Tillbaka

Tillbaka på Na Dan Beach. Tillbaka på Baanchaylay. Tillbaka hos bungalowtanten. 

Visst var Koh Samui helt ok och Thansadet riktigt bra. Men det är ändå här på Na Dan som vi hittat vårt guldkorn, det är här vi trivs allra bäst. Därför känns knappa två veckor här som en perfekt avslutning på resan.

Det är märkligt hur vi efter nästan 1,5 månaders slappande på thailändska stränder kan komma ännu lägre ner i varv. Men så var det när vi kom tillbaka hit. Lugnet och stillheten bara la sig över oss på nåt förunderligt vis. 

Nu är det mitt i högsäsongen. Men. Här. Är. Inte. En. Käft.

Stranden är lika tom som när vi lämnade den. Det enda som syntes på stranden när vi kom i torsdags var den orangea strandbilen som Vidar lämnade kvar senast ("jag har gömt den på stranden, men kommer inte ihåg var"). Visst på helgerna kommer det några turistande thailändare som grillar och dricker Chang i strandkanten, men annars har vi stranden i princip för oss själva. Stranden är alltså nio kilometer lång och oavsett tidpunkt en vardag tror jag inte man kommer upp till mer än maximalt femton personer om man räknar samtliga på stranden. Och då är hälften thailändska fiskare.

Vi är både förundrade och tacksamma över att det finns ställen Na Dan kvar. Att ingen smällt upp ett stort flådigt turisthotell fullt med ryssar som dricker vodkadrinkar samtidigt som de badar (Lex Phuket), att neonljusen fortfarande lyser med sin frånvaro, att köttbullar inte finns på menyerna. Fast det finns faktiskt ett större hotell ett antal hundra meter söderut. Jag gick förbi idag, där stod ett par bilar och poolen såg välvårdad ut. Men inte en själ syntes till. Där heller. 

Ytterligare lite söderut ligger ett modernt ställe med en cool pool och snygga moderna bungalows. Tänk dig en traditionell bungalow i bambu och vasstak. Försök sedan förställa dig deras raka motsats. Så såg de ut!  Annars var det mest anmärkningsvärda med det stället att jag såg hela fyra personer. Samtidigt! 

Ännu längre söderut höll fyra thailändare på att göra en mur till nåt större bygge som knappast kan vara tänkt till några andra än turister. Man undrar vem som ska bo där? Dom som inte fick plats på de två andra? Ännu intressantare är det att fundera kring vem f-n som betalar kalaset? Och vilken konsult anlitade vederbörande för marknadsundersökningen? Fast med takten byggarbetarna höll är det säkert klart inför säsongen 2033, så det spelar kanske ingen roll.

En annan sak som är sig likt sedan vi lämnade Na Dan för en månad sedan är givetvis bungalowtanten. Hon fortsätter att utfodra oss på sitt välbekanta sätt. Idag med sticky rice och ett fruktfat som innehöll äpplen från Nya Zeeland (något onödigt när det finns hur mycket lokal frukt som helst), men även lokala förmågor som litchi och langsat. Langsat var en ny och riktigt trevlig bekantskap. På utsidan ser den ut som litchi och även fruktköttet ser likartat ut. Men langsat har klyftor och smakar mer. Och bättre. Smaken påminner om vindruva med tydlig syra och sötma. 

Bungalowtanten nöjde sig inte med det utan ska bjuda oss på pad thai i morgon eller övermorgon. 

Dags att dra vidare

Idag är det vår sista dag på Koh Samui innan vi hoppar på båten för att återvända till Bungalowtanten på Na Dan Beach. Det kan därför vara läge att göra en kort summering av Koh Samui och Hanalei där vi bott. 

Visst är Koh Samui och Hanalei ett bra ställe att vara på, men trots det klart sämre än både Na Dan och Thansadet. Jag tror att vi lyckades väl i vår research kring Koh Samui när vi valde Hanalei. Detta då Hanalei förmodligen ligger i ett av Koh Samuis lugnaste hörn, men hela Koh Samui andas alldeles för mycket massturism för vår smak. Det mesta av den inneboende charmen med Thailand har gått förlorad och stämningen är inte alls som på de övriga ställen vi varit på under denna resa och andra ställen som vi varit på tidigare.

Anledningen till att Hanalei är så lugnt och stilla som det är trots all massturism runt omkring är nog att stranden inte är så jättefin här. Det ligger ett stenigt rev strax utanför, vilket gör att bad begränsas till den lilla del av stranden där det är ett gap i revet. Men i övrigt kan man inte klaga på stranden.

Nu låter jag kanske ganska negativ, men det är inte min mening. Koh Samui är ett bra ställe och det är ju ingen tillfällighet att det är ett av Thailands största och mest populära turistmål. Det är bra helt enkelt. Men det är inte det vi söker och vi vet av egen erfarenhet att Thailand har så mycket bättre ställen att erbjuda. Ett av dem åker vi till i morgon; Na Dan.

Lunchgäst

Det var de stora grabbarna som först upptäckte att vi fått en lunchgäst. Då kokmöjligheterna här är högst begränsade var det tur för oss att gästen tagit med egen mat. Gästen var tyst och försynt där den hängde i takskägget till vår bungalow, alldeles vid verandan. Inte nog med att den var försynt, den var riktigt kramgo också. Fråga bara geckoödlan den hade med sig.

Ormen hände där länge och väl. Kanske för att hängmöra geckoödlan lite? Hur som helst hann vi visa den för Hanaleis ägare. Hon blev mycket intresserad. Visst visste hon vilken sorts orm det är, men visste inte vad den heter på engelska. Hon hade sett såna flera gånger förut, men att få se en med sitt byte verkade väldigt ovanligt och flera i personalen har varit förbi för att ta sig en titt. Hon upprepade "not poisonous" fler gånger. Men att den inte är giftigt hade vi räknat ut för länge sedan. Hade den varit giftig hade den nämligen inte behövt lägga så mycket energi på att kväva ödlan. 

Just som jag satt och funderade på hur den lille ormen (kanske en knapp meter lång, men svårt att bedöma då den var som en enda knut kring ödlan) skulle lyckas få sig den stora ödlan tyckte ormen tydligen att ödlan var mör nog. Den släppte lite på sitt bastanta grepp och makade sig till rätta vid middagsbordet. Den öppnade sitt väldigt töjbara gap över ödlans huvud och sakta men säkert gled ödlan ner i en enda tugga.

Vi har inte riktigt lyckats bli kloka på vilken sorts orm det är, men troligen är det någon form av pytonorm. Utseende och utbredningsområde stämmer bra enligt Professor Google, men det finns hur många arter som helst. Jag har frågat alla engelsktalande jag stött på. Det närmsta jag kommit är "we call it green snake". Av nån anledning tror jag inte Linne' skulle vara helt nöjd med om det. 

Hur som helst måste man ju smälta maten lite när man ätit så stor måltid. Så vår gäst la sig helt sonika till rätta och tog sig en lur.

Ajajajaj...

Summerar man all tid vi tillbringat i tropiskt klimat blir det ganska många månader vid det här laget. Fortsätter man sen att summera alla myggbett, skavsår och andra småsår som vi fått under dessa månader så når man en ansenlig summa. Inga av dessa sår har någonsin blivit infekterade på det vis man hört är så lätt hänt i tropiskt klimat. Inte förrän nu. Och då passar jag på att ta två samtidigt. Jag menar att man måste ju se till att få valuta för sina sjukhusbesök. Två till priset av en helt enkelt.

Under de sista dagarna på Thansadet lyckades jag med konststycket att få ett sår på mellersta tån på vänsterfoten och att få ett myggbett strax under knät på höger ben. Båda blev ganska direkt infekterade och efter ett par tre dagars självbehandling med alkohol (utvärtes, inte invärtes!) gav jag upp och uppsökte mer kompetent personal. Nämligen en läkare.

Är det nåt medicinsk personal är bra på här så är det att behandla sårskador. Det har sin naturliga förklaring i att de fått öva en helsikes massa på alla idioter på motorcyklar  och mopeder. Det råder alltså ingen som helst brist på försöksobjekt.

Behandlingen följer standardprocedur 1A som vi även fick prova på under JordenResaRunt då Svante landade på nåt vasst och skar sig under foten. Steg ett är att  avlägsna alla onödiga skinnbitar och annat trams som finns i såret. Till trams räknas i mitt fall all infekterad vävnad. Jag behöver nog inte upplysa om att det inte är ett av de trevligare momenten i behandlingen. De unge läkaren som tog hand om mig hade såväl hårda nypor som vassa skalpeller och saxar i din arsenal. Därefter baddas såret med nån gul geggamoja som förmodligen hämtas från reaktorn i Tjernobyl. Det känns så i varje fall, eftersom det bränner ordentligt. Till sist lägger de på nån platta med antibakteriella egenskaper och avslutar med ett ordentligt bandage. Man betalar och får ett gäng piller att knapra på (antibiotika) och stränga förmaningar om komma tillbaka nästa dag.

När man kommer tillbaka nästa dag öppnar de upp bandagen och börjar om från början. Mer städning av såret och mer gul gegga. Om allt går som det är tänkt får skalpeller och saxar stanna i sina sterila förpackningar och de nöjer sig med den gula geggan. Efter några dagar av daglig rengöring och bandagering fasas den gula geggan ut och till sist har man ny fin hud som är slät som en barnarumpa.

För mig tog det 9 dagar innan såren var läkta  och det är inte så mycket att orda om. Det största problemet utöver smärtan i början och att jag behövt lägga 1-1,5 h varje dag på sjukhusbesök är att jag inte kunnat bada. Det är ju liksom en av anledningarna att man åker hit. Men om det är det största problemet, så har man det ju ganska bra. Nu återstår bara att vässa argumenten mot försäkringsbolaget...

Efter regn kommer sol

Svenskarna favorit bland samtalsämne är ju vädret. Speciellt på sommaren. Det är rubriker i stil med "Då kommer sommarvärmen" om det är dåligt väder eller "Nytt värmerekord i Karesuando" om det är bra väder.

Vädret är inget vi hetsar upp för i onödan här borta. Det är alltid varmt. Det är alltid fuktigt. Därmed inte sagt att vädret inte varierar. För det gör det. 

Vädret i Thailand styrs av monsunen och just nu är det västmonsun. Det är ju därför vi åkt till östkusten denna gång, eftersom det regnar mindre här när det är västmonsun. Men regnar gör det ibland ändå. Till och med ovanligt mycket för säsongen enligt de som vet. Det innebär att det kommer en skur då och då. Inte varje dag och sällan speciellt länge. Men när det väl kommer så kommer det oftast med besked. Ofta ackompanjerat av blixt och dunder. Det där med ett stilla strilande regn är inget för Thailand.

Vi bryr oss inte om några skurar, bada kan man ju göra ändå. Väta som väta, liksom. Och badar vi inte går vi några meter upp till vår veranda och tittar på skådespelet som ett tropiskt regn kan vara samtidigt som vi drar av ett parti Fia eller Uno. Det är en av de lyxiga känslorna med att vara borta så länge. Det spelar ingen roll om det regnar lite, vi hinner bada och sola fullt tillräckligt ändå. Men jag förstår om det är skillnad om man har två veckors semester.

Mer nötter...

Jag hann inte mer än precis publicera förra inlägget om kokosnötter förrän det rullade in en pickup med två grabbar på flaket. Dessa grabbar skulle med all önskvärd tydlighet visa att det finns ett tredje sätt att plocka kokosnötter (utöver att skicka upp en makak eller sig själv i palmen alltså). Man använder sig helt enkelt en vass krok som sitter i ena änden av en djävligt lång bambustång. 

Med dessa bamburedskap drar man sedan ner nötterna från palmerna. Det formligen regnade kokosnötter från himlen och jag begriper inte hur de lyckades undvika att få en eller annan nöt i skallen. Att använda hjälm har nog ingen ens reflekterat över.

Jag skulle tro att man drar ner nötterna av två skäl. Dels vi man på nåt sätt sälja kokosnötterna och dels är det säkerligen en ren säkerhetsfråga. Speciellt på turistställen. På Thansadet ramlade en nöt på vårt tak och jag trodde hela bungalown exploderade. Det lät så i varje fall. Att få en sån bumling i huvudet är inte att rekommendera.

Ett litet problem för oss med denna skörd är att det lär ju inte ramla ner fler kokosnötter så länge vi är kvar. Därför fjäskade jag till mig en innan de lastade flaket fullt. Så nu har vi påbörjat projekt öppning och innan man kommit så långt som jag beskrev i förra inlägget måste man ta bort allt trådigt jox som finns runt själva nöten. Och det är lite bökigare än man först tror. När man kommit halvvägs ser det ut så här.

Skam den som ger sig och här har vi snacks för ett par tre dagar. Dessutom packad i en perfekt förpackning.

Skulle jag ha glömt hur man gör härifrån kan jag ju alltid läsa blogginlägget från igår...

Far, jag kan inte få upp min kokosnöt...

I den här delen av världen serveras kokosnötter oftast med sugrör och sked.  Först suger man i sig kokosvattnet och sedan kan man ganska enkelt karva loss den tunna och ganska mjuka hinnan av omoget fruktkött. 

Det är så kallade "young" eller "fresh", det vill säga omogna, kokosnötter som inmundigas på detta vis. De plockas genom att man skickar upp en vältränad makak i palmen där den snurrar på nötterna tills de ramlar i backen. Har man ingen makak får man helt enkelt klättra upp själv om man vi ha några omogna kokosnötter. För vår del har vi åtminstone två uppenbara talanger för kokosnötsplockning i vår familj. 

Ärligt talat tycker jag inte att de omogna kokosnötterna smakar nåt vidare gott. Kokosvattnet smakar mest unket och fruktkötten har en något otrevlig konsistens. Nej, det finns betydligt bättre sätt att förtära dessa bowlingklot till nötter på. 

Det var vår granne, en mogen (jag vill inte skriva äldre då han trots allt är i samma ålder som vissa till oss närstående släktingar...) man från Australien, som häromdagen gjorde ett spontanbesök hos oss med en kokosnöt under armen. Han berättade att han har som vana att ta ett tidigt morgondopp och på väg tillbaka till brukar han plocka nån kokosnöt som fallit under natten. Han undrade om vi ville ha nöten. Ja, tack gärna! Ehhh... men hur gör man för att få upp den? Mannen gav oss en kort beskrivning och sen var det bara att testa. 

Kokosnöten har några mörkare runda fläckar i ena ändan (kanske alltid tre?). De är mjuka och kan enkelt skäras upp med en vass kniv. Nu kan kokosvattnet hällas ut och ner i ett glas eller direkt i munnen om man så vill. Jag tycker för övrigt att kokosvattnet smakar unket även nu. När man kommit så långt hamnar kokosnöten i kylen och där får den ligga tills den är ordentligt kall. Då tar man ut den och utsätter den för trubbigt våld, som obducenten skulle ha sagt. Av egen erfarenhet vet jag att en betongpelare duger alldeles utmärkt. Och voilà, i händerna får man då kalla skärvor med härligt vitt fruktkött.

Man kan givetvis gnaga fruktköttet direkt från skärvorna, men om man inte vill ha tänder med sig hem i en påse rekommenderar jag att man istället skär nötköttet i tunna skivor med en vass kniv. Dessa skivor avnjutes sedan väl kylda på terassen. 

Hanalei Garden på Koh Samui

Vi lämnade Thansadet i morse med en svag känsla av att vi nån gång kommer att återvända. Thansadet var nämligen i vår smak, även om det kunde blir i mesta laget av människor mitt på dagen. Då kom det nämligen dagsutflyktsbesökare både med båtar och mopeder. Speciellt båtarna var lite störande. Men på förmiddagarna och sena eftermiddagar/kvällarna var det hur lugnt och skönt som helst. Då var det bara vi som bodde på stranden som var på plats, och vi var inte många. Men man ska nog passa sig för att åka dit under den riktiga högsäsongen som snart drar igång.

Det visade sig det gick en liten båt direkt från Thansadet till norra delen av Koh Samui. Oerhört praktiskt eftersom det var dit vi skulle idag. Så redan strax efter lunch var vi på plats på Hanslei Garden som ligger på stranden Baan Tai och stranden ligger i sin tur på norra Koh Samui. 

När vi steg av båten så kändes det inte så bra. Alldeles för mycket trafik, människor, affärer, barer, ljud och annat som en stor turism drar med sig. Dessbättre visade sig Hanalei Gardens ligga i ett undanskymt och bortglömt hörn av ön (visade och visade, vi hade ju gjort ordentlig research innan vi bokade). Man kunde riktigt känna hur lugnet lägrade sig när vi svängde av stora vägen och då vägen övergick från asfalt till grus och för att till sist bara bli ett par hjulspår.

Vi bor i en tvårumsstuga med ett litet kök och vardagsrum. Väldigt fint och väldigt gott om plats med våra mått mätt. Helt klart högst standard på denna resan. Avigsidan är att vi inte har havsutsikt och säkert har 75-100 meter till havet (dagens I-landsproblem). Stranden är ganska liten och det finns en hel del koraller, men rakt nedanför oss är det korallfritt och väldigt badvänligt. Detta var vi förstås inte sena att utnyttja.

En idiot till fransman

Vi har haft vår rutt klar länge; Na Dan - Koh Phangan - Koh Samui - Na Dan igen. Sen gällde det att hitta bra boende på dessa platser och speciellt på Na Dan var det inte helt enkelt. Dels skulle de uppfylla våra krav nåt sånär och dels finns det inte så mycket att välja bland på Na Dan Beach (nästan inget faktiskt). Vårt val för första tillfället på Na Dan var ju hos Bungalowtanten och som ni vet blev det hur bra som helst. Vår andra period på Na Dan tänkte vi bo några kilometer längre norrut på ett franskägt ställe som heter Leeloo. 

Det visade sig att det vara svårt att boka boende på Leeloo då de inte svarade på våra mail. Vi trodde det var något som var galet så till slut ringde jag dit och fick tag i ägaren. Jo, visst han hade precis läst våra mail och var just på väg att kolla tillgängligheten. Han lovade att svara inom några minuter. De minuterna blev till dagar, men till sist kom beskedet att de hade en bungalow till oss de dagar vi önskade. Bra! Vi bad om en bokningsbekräftelse, betalningsvillkor och annan info kring hur vi skulle betala. Inget hände. Efter ytterligare ett samtal och ytterligare ett gäng dagar ramlade den önskade informationen till sist in. Betalningen skulle ske via PayPal och detaljerna skulle skickas till oss en månad innan vår ankomst.

För knappt två veckor sedan passerade vi det datum då vi skulle få betalningsinformationen. Föga förvånande hände ingenting. Nada. Zero. Nichts. Vi lät några dagar passerar, och sen några till. Fortfarande inget. Vi skickade då ett mail för att be om att få infon och först då kom ett livstecken. Hoppsan, det fanns visst ingen bungalow till oss de önskade dagarna. Tack så jävla mycket! Han undrade istället om vi kanske kunde tänka oss att bo några dagar på hans andra ställe några kilometer inåt land? Den franske idioten skyllde på nåt med booking.com, men då vi bokade direkt via telefon och mail tror jag inte ett smack på det. Jag tror det snarare beror på att han är en inkompetent jubelidiot. Vi var ju inte så sugna på att bo inåt land, men några nätter kunde vi tänka oss om det sedan var ledigt i bungalown på stranden. Efter ytterligare nåt mail visade det sig att det inte fanns en enda natt till oss vid stranden. Undra när han hade tänkt att berätta det för oss om vi inte tryckt på? 

Jaha, vad gör vi då? Na Dan kryllar ju inte direkt av bungalows att bo i. Vi slängde iväg ett mail till vår kompis bungalowtanten och givetvis såg hon till att fixa ett par bungalows till oss. Bungalowtanten kan man lita på och nu vet vi att vi kommer att få en bra avslutning på resan.

Vad beträffar idioten till fransman så har han klart och tydligt fått veta vad vi tycker och tänker om honom. Vi bad honom kort och gott att fara och flyga. Dessutom kommer det att komma ett par omdömen på Booking och på Tripadvisor för att varna andra resenärer; åk aldrig till Leeloo!

Våra små kompisar

Vi bor precis där djungeln slutar och stranden tar vid. Där tjock och frodig grönska blir varm och gyllene sand. Det är nåt speciellt med att lyssna på vågorna och djungelns ljud. Men det där med att bo mer eller mindre i djungeln har ju sina sidor. Vi är ju inte direkt ensamma för att uttrycka sig milt. Djungeln har nämligen en hel del permanenta invånare och ibland passar de på att göra hembesök. Som tur är lider vi (med nåt undantag) inte av några större fobier mot diverse kryp och andra djur. 

Den vanligaste besökaren är nog de små ödlorna. Dom finns överallt, hela tiden. Men man ser dem oftast bara när de rör sig. Däremot lämna de tydliga spår efter sig överallt. Ödlorna är ganska kul att titta på när man väl får syn på dem och de är ju helt harmlösa. De gör inte en fluga förnär... eller, jo, det gör dom ju faktiskt. Sen har vi de lite större ödlorna som pilar fram över sanden.

Jag är förste kryphanterare i familjen, men de långa tusenfotingarna (5-7 cm) börjar även min bättre hälft att förlika sig med. Men allt som oftast hör jag ett, i och för sig behärskat, rop: "Marcus, kom! Ta en sko med dig". Beväpnad med en flip-flop antar jag stridspostion mot en sex- eller åttabent motståndare. Sex ben betyder oftast skalbagge model stor, åtta spindel model ännu större. 

Häromkvällen när barnen skulle lägga sig tog en av de stora grabbarna sitt lakan och ut föll ett kryp. "Kom pappa, jag har skaldjur i sängen!" Föga förvånande var det varken en räka eller en krabba utan en större skalbagge. Jag är inte tillräckligt bekant med dessa krabater (ännu) för att kunna avgöra om det var en kackerlacka eller nån annan större släkting. Hur som helst gick skalbaggen segrande ur just den striden, eller "den sprang ut" som vi valde att formulera det.

Myror finns i alla tänkbara färger, storlekar och modeller från knappt synliga små svarta saker till gigantiska pissmyror. Just pissmyrorna är Vidar inte direkt kompis med efter att ha blivit biten (eller vad de nu gör) några gånger. När det händer har han en bestämt uppfattning om vad konsekvenserna bör bli. "Pappa ska skälla på myrorna! Myrorna får INTE bita Vidar!" Som ansvarskännande förälder gör jag givetvis som han vill. "Fy, dumma myra! Inte bita Vidar!" Då är genast allt förlåtet. 

Klockan 6 varje morgon har vi en groda som börjar kväka. Det låter som om den sitter under sängen, men mer troligt är just under vår bungalow. Vi har aldrig fått syn på den (ok, jag har aldrig gått upp klockan 6 för att leta upp den), vilket är synd då jag skulle vilja förklara att den väcker oss en timme för tidigt. 

Sen finns det naturligtvis en stor mängd flygande bekantskaper. Det är flugor i alla storlekar, mer eller mindre färgglada fjärilar, myggor som efterlämnar ett och annat kliande bett och en massa annat som jag inte ens vet vad det är. Kanske lika bra det. 

En dag på Thansadet Beach

Strax efter klockan 7 på morgonen ringer klockan. Ibland är det den riktiga klockan, ibland är det den sparkande varianten som även kallas för Vidar. Se till att man själv och alla telningar får på sig ett par shorts och en t-shirt. Ut och kolla vädret. Sen kommer dagen första beslut. 50 m åt höger eller 50 m åt vänster? Oavsett val blir det frukost 50 m bort. Ägg, bacon och kaffe till den äldre generationen, pannkakor till den yngre.

Badbyxor på och vi är redo för förmiddagspasset. Simning och bad är två givna aktiviteter som blandas upp med läsning. 

Det är en strykande åtgång på böcker. Samtliga fyra läskunniga klipper var sin bok på ett par dagar, så det är tur att vi har många lånekonto på diverse bibliotek. Ibland slänger vi in lite andra aktiviteter som klättrade bland stenar, upptäcktsfärder upp på kullarna eller dämmande i bäcken.

Siesta. Den yngste av oss sover en liten lur medan vi andra spelar Fia eller Uno på verandan. Jag brukar komma sist, men ja e int bitter...

Lunchen intas ofta uppe på kullen så att vi kan njuta av såväl mat som utsikt.

Dags för eftermiddagspasset. Och det... Tja, det ser precis som förmiddagspasset. Efter en dusch är vi redo för middag. Samma  beslut som till frukost. Höger eller vänster? Gott blir det oavsett.

När barnen somnat slår vi oss ner i strandstolarna på verandan eller i sanden. I mörkret lyssnar vi till ljudet av vågorna som blandas med ljudet från djungeln. Vi är varandras enda sällskap om man bortser från var sin god bok och vetskapen om att i morgon blir det precis som idag.

Thansadet Beach

När vi kom till Na Dan för sisådär 11-12 dagar sedan utbrast jag "vilket ställe!". Nu har vi kommit till Thansadet Beach på Koh Phangan, och nu utbrister jag:

Vilket ställe!

Detta verkar nämligen också vara ett fantastiskt ställe, men av helt andra skäl än Na Dan. Det är inte mycket som dessa två ställen har gemensamt. Här finns ingen lååång ödslig strand, utan Thansadet är istället en liten bukt och stranden mäter inte mer än cirka 150 meter. Ner mot stranden störtar djungeln brant och där det är möjlig (och även där det är omöjligt vad det verkar) ligger en unik liten bungalow fastklängande vid en klippa. Här är fler turister än vad vi såg på en hel vecka i Na Dan. Nu säger det i och för sig inte så mycket för även på Thansadat är det faktiskt riktigt tunnsått med turister. Jag räknade till cirka 25 solande och badande personer mitt på eftermiddagen, men på förmiddagar och kvällar är det betydligt färre. Det ska tydligen finnas 50 bungalows gömda i djungeln och längs klipporna, men jag tror inte att mer än 15 är uthyrda. Hur som helst är detta en riktigt cool plats.

Vi bor på ett ställe som heter Mai Pen Rai och det betyder tydligen "inga bekymmer" på thai. Verkar vara ett väldigt passande namn. Alldeles intill stranden ligger några större bungalows och i en sån huserar vi. Enkel, men ren och fräsch precis som vi vill ha det. Och utsikten från verandan går det ju inte att klaga alltför mycket på.

Detta är definitivt mer turistifierat än vad vi brukar söka efter, men det är mycket snyggt gjort. Det andas hållbar turism lång väg och det beror troligen på att vi är mitt inne i ett naturreservat. Anledningen till att detta är ett naturreservat är att en flock kungar tydligen har karvat sina initialer på en stenbumling i närheten. Så nu ska vi hitta en lämplig sten och på den rista "JordenResaRunt was here".

På återseende, Na Dan

Vi återvänder aldrig eller mycket sällan till samma resmål. Generellt sett är vi av åsikten att det finns så många spännande ställen på det här klotet att upptäcka att det är slöseri att åka till samma ställe två gånger. Men när det gäller Na Dan är nog beredda att göra ett undantag. Här har vi nämligen hittat ett guldkorn som passar oss som handen i handsken. Här finns lugnet, stillheten, den öde stranden, de varma baden, den goda maten, de trevliga människorna. Ja, egentligen allt vi letar efter. 

Det enda negativa med Na Dan är att vår ankomst verkade sammanfalla med en invasion av bitska strandflugor. Efter några dagar avtog mängden flugor och vi lärde oss vart man inte skulle befinna sig och när man inte skulle vara där. När det var avklarat fick vi nöja oss med att slåss mot de vanliga myggen, men det är mer överkomligt.

Stället vi bor på heter Baanchaylay och vi trivs utmärkt. Vi har två bungalows nära stranden (om vi kommer hit igen ska vi be om nr 1&2, för då kommer vi säker 15 meter närmre havet) och de är små och enkla, men fräscha. Tanten som bossar här har ju varit ett stående inslag här på bloggen under namnet bungalowtanten. Idag är inget undantag och naturligtvis handlar det om mat. Igen. 

När bungalowtanten lagade Tom Ka Gai till oss häromdagen kokte hon ris som om det vore till ett helt kompani. Alltså blev det ris över och vad gör man med det? Jo, man gör mer mat till de där trevliga västerlänningarna som man inte begriper vad de säger! Så idag bjöds vi på en fantastiskt god Kao Pad Goong (med reservation för stavningen - jag är nämligen ännu sämre på thai än vad tanten är på engelska). Kao Pad Goong är för oss vanliga dödliga mer känt som "flied lice" eller stekt ris. Återigen en pyttipanna-variant, men nu med ris. Bungalowtanten hade som sig bör haft i ägg, lök och salladslök. Och för att fullborda det hela hade hon även i räkor. Mycket gott!

Hon var nog orolig för att det inte skulle räcka så hon slängde ihop en Tom Yam-soppa med stora fina räkor och till det ett gäng friterade räkor när hon ändå var igång. De Tom Yam-soppor jag tidigare smakat har varit hiskeligt starka, men det var inte denna. Istället påminde den mycket om Tom Ka Gai, men utan kokosmjölk. Så det blev alltså en riktig lyxmiddag för oss under vår sista kväll på Baanchaylay. För i morgon drar vi nämligen vidare och det är Koh Phangan som är nästa anhalt. 

Na Dan är vi trots det inte klara med för redan om en knapp månad är vi tillbaka, men då 3-4 km längre norrut. Återstår att se om det stället kan trumfa Baanchaylay. Och även därefter kan jag mycket väl tänka mig att vi kommer att återvända till Na Dan. Så bra är det nämligen här.

Ny middag, ny marknad...

Vid nåt tillfälle berättade vi för bungalowtanten att vi gillade Tom Ka Gai, en specialitet från det thailändska köket som vi ibland lagar även hemma. Det är en kycklingsoppa baserad på kokosmjölk och den kännetecknas av sin syrlighet som kommer från en attans massa lime och kryddorna citrongräs och galangal (nära släkting till ingefära). Dessutom brukar man ösa ner en del grönsaker såsom tomat, lök, morot och svamp eller vad man råkar ha hemma. Hur som helst fick alltså bungalowtanten nys om att det var en av våra favoriter och ville då laga det till oss. Till frukost! 

En sån inbjudan tackar man ju inte nej till. Så klockan 9 i morse slog vi oss ner till bords för en lite udda frukost. Vi har ätit Tom Ka Gai på många ställen så vi har en bra känsla för hur det "ska" smaka och tantens soppa var helt ok. Alla rätta smaker fanns, men den var ganska snäll i smaksättningen. Till och med för oss västerlänningar.

Det är inte helt enkelt att föra ett samtal med tanten men Matilda gjorde ett tappert försök. Hon pekade ner i grytan på något spretigt och innan jag hann hindra henne frågade hon "is this galangal?". Jag hade nämligen sett och insett vad det var som flöt i soppan. Och efter att tanten visat med väldigt tydliga gester förstod även Matilda att det var foten från en höna. Hon ska dock hedras för att hon höll minen bra...

Morgonmarknaden vi var på tidigare i veckan hade fokus på matråvaror, men varje lördagkväll har de en större marknad inne i Khanom med fokus på mat som är färdig att äta. Då bungalowtantens son körde oss dit passade vi på att ta vår middag från diverse stånd. Vi åt korvar, friterad fisk, friterad svamp, nån sorts potatisbollar, små majspannkakor och en del annat. Som små bläckfiskar på spett:

Men en del åt vi inte. Som hönsfötter (två gånger på samma dag!), diverse larver, gräshoppor och insekter:

En promenad

Efter frukost brukar nån av den äldre generationen ta sig en promenad längs stranden. Oftast är det min bättre hälft och inte sällan med Vidar på ryggen. Men häromdagen var det min tur. Eftersom det var några regnstänk i luften rotade jag inför turen fram lämpliga regnkläder. Badbyxor och regnskydd till kameran/telefonen alltså. 

Då jag är född och uppvuxen på en strand i västläge har jag fortfarande inte vant mig vid att vi är på en ostkust. Jag blandar hela tiden ihop väderstrecken. Havet ska ju vara i väster!! Nåja, jag valde att gå norrut (tror jag...).

I den närmsta omgivningen kring våra bungalows finns ytterligare ett par ställe man kan bo på och två restauranger. Och jag bestämde mig för att gå till nästa "turistinrättning" norrut längs stranden. Det tog 30 minuter innan jag kom fram till den lilla "resorten" Saint Tropez. Men den verkade ganska öde. På min timslånga tur såg jag inte många levande själar. Jag räknade till tre hundar, några kossor, en thailändare som sågade ved och sju havsörnar. Krabborna räknade jag inte. 

Några hundra meter ut i havet guppade ett par små fiskebåtar så fridfullt som bara thailändska longtail-båtar kan. På landsidan fanns inte så mycket att titta på, om man inte går igång på palmer alltså. Några strandsatta fiskebåtar med tillhörande fiskestugor, några enstaka hus som mestadels verkade vara tomma semesterboende för soltörstande thailändare. I övrigt fanns som sagt massvis av palmer, andra träd och buskar. 

Alltså var jag tämligen ensam om att lyssna på vågorna som sakta rullade in över sanden, ensam om att se krabborna pila ner i sina små hål, ensam om att känna doften av hav, ensam om att känna stillheten och lugnet. Och ensam med mitt filosoferande och min tacksamhet. Min tacksamhet över att det gamla, orörda och av massturism oförstörda Thailand faktiskt finns kvar. Och över att vi faktiskt hittat det.