantast av fritering, speciellt inte frityrsmet.

Hemma hos Orry

En lång, lång allé kantad av majestätiska ekar med 270 år på nacken leder upp till Boone Hall Plantation. På vänster sida ser man de gamla slavbostäderna och när ekallén öppnar upp sig ser man det ståtliga huset som känns vagt bekant. Varför ska så småningom få sin förklaring.

Plantagen är 330 år gammal (därmed den äldsta aktiva plantagen i Nordamerika) och är ett lysande exempel på hur en plantage såg ut när slaveriet var fullt utnyttjat. Antalet slavar på Boone Hall har varierar kraftigt genom åren, men det var upp emot 300 som mest. Kunskapen om slavarna och deras liv är förvånansvärt låg och det beror till stor del på att de inte kunde läsa och skriva. Man vet dock att Boone Hall använde sig av både "gängslaveri" och "uppgiftsslaveri" (fritt översatt). Det förstnämnda var slavar som i grupp transporterades ut till fälten för att jobba med odlingen av indigo, bomull, ris, tobak eller grönsaker. Uppgiftsslavarna hade mer specifika arbetsuppgifter, såsom kok, snickare, smed eller liknande. 

Slavarna på Boone Hall bodde i små enkla hus med ett rum. Ibland två familjer i samma hus. Den lilla fritid de hade tillbringades där med att odla lite egna grönsaker, handarbete, musik och annan förströelse. Trots att dessa hus betraktas som av hög standard för att vara slavbostäder var det säkerligen inget lätt liv.

Slavarna i North och South Carolina kom ifrån Västafrika och tog med sig diverse dialekter. När de väl kom till denna sida av Atlanten samlades de under språket Gallah. De lyckades även behålla mycket av sin kultur och sina traditioner genom generationerna. Så numera kallas hela folket och deras kultur för Gullah och en del av kulturen visas upp på Boone Hall genom en föreställning som innehåller mycket sång.

De har haft lite missflyt med bostadshuset på Boone. Nuvarande hus är det fjärde huset på platsen och det stod klart på 1930-talet. Men det ser betydligt äldre ut. Som jag nämnde tidigare känns Boones bostadshus vagt bekant.

Känner ni igen det? Om ni gör det beror det troligen på att ni sett Patrick Swayze och hans kompisar i serien "Nord och Syd". Boone var nämligen plantagen som Swayzes rollfigur (Orry Main) och hans familj bodde på. Dessutom finns det gäng andra filmer som filmat scener på Boone Hall Plantation.

Som avslutning kan det vara lämpligt att konstatera att det inte är så lite ironiskt att landet som grundades i frihetens och jämlikhetens namn i mångt och mycket byggdes av slavar.

Så lätt ger vi oss inte

Igår regnade vår delfintur ju inne. Och åskade och blåste inne, om vi ska vara lite mer specifika. Men skam den som ger sig! Idag begav vi oss till havs (nåja), men ifrån Hilton Heads istället för Savannah. Hilton Heads ligger cirka en timme norr om Savannah och är en av de så kallade Coastal Islands. Det är ett gäng vackra öar mellan Charleston och Savannah omgivna av våtmark. Naturen här är känd för sitt rika djurliv med alligatorer, sköldpaddor och örnar i spetsen.

Under turen höll vi oss i den vik Altanten karvat i Hilton Heads, och som nästan delar ön i två delar. Det var mitt i delfinsäsongen med perfekt väder, sol, blå himmel och lite svalkande vind när vi sakta styrde ut mot havet. Det var en väldigt vackert och rofylld omgivning. Det var bara ett litet problem. Där var inga delfiner. Nja, nu ljög jag lite. Vi såg två, tre stycken, men oftast på ganska långt avstånd och de var inte vid ytan speciellt länge. Delfiner kan hålla andan upp emot tio minuter om de vill och dyka upp nån helt annanstans, så det gäller att vara på hugget. Istället tittade vi mest på de helt sanslösa villorna som låg längs med vattnet. Och de tillhörande och lika sanslösa båtarna.

Men så, när vi precis skulle vända tillbaka till hamnen, fick Matilda syn på ett par ryggfenor ett par hundra meter bort. Kapten girade och strax dök de två flasknosdelfinerna upp alldeles intill båten.

Delfinerna gjorde oss sällskap en stund innan vi vände tillbaka till hamnen. Det var en trevlig tur, men man lugnt säga att de där två sista delfinerna räddade oss från ett nytt delfinfiasko.

Från väst till öst, från Stilla Havet till Atlanten

Vi har nått östkusten. Vi är vid havet igen, efter att ha lämnat havet bakom oss i Vancouver för drygt två månader sedan  Från Stilla Havet till Atlanten alltså. Och vi är också på den sydligaste hållpunkten på vår resan tvärs över Nordamerika. Vi är nämligen i Savannah, Georgia.

Savannah är med amerikanska mått mätt en gammal stad. Stadskärnan är välbevarad med en trevlig stadsplanering bestående av många små torg och parker. Det finns även många gamla fina hus att titta på. En promenad längs Savannahfloden kan rekommenderas. Den äldre generation i ressällskapet uppskattade att flanera genom den gamla stadskärnan och längs floden. Den yngre tyckte det var skiiittråååkigt!

Trots att det är en vacker stad är sevärdheterna förvånansvärt få. Men ett är Fort Pulaski. Det byggdes för att skydda Savannahflodens inlopp från attacker från Atlanten (läs engelsmännen). De kom aldrig, men däremot kom inbördeskriget. Unionen (nordstaterna) tog fortet från milisen under kriget. Även om det naturligtvis var viktigt för kontrollen över floden och för utgången av kriget är det inte därför Fort Pulaski gått till historien. Nej, istället är det HUR fortet föll som gör det intressant. 

Unionen hade sina ställningar på Tybee, en ö lite längre ut mot havet. De belägrade männen i fortet var inte speciellt oroliga. Inte alls faktiskt. De var nämligen helt trygga i sin visshet att det inte fanns nån kanon som kunde skada deras ointagliga fort nämnvärt på det långs avståndet. Det tog Unionen 30 timmar att bevisa att de hade fel. Hemligheten var en revolutionerande ide'. Den räfflade kanonpipan. Denna lilla enkla förändring förbättrade kanonskottens längd, nedslagskraft och precision med en faktor tre. Lågt räknat. Fort Pulaski hade oturen att vara det första ställe där detta visades i praktiken och det kom att ändra krigsföring för all framtid. Även om mycket av skadorna på fortet reparerats  kan man fortfarande se var vissa av projektilerna träffat. 

Vi tänkte avrunda vårt besök i Savannah med en delfinsafari, men en timme innan avgång blåste det upp till storm. Åska, spöregn och kraftiga vindar. "Vår" båt var ute till havs under stormen och fick taket sönderrivet, så vår tur fick ställas in. Trist!

Starkast i vårt minne av Savannah kommer dock en helt annan sak vara. Värmen. Vi har visserligen haft det varmt förut, men inte med denna fuktighet. Det är drygt 35 grader varmt och tillsammans med den höga fuktigheten gör det att man inte ens behöver fundera på att röra sig för att svetten ska börja forsa.

And we are live from Atlanta

När man tänker på Atlanta är det några saker som dyker upp i huvudet. Högt på listan kommer OS, om man är sportintresserad, och Cable News Network. Eller CNN kort och gott. Det var CNN som stod på vår agenda idag. 

Ted Turners skapelse från 1980 är idag en av väldens största nyhetskanaler och de har sitt högsäte i CNN Centre här i Atlanta. Det är också härifrån de gör en hel del av sina sändningar, även om de också har studios i andra delar av USA och världen. Som Los Angeles, New York, London, Hongkong och Abu Dhabi för att nämna några.

Vi tog en mycket intressant och trevlig tur bakom kamerorna och fick lära oss en hel del om tv-produktion i allmänhet och CNN i synnerhet. Bland annat fick vi se en studio och lära oss hur en prompter funkar. En kul detalj är det är max 4 ord på en rad i promptern. Annars rör sig ögonen på nyhetsankaret och vi ser att de läser istället för "berättar" för oss. Vi lärde oss också att väderpresentatören är den enda som improviserar (kanske därför de har fel så ofta...) och massa annat.

Själva hjärtat i det hela är det så kallade newsroom. Det är här nyheterna samlas in, skrivs, redigeras och granskas innan de släpps till sändning. Det såg ut som... tja, som ett stort kontor. Men med en hisklig massa tv-skärmar.

CNN är inte bara CNN som vi kan se hemma i Sverige. Det som vi kan se heter egentligen CNN International. Därutöver finns CNN Domestic, som fokuserar på inrikesnyheter i USA, och CNN på fyra andra språk än engelska. Däribland spanska, vilket inte är så förvånande, och turkiska vilket är desto mer förvånande. CNN erbjuder ytterligare kanaler såsom barnens favorit; Cartoon Network. Och en nyhetskanal för en yngre publik som heter HLN (Head Line News). Den fokuserar på de stora nyheterna och är mycket interaktiv med sina tittare via social medier. HLN finns än så länge i Nordamerika, men nåt säger mig att det kommer att ändra sig. Kom ihåg var du hörde det först...

  

PR kan dom...

John S Pemberton kom på nåt i Atlanta 1886 som fick enorm betydelse för amerikansk populärkultur och vanliga amerikaners liv. Inte bara amerikaner förresten, eftersom det gäller för hela världen. Dessvärre fick hans ide även enorm betydelse för väldigt många människor hälsa. Negativ betydelse. Hans ide var nämligen receptet till världens mest kända dryck; Coca-Cola.

Det är knappast nån hemlighet att vår allmänna inställning till läsk är negativ. Och den har inte blivit mindre negativ av två månaders resande i USA. Snarare tvärtom. Vi anser nämligen att den oerhörda konsumtionen av läsk i världen i allmänhet och USA i synnerhet är en av de största bovarna bakom den fetmaepidemi vi ser i framförallt västvärlden. 

Hur som helst, vi är i Atlanta, Coca-Cola är ett gigantiskt varumärke, vi vill uppleva amerikansk kultur. Givetvis går vi då på "World of Coca-Cola". Dessutom är det ju som de säger "keep your friends close, but your enemies closer".

Jag vet inte riktigt hur jag ska kategorisera World of Coca-Cola. Som museum betraktat är det i bästa fall mediokert. Som marknadsföring enastående bra. 

Vi började med att ledas in i ett rum med en hel del gamla föremål med anknytning till Coca-Cola. Där eldade en tjej upp stämningen som värsta cheerleadern. (Och hon gav oss vatten på vår kvarn angående en av våra fördomar om amerikaners geografikunskaper; när vi sa att vi kom från Sverige undrade hon om vi hade choklad med till henne!) Nästa stopp var en stor biograf som visade hur Coca-Cola bidrar till glädjen i världen. Filmen var så välgjord att jag nästan fick tårar i ögonen. Sen fick vi vandra runt själva i resten av museet. 

De gjorde en stor sak av det hemliga receptet och det är helt uppenbart att det är något de gärna sprider. Tydligen ligger det enda nedskrivna receptet i ett stort kassaskåp som visas under stort ståhej i museet. Tro det den som vill. Det fanns utställningar om historiken, om reklamfilmerna, om sportsammanhang, en miniatyrlinje som visade buteljering och provsmakning förstås. Det finns 100 olika drycker att testa och Sverige är representerat av Bjäre Lingonberry.

Hela besöket lärde oss inte så mycket nytt och som museum betraktat var det inte speciellt informativt. Däremot var det sanslöst välgjort och fint. Ett skolboksexempel på stora A i marknadsföring helt enkelt. World of Coca-Cola har tusentals och åter tusentals besökare. Dessa berättar för alla de känner och inte känner på sociala medier och på annat sätt om sitt besök (som jag just nu). Gratis reklam alltså. Eller tja, det är faktiskt ännu bättre ur Coca-Colas synvinkel. Vi betalade nämligen 60 USD för att komma in, men då ingick var sin liten flaska Coca-Cola...

Nära ögat

Den 15:e juli började lite väl dramatiskt och otäckt för vår smak. Innan nån blir nervös ska jag säga att vi var inte de drabbade och ingen blev skadad. Åtminstone inte fysiskt.

Ok, så här var det. Klockan var strax efter nio på morgonen, vi hade precis lämnat Pigeon Forge bakom oss och var på väg till Smoky Mountains för sista gången. Vi kör söderut på den tvåfiliga vägen. Det går inte så fort, kanske 35-40 miles/hour. Vi är sist i en ganska tät klunga på fyra bilar, en bil i vänsterfilen och tre i högerfilen. 

Plötsligt ser jag nåt stort grönt röra sig strax till höger om vägen, drygt 100 meter framför oss. Instinktivt ställer jag mig på bromsen och styr ut mot vägrenen. Samtidigt ser jag ett stort träd falla mot vägbanan. Dess fall hindras något av ett mindre träd, men det slutar bara med att det istället är två träd som faller. Med ett brak träffar träden den främsta bilen, rakt över taket.

Matilda ser givetvis det också och ropar "ring nine-one-one!". Jag räcker henne min telefon med orden "ring du!". Jag öppnar dörren och börjar springa. 

Så här i efterhand slås jag av hur mycket information våra mänskliga hjärnor kan ta in och bearbeta på så kort tid när det verkligen gäller. Det tog mig inte många sekunder att ta mig fram de 50-75 metrarna till röran av träd och bil, men ändå hann jag tänka mycket. Väldigt mycket.

Först handlade det om en omedveten bedömning och analys av vad jag hade framför mig. Fronten av bilen satt fastkilad under trädet. En stor gren, eller möjligtvis stammen, hade landat på främre delen av taket och tryckt in det en hel del. Vindrutan var helt krackelerad, men såg ut att sitta kvar. Dörrposten mellan vindrutan och förardörren hade fått sig en rejäl knäck. Även den rutan var sprucken och det var uppenbart att förardörren skulle inte kunna användas. Bilens högra sida såg jag inte alls, den var helt täckt av grenar och löv. Bakluckan, bakrutan och vänstra bakdörren var relativt oskadda. Det var den dörren som skulle behöva användas. Bakom bilen låg en stor gren eller om det var det mindre trädet. 

Därefter kom tankarna på den eller de som satt i bilen. Hade de klarat sig helskinnade eller var de skadade? Hur allvarligt och vilken typ av skador i så fall. Nånstans förberedde jag mig på huvudskador och skärsår. Den sista tanken innan jag kom fram var "satan, jag har inget förbandsmateriel".

Någon meter före mig var en man och en kvinna från de andra bilarna. Mannen stannade på lite avstånd men skrek "how are you?" flera gånger. Jag hörde inget svar. Kvinnan var på väg över den stora grenen bakom bilen. Jag skulle precis göra henne sällskap när jag ser att vänster bakdörr öppnar sig en par decimeter. En man i 25-30 årsåldern tråcklar sig ut med viss möda. Han säger "we're ok", han ser oskadad och relativt lugn ut. Jag frågar om det finns fler i bilen, men får inget svar. Istället kryper han in i bilen igen och strax ser jag varför. Han hjälper sin flickvän ut. Hon verkar också oskadd men ser ordentligt skakad ut. Hon är alldeles blek och har darriga ben när hon leds iväg av kvinnan och sin pojkvän. De sätter sig i baksätet i en av de andra bilarna. Klokt.

Nu strömmar det till människor och jag återvänder till vår bil. Jag behövde dessbättre inte ingripa och behövs inte på olycksplatsen längre. Dessutom tål jag inte människor som gillar att frottera sig i andras olycka. När jag kommer tillbaka pratar Matilda fortfarande med larmoperatören och snart hör vi sirener. Efter några minuter vimlar det av blåljus och uniformer. Först nu börjar jag känna mig lite skakig, efter att ha varit helt lugn tidigare. Det kunde ju faktiskt kunnat slutat riktigt, riktigt illa.

Resten av dagen blir dessbättre inte dramatisk alls utan består av ett par timmars vandring i skogen längs en liten vacker fors. Det hjälper oss att skingra tankarna.

Så nu fortsätter vi ner i Georgia och hoppas innerligt att vi slipper vara med om fler olyckor.