En stor stenbumling

Det har väl knappast undgått nån att själva kusten på spanska sydkusten inte imponerat på oss. Men kör man ännu längre västerut längs kusten blir det faktiskt lite bättre. Färre stora betongbunkrar till hotell, mer trevlig bebyggelse. Lite mindre folk, lite mer växtlighet. 

Varför kör man då ännu längre västerut? Tja, till exempel för ett blixtbesök till England. Det finns ju stor rackare till stenbumling här som engelsmännen hållit fast vid i drygt 300 år. Det var nämligen 1704 som en flock engelska soldater la rabarber på Gibraltar. Sedan dess har engelsmännen envist klamrat sig kvar trots flera återerövringsförsök och en folkomröstning. 

När vi passerat passkontrollen och äntrat bussen kom den första lite annorlunda upplevelsen. Vi skulle nämligen passera en lite extraordinär övergång. Tänk dig en typisk svensk järnvägsövergång med bommar och ljus. Men utan järnvägsspår. Istället för järnvägsspår fanns det en landningsbana och vi fick vackert vänta på andra sidan bommarna när ett plan landade. Nåja, väl framme tog vi linbanan upp de 412 metrarna på klippan och sedan strosade vi rundor för att njuta av utsikten.

När man är på Gibraltar måste man ju givetvis ta ett ordentligt snack med lokalbefolkningen, tjattra lite med makakerna som bebor klippan alltså. De är ju inte direkt skygga och deras favoritsysselsättning verkar vara att hänga i backspeglarna på bilarna.

Nere i hamnen blev vi sedan sittande före, under och efter lunchen och fullkomligt insöp solens varma strålar.

Alhambra

Vi fortsätter att utforska den spanska solkusten och jag måste dessvärre konstatera att själva kusten är en ganska sorglig uppenbarelse. 

Igår spenderade vi dagen på stranden och strandpromenaden i Torremolinos strax utanför Malaga. På samma sätt som i Marbella slogs vi av hur nergånget och slitet allt var. Det var tunga grå betongkomplex till hotel, restauranger i flagnade pastellfärger, flaggor och markiser solblekta och sönderrivna efter åratal i sol och vind, slitna och bleka plastdelfiner som nån sorts prydnad på stranden. På stranden yrde skräpet i vinden. Charmen är helt obefintlig och hur nån kan välja att flytta hit för att njuta av livet som pensionär övergår mitt förstånd. Så bra kan golfbanorna omöjligt vara. 

Att se mer av samma sak har vi inget behov av. Alltså lämnade vi idag kusten och svängde inåt land och upp emot bergen. Uppe i bergen var det betydligt trevligare byar och olivträden stod i långa rader. Vi styrde mot Granada och dess världsberömda turistattraktion; Alhambra. 

Alhambra är egentligen många palats som uppförts på berget öster om Granada. Det var morerna som påbörjade bygget för cirka 800 år sedan och sedan följde en lång radda med olika byggherrar som byggde till och byggde om. Palatsen har delvis förstörts genom åren (Napoleon!) och restaurerats i omgångar. Det är bland annat känt för den överdådiga utsmyckningen, som detta tak

Det var trevligt att promenera omkring bland de gamla husen och njuta av solens ljumma värme. Jag skulle dock uppskattat lite mer förklarande skyltar lite här var, eftersom mina kunskaper i spansk historia är lite smått ringrostiga...

Spanska sydkusten

Iväg igen! Semesterresor till snön är inte riktigt vår grej, så vi drar söderut på sportlovet. Till spanska solkusten närmre bestämt. Vi har faktiskt inte varit speciellt mycket i Spanien och dessutom var det ganska länge sedan sist. Ok, vi har förstås varit några gånger i Barcelona, en gång i Madrid och några gånger på Kanarieholmarna och Mallorca. Men i övrigt är det fattigt med resor till Spanien, tjänsteresor borträknade.

När man reser till Medelhavet i februari är det ju lite lotteri med vädret. I år har det tydligen varit den sämsta vintern i mannaminne med mycket regn och därmed relativt låga temperaturer. Vår första dag hade vi 11 grader och regn, idag 15-17 grader och mestadels moln även om solen stack igenom lite på eftermiddagen. Men metrologerna lovar bättring under veckan. Ett större problem är att husen här är bryggda för värme, inte för kyla. Alltså finns AC, men inget värmesystem i vår lägenhet. Men det finns lösningar på allt, 250 grader och grillelementet på:

Vi bor utanför den lilla staden Estepona som ligger en knapp timme väster om Malaga. Eller en kvart väster om turistmetropolen Marbella, och just dit körde vi idag. Vi blev inte jätteimponerade. Visst finns där en ok strandpromenad som kantas av Medelhavets rullande vågor på ena sidan och trevliga (och relativt dyra) restauranger på den andra. 

Men på det stora hela kändes det ganska bedagat och turistifikationsfaktorn är väl sisådär 100 gånger för stor för oss. Det är inte mycket genuint spanskt kvar. En och annan tapasbar finns förstås, men även de hamnar i skymundan för alla italienska, indiska och kinesiska matställen. För inte tala om de engelska pubarna. Det finns för övrigt massvis med engelsmän här nere och de tar så klart sin kultur med sig. I februari är minnesregeln enkel; sandalklädda personer = engelsmän.

Det ligger en lång rad med små byar och städer längs sydkusten och de har i princip vuxit ihop till en enda lång remsa av hotell och lägenhetskomplex. Och rakt igenom alltihop går en större motorvägsliknande pulsåder som effektivt fördärvar den charm som fanns kvar. Trots att det knappast kan bli mer lågsäsong än så här och de allra flesta hotell och lägenheter står tomma (vi är nog ensamma i vårt lägenhetshotell) är trafiken intensiv och jag kan lätt förställa mig kaoset här under sommarhalvåret. 

Ja, som ni förstår är den spanska sydkusten nog inte riktigt vår kopp med te. Men trots det ser vi fram emot veckan här. Vi har flera intressanta utflyktsmål på bruttolistan med Gibraltar och Alhambra i topp. Dessutom ska se till att få oss lite god spansk mat och spanska viner till livs. Vi började med en bättre tapasmåltid till lunch idag.