Inlägg om inlägg

Tillbaka i civilisationen igen. Åtminstone om man med civilisation menar camping med uppkoppling till internet. Just nu är vi i Zion på gränsen mellan Utah och Arizona. 

Eftersom det var länge sen det publicerades ett nytt inlägg på bloggen blir det flera på en gång. Vi måste ju kompensera på nåt sätt. Om ni vill läsa i kronologiskt ordning föreslår jag att ni scrollar ner till inlägget Yellowstone och börjar där. Enjoy!

Antelope Island

Ahhh...! Sol. Värme. Blå himmel. Det bästa vädret sedan vi lämnade Asien. Extra skönt med tanke på det rusket vi haft i Jackson, Grand Teton och i viss mån i Yellowstone. På väg hit från Jackson kom det till och med lite blötsnö. Tillräckligt för tunt lager modd att lägga sig på vägen. Brrr!

Här är alltså Antelope Island. Det är en ö i Great Salt Lake. Utanför Salt Lake City, Utah alltså. Hela ön är en State Park och här finns i princip inget förutom ett par primitiva campingar. Hit kommer man bara för naturen och vyerna. 

Campingen är sanslöst vackert belägen med utsikt över sjön och de omgivande bergstopparna. Solnedgången går inte heller av för hackor.

Vi begav oss ganska tidigt ut på en nio kilometers vandring längs sjön. Bortsett från en och annan buffel, lite fåglar och någon ödla var det ganska sparsmakat med djur. Bortsett från denna då.

Den låg och solade sig och lät sig snällt fotograferas. Den var en dryg halvmeter lång, men jag har inte en aning om vilken sorts orm det är. Någon som vet? 

Av antiloperna som namngett ön såg vi inte ett spår. Jag tycker faktiskt att ön borde döpas om efter dess överlägset vanligaste djur. Det nya namnet borde alltså vara Mosquito Island. Under vår vandring var det nämligen sanslöst mycket mygg. Jag blev mer eller mindre uppäten. Dessbättre är campingen nästan myggfritt utom vid solnedgången då man bör klä sig heltäckande om man inte vill se ut som elefantmannen.

Efter vår vandring tog det lugnt vid campingen resten av dagen. Vi gick ner till vattnet så barnen fick plaska lite i saltet. Sjön har flera inlopp men inget utlopp. Det gör att mineraler anrikas när vattnet avdunstar. Resultatet blir en riktigt hög salthalt. Så hög att det endast är en speciell typ av räka och några alger som kan leva i sjön.

Dagen avslutades med korvgrillning innan vi njöt av en ny solnedgång. Ibland är livet bra, ibland är det fantastiskt.

Jackson

Jag skrev tidigare att mer vilda västern än Cody blir det inte. Men Jackson har definitivt inte gett slaget förlorat. Bebyggelsen känns faktiskt ännu mer västern här, men lite mer up-market jämfört med Cody. Här skulle också vara en shoot-out ikväll, men när vi kom dit visade det sig att den inte börjar förrän om ett par dagar. Attans!

Tur att vi fortfarande hade ett äventyr kvar här senare på kvällen. Rodeo! Och på rodeon saknades inte cowboys. Det var Stetsonhattar, hästar, lasson, boots och stora spännen i bältena vart var man än såg. Det första som hände när showen drog igång var att en tjej red runt i full galopp med stjärnbaneret i ena handen. När hon stannat mitt i arenan höll speakern ett tal. 

Det var det mest patriotiska tal jag någonsin hört. Skulle motsvarande tal hållits inför en svensk fotbolls- eller hockeymatch hade vederbörande blivit idiotförklarad, utskrattad och bespottad. Här var det idel jubel. Sen drog tävlingarna igång. Eller tja, jag har fortfarande inte fattat om det egentligen var så mycket tävling. Det kändes mest som en show och det kan dom här borta. Det var lite olika grenar och uppenbarligen var det mest prestige i bullriding. Åtta sekunder ska mörbultade cowboys försöka sitta kvar på flera hundra kilo vildsint tjur. Lyckas de med den bedriften med hälsan något sånär i behåll betygsätts de på nåt mer eller mindre godtyckligt sätt. Högst poäng vinner. Tror jag. Ingen vinnare presenterades.

En annan gren var att försök sitta kvar på en vilt sparkande häst istället. I övrigt var reglerna likadana. Det verkade lite enklare, eftersom fler klarade av sitt uppdrag. Förmodligen vann nån den grenen också.

Ytterligare en annan gren var att ett par cowboys eller cowgirls skulle fånga en kalv med lasso från hästryggen. Den förste skulle få sitt lasso kring hornen och den andre skulle fånga in kalvens bakben med sitt lasso. Hepp, så var kalven paketerad. Hur dom korade segraren vete gudarna.

Det kändes som att det mest var folk från Jackson med omnejd bland publiken. Och så några utbölingar som vi. Hela familjen tyckte det var kul. Vidar stormtrivdes. Han hade alltid nåt att titta på från det traktorn krattade arean inför rodeon tills den sista tjuren gjort sitt. Då var klockan tio på kvällen och långt över läggdags för en liten kille. Svante och Algot tyckte också att det var skoj och de hade (som vanligt) miljoner frågor och vi kunde bara besvara en bråkdel (som vanligt). Matilda och jag tyckte också det var en trevlig erfarenhet. Det kändes som att vi fick uppleva något riktigt amerikanskt och jag kan inte låta bli att förundras över ryttarnas skicklighet och dårskapen hos dem som frivilligt satte sig på tjurarna. De flesta var unga killar och någon hade precis vunnit ett stipendium till college. Men där fanns också en veteran på 50 år. Ganska långt från vår verklighet.

Grand Teton

Grand Teton ligger direkt söder om Yellowstone och är betydligt mindre, men stort ändå. Vilket egentligen säger betydligt mer om Yellowstone än om Grand Teton.

Parken har fått sitt namn efter det högsta berget i parken. Berget Grand Teton är med sina knappa 4 200 meter högst men det är långt ifrån ensamt. Det finns många andra höga toppar i bergskedjan som utgör parkens västliga del. Öster om bergen ligger en stor slätt, Jackson Hole, med vackra sjöar och ett rikt djurliv. Bergen är vassa och oerhört dramatiska. Har vi i alla fall sett på bild... För vår första dag var de dessvärre väl paketerade i regntunga moln. Men skam den som ger sig och fram emot kvällen fick vi en skymt av dem. Och vilken upplevelse. De uppsprickande molnen bidrog till en fantastisk vy.

Vi somnade till en stjärnklar himmel och därmed med förhoppningar om en klar morgondag. De förhoppningarna grusades när vi vaknade av smattret på husbilens tak. Sabla regn! 

Efter frukost upphörde regnet, men molnen låg fortfarande lågt och tungt kring bergen. Vi valde att trotsa vädergudarna och begav oss ut på vandring längs vackra Jenny Lake. Detta ska vara en väldigt vacker vandring med nu var det mest grått. Vi tog sikte mot vattenfallet Hidden Falls istället för någon utsiktspunkt, då de kändes ganska meningslösa med tanke på vädret. Men vattenfallet var väl värt mödan.

Vi fikade och precis när vi började vandringen tillbaka kom regnet, så vi stretade på i våra regnjackor. Matilda med Vidar på ryggen först, därefter Svante, Algot och sist jag. Vi gick mest i våra egna tankar och tittade mest ner i marken. Dels då det där det normalt är en fantastiskt utsikt nu var  en grå vägg och dels för att undvika att sätta fötterna i de värsta gyttjepölarna. Plötsligt tvärnitar Matilda. Jag tittar upp och ser hennes blick. Förvåning och lite rädsla. Sen ser jag varför. Två meter snett framför henne står en stor coyote. Den ser minst lika förvånad ut. Jag brukar alltid ha kameran i ena handen, men nu är den djupt begravd i regnkläderna. Utan att släppa vårt sällskap med blicken famlar jag efter kameran. Coyoten verkar fundera på vad den ska göra och samtidigt som jag får grepp om kameran har den bestämt sig. Den drar åt skogs. Men åt det mest oväntade hållet. Längs stigen mot och förbi oss. Hade jag inte haft handen djupt i regnkläderna hade jag kunnat klappa den. Mäktig upplevelse! Det var inte utan att adrenalinet pumpade. Plötsligt kändes regnet lite lättare att acceptera.

Vid lunchtid lättade molntäcket något för en kort stund, så bortsett från vår kvällsvy från igår, lämnade vi Grand Teton med denna vy.

Yellowstone

Yellowstone är världens första nationalpark och har sedan fått stå modell för själva konceptet med nationalparker. Det är lätt att förstå varför. Det helt enkelt ett fantastiskt ställe. 

Det allra mest häpnadsväckande med Yellowstone är hur mångfacetterad naturen är. Där finns alla de termiska fenomenen, det rika djurlivet, de fanatiska vyerna, de djupa kanjonerna, de spektakulära vattenfallen, de snöklädda bergen, de glittrande sjöarna, de djupa skogarna och mycket mer.

Vi fick ju en bonusdag i Yellowstone tidigare, men när vi kom tillbaka till Yellowstone "på riktigt" spenderade vi de första två nätterna i Fishing Bridge i sydost och den tredje natten i Madison i väst. Vår första hela dag valde vi att köra norrut, mot Mammoth Hot Springs. Men redan vägen dit erbjöd fina naturupplevelser. Vi fick se tre coyotes, en björn, några "elk" och en hel del bisonoxar. Givetvis. Elk är förresten ett stort hjortdjur som påminner om älg, men är lite mindre. Det finns älg här också, men den kallas moose. 

Eftersom vädret var helt ok när vi väl var framme i Mammoth Hot Springs valde vi att göra en vandring på förmiddagen. Vi gick till Beaver Ponds och tillbaka. Det blev en runda på drygt åtta kilometer av ganska lätt vandring. Vi fick oss en massa fina vyer till livs och vi fick även se en del djur. Dessvärre inga bävrar men spåren efter dem var tydliga. Dammar och till hälften avgnagda träd. 

Mammoth Hot Springs är ju annars mest känt för sina varma källor som ger avlagringar till terrassform. Även dessa tog vi oss en titt på. Ganska spektakulärt. 

Vägen tillbaka till Fishing Bridge tog sin lilla tid då en flock bisonoxar bestämde sig för att istället för att pulsa fram i snön i skogen använda vägen. Båda filerna. Och ingen hade berättat för dem att långsamgående ska släppa fram snabbare trafik. Inget trafikvett alls!

En stund senare fick vi en angenämare sammandrabbning med vilda djur. Alldeles vid vägkanten stod nämligen en svartbjörnshona och hennes två ungar. Vi passerade lugnt och stilla på fem meters avstånd. Mäktigt!

Vår andra hela dag hade vi ingen lycka med djurgudarna. Vi såg förstås massvis med bisonoxar, men annars var det ganska snålt. Även den andra dagen körde vi norrut, men åt nordost istället för nordväst. Vädret var riktigt skönt på förmiddagen och vi vandrade "Lost Lake"-rundan. Återigen en vacker vandring som bjöd på vackra vyer, både över sjön och de omgivande bergen. 

Under vår vandring såg vi en älg springa iväg och några "pika". Pika är små ekorrlika varelser som bor i gångar under marken. I samma stund som vi kom tillbaka till husbilen kom de första regndropparna och sedan regnade det (till och med snöblandat) från och till under eftermiddagen. Vi tog en kort tur ännu längre åt nordost med bilen, in i Lamar Valley som är känt för sitt rika djurliv. Där var flera stora hjordar med bisonoxar och en del pronghorn. Pronghorn är ett hjortdjur i ungefär samma storlek som rådjur, men snabbare. Det ska tydligen vara världens näst snabbaste djur, efter geparden. 

När vi lämnade Yellowstone kände vi oss nöjda. Vi hade fått se det mesta av både vyer och djurliv. Visserligen är Yellowstone stort och möjligheterna till spännande vandring är i princip obegränsade, men vandra tänkte vi ju även göra på nästa anhalt; Grand Teton.

The Wild Wild West

Cody. Denna lilla håla in the Middle of Nowhere. Varför åker man då hit? Ja, själva namnet Cody ger faktiskt en bra ledtråd. Staden grundades nämligen av William F. Cody. Ringer det några klockor? Inte? Ok, Mr Cody var mer känd som Buffalo Bill.

Vilda Västern är sedan länge försvunnen, men i Cody har de ansträngt sig för att bevara så mycket som möjligt av sitt gamla arv. Cody är nog den stad som är mest Vilda Västern av alla amerikanska städer, men man måste titta ganska noga för att se det. Dessvärre. Eller dessbättre kanske.

Stadens största attraktion är ett stort museum som heter "Buffalo Bill Center of the West". Föga förvånande handlar det om Buffalo Bill, men även om indianer, västerns vapen, konst och natur. 

Buffalo Bill var en man med många talanger. Han hade i början av sin karriär många yrken i västern. Boskapsskötare, ponnyexpressryttare, formidabel buffeljägare (det var så han fick sitt smeknamn) och lika formidabel scout åt militären. I takt med att hans rykte växte satte han upp föreställningar om sig själv och sina äventyr och bedrifter i vilda västern. Det gjorde hans rykte än större och föreställningarna växte. Snart var han mer av en entreprenör och teaterdirektör som skötte en ensemble på 700 personer som reste USA och Europa runt. I slutet av 1800-talet var han en av världens mest kända och avporträtterade män.

Museets indianavdelning var minst lika intressant med många föremål, kläder och beskrivningar av indianernas liv och traditioner. 

Det var intressant att notera hur bokutbudet i museishoppen såg ut. Hyllmeter efter hyllmeter med säkerligen intressanta böcker om den vite mannen och hans vedermödor när västern erövrades. I princip inga böcker med indianerna i fokus.

Vi är totalt ointresserad av vapen, men det är vi nog helt ensamma om här. Mängden gevär i vapenavdelningen var ofantlig. De var sorterade efter tillverkare, modell och åtgång. Smått osannolikt.

Arvet från vilda västern syns på många fler ställen. Tyvärr missar vi ett par av de andra höjdpunkterna då vi är här ett par veckor för tidigt. Jag tänker på den dagliga rodeon och den dagliga shot-out som spelas upp mitt i stan. Då utspelas en revolverduell med skådespelare framför Buffalo Bills gamla hotell på Codys huvudgata. 

Ungefär varannan affär längs huvudgatan säljer cowboyattiraljer och indianhantverk. Det är Stetsonhattar, boots, skjortor, lasso, skinnkläder, bälten och så vidare. Det är ganska kul att gå och titta i dem. Lite mindre tingel-tangel-varning än i Asien, även om sådant också förekommer.

Dessutom har Cody sitt eget Skansen, men med autentiska vilda västernhus från slutet av 1800-talet istället för skånelängor. Dessvärre regnade vårt besök där i dag bort, men vi gör ett nytt försök i morgon på vägen tillbaka till Yellowstone.

Vi planerar att stanna tre nätter i Yellowstone denna gången och sedan direkt ytterligare tre nätter i Grand Teton. Grand Teton är en stor nationalpark som ligger direkt söder om Yellowstone. Vi räknar därför kallt med att hamna i internetskugga i en knapp vecka. Men vi kan lugna alla trogna läsare av JordenResaRunt att vi kommer att sammanfatta alla höjdpunkter när vi väl är uppkopplade mot omvärlden igen.

Hemma hos-reportage

Ok, förvänta er inget glassigt reportage á la Sköna Hem med fredagsbuketter och Svenskt Tenn-inredning, men kanske ni är lite nyfikna på vårt mobila hem? 28 fot lång är den här skönheten; stor med svenska mått mätt, men ganska liten här. Det finns campingrutor för 50 fots-farkoster med en vanlig bil (oftast en AWD ;-) ) på släp efter!

Det tog några dagar (och nätter!) innan vi kom fram till hur vi bäst skulle utnyttja utrymmet vi har till vårt förfogande. Längst bak finns en dubbelsäng, som Vidar förfogar över.

Han kan dock inte husera där i ensamt majestät, även om han helst ligger på tvären även när jag och en av storebröderna ligger bredvid. :-) Den andre storebrodern (de alternerar varannan natt) delar sängplats med Marcus ovanför styrhytten.

Middagarna intar vi vid matbordet inomhus, för hittills har det varit för kallt att sitta ute. Barnstolen till Vidar är en av de bättre investeringarna vi gjort under den här resan! (Den skarpögde kanske ser att vi äter tacos; svenskt eller amerikanskt käk?!?)

 

Här finns också ett ganska hyfsat kök (mikro, vanlig ugn, 3 plattor, kyl & frys) med tanke på ytan och så toalett och dusch.

Så här ser det ut när vi kör:

Vår egen chaffis:

Tur att det är en husbil vi har, så vi slipper åka som Musse, Långben och Kalle på julafton! ;-)

Är månen en plats på Jorden?

Nu är vi här. Vi har faktiskt varit här i några dagar. I bushen, i vildmarken, i Klippiga Bergen. Hade alla bekvämligheter man är van vid hemifrån funnits så skulle det ju liksom inte varit vildmark. Alltså ingen telefon, ingen wi-fi. Därmed inga inlägg på bloggen de senaste dagarna. Nåja, jag ska försöka sammanfatta vad vi hittat på. 

Vi lämnade Caldwell i tisdags morse och tog sikte på Yellowstone, och eftersom vi hade vägarna förbi (nåja) svängde vi inom "Craters of the Moon". Ett märkligt ställe. Det är ett enormt område helt täckt med stelnad lava. Lavan kommer från ett antal vulkanutbrott i området. Det första för 15 000 år sedan och det senaste för 2 100 år sedan. 

"Det är vattenpumpen som har slutat gå..." sjöng Galenskaparna i Macken och detsamma kunde vi göra på tisdagkvällen. Vår färskvattenpump bestämde sig nämligen för att det var slutpumpat. Inte bra om man vill diska, använda toalett eller dusch i husbilen. Inte alls bra! Speciellt inte när man är på väg in i Yellowstone, utan möjlighet till vattenuppkoppling. Samtal till uthyraren. Nytt samtal med instruktioner, leta upp verkstad i Idaho Falls. Ut med den gamla pumpen och in med den nya. Alltihop gick förvånansvärt smärtfritt och smidigt.

Vi har trots missödet betat av fler miles än vad vi trodde vi skulle hinna så vi hade hux flux en dag "till godo". Vad hittar man då på om man får en extra dag i närheten av Yellowstone? Man åker in i Yellowstone! Så onsdag lunch passerade vi parkgränsen västerifrån. Vi hann knappt in i parken innan vi nästan krockade med en bisonoxe. Den här store gynnaren stod helt lugnt i vägkanten och betade. Brydde sig inte ett smack om oss.

Vi fixade en campingplats i Madison och svängde söderut. Vi insåg tämligen kvickt att bisonoxar är ungefär lika sällsynta här som duvor och gråsparvar på Stortorget i valfri svensk stad. Dom finns i vägkanten, ligger och sover bredvid campingreceptionen, står i lugn och ro på parkeringen. Bland annat.

Vi körde som sagt söderut för nere i de södra delarna av parken ligger nämligen en av huvudattraktionerna; Old Faithfull. En gejser som ungefär var 90:e minut skickar upp kaskader av vatten i luften. Imponerande.

Det finns massvis av andra gejsrar, varma källor och andra termiska fenomen i Yellowstone (ungefär hälften av alla på jorden finns här). Det ena häftigare än de andra. Alla färger i och kring de varma källorna kommer från de olika bakterier som lever där och från diverse mineraler. Nåt som man får stå ut med är lukten. Det ligger en mer eller mindre tydlig odör av ruttna ägg blandat med knallpulver kring de olika termiska sevärdheterna.

I morse kände vi för att sträcka på benen. Ordentligt. Alltså satte vi vandring på programmet. Vi körde till Grand Canyon of the Yellowstone River. Jodå, det finns en Grand Canyon här också. Trots att den är bra mycket mindre än sin kusin i Arizona, är den både stor och storslagen. Den är 32 km lång, drygt 300 meter djup och mellan 450 och 1 200 meter bred. Vi tog en vandring längs den södra kanten och runt några mindre sjöar i skogen intill. Turen bjöd på hisnande vyer och en makalös naturupplevelse.

Efter lunch var "bonusdagen" i Yellowstone till ända och vi tog sikte mot Cody knappt 100 miles österut. På väg ut ur parken hade vi tur. Vi fick se en grizzlybjörn! Visserligen på långt avstånd och ifrån husbilen, men det var i alla fall en mäktig upplevelse. 

Vägen från Yellowstone till Cody är vilda västern på riktigt. Alla som sett en vilda västern-film vet hur naturen ser ut. Exakt som i filmerna ser det ut längs vägen till Cody. Efter varje klippa förväntar man sig att möta en snett leende och illa haltande Zeb Macahan.

Cody är en riktig äkta vilda västernhåla i djupaste Wyoming med knappt 10 000 invånare. Varför tar man sig då hela vägen hit? Bra fråga! Svaret kommer inom kort i ett inlägg i en blogg nära dig.

Mile after mile

Det lär dröja ett bra tag innan vi ser havet igen. Vi har nämligen lämnat Stilla Havet och den amerikanska västkusten bakom oss. Vi följde kusten ner från Seattle mot Portland. I det amerikanska Vancouver gjorde vi ett stopp för att besöka fortet. Där fick vi en bra inblick i hur pälsjägarna levde och verkade i mitten av 1800-talet. Ett minst sagt tufft liv, men det var ännu värre för bävrarna. Det var nämligen väldigt många av dem som med pälsjägarnas hjälp slutade sina dagar som mössa på nån fashionabel knös i London.

En och halv dags körning senare är vi nu i Caldwell, Idaho. Den första biten följde vi Columbia River Gorge. En makalöst vacker canyon som floden genom årtusenden gröpt ur.

Vi har alltså kört rakt igenom Oregon och där följt den så kallade Oregon Trail, men åt motsatt håll jämfört med emigranterna i mitten på 1800-talet. Vår resa känns så futtig jämfört med deras. Tänk att ta sig över dessa berg och slätter med sina oxdragna vagnar. Vilka strapatser! När mile efter mile passerar i luftkonditioneringens behagliga svalka är det lätt hänt att sjunka in i tankar på dessa människors öden. Att man dessutom passerar plats efter plats som i sitt namn tydligt bär vittnesmål om hur det var. Vad sägs om Starvation Creek, Poverty Plain eller Dead Mans Pass? Inte så muntert. (Fast vi körde förbi Pleasant Valley också.)

Naturen vi passerat är storslagen och mäktig. Snöklädda bergstoppar, dramatiska klippor, böljande kullar och stora slätter. Allting är stort och avstånden är av en helt annan skala än vad vi är vana vid.

Här ute på vischan är det ganska enkelt att köra. Det är bara att ställa in farthållaren och åka med. Sen är det ju det här med bensin. Låt oss börja med den goda nyheten. Bensinen är billig, riktigt billig. Ca 7 kr/liter om jag fått rätt på alla omvandlingar till det metriska systemet. Den dåliga nyheten är att vårt monster till motor dricker värre än en kamel med skrumpna pucklar. Ca 2,6 liter per mil! I enkel körning, plan motorväg i ca 100 km/h. Hur mycket den kommer att sörpla i sig när vi klättrar upp för Klippiga Bergen vill jag helst inte tänka på.

Museum of Flight

Det här med museer kan de verkligen här borta, det fick ytterligare ett exempel på idag när vi besökte Museum of Flight i södra delarna av Seattle. Det är alltså Boeings museum om flygning, flygplan och rymdfärder jag menar.

Först kom man in i en jättesal där det ömsom hängde, ömsom stod ett helt gäng med flygplan. Det var diverse stridsflygplan, helikoptrar, postflygplan, segelflyg och så vidare.

För mig var stridsflygplanen från Kalla Kriget och Vietnamkriget mest intressant, nämligen MiG-21 och Phantom. Vi fick även provsitta i cockpiten några olika plan, bland annat till en Blackbird.

Nästa givna anhalt var "flygparkeringen" utomhus där vi fick tas oss en närmre titt på några spännande flygplan. Concorde var ju ett självklart huvudnummer. Det är ett imponerande plan. Det flög på dubbel höjd jämfört med dagens trafikplan och korsade Atlanten på halva tiden. Ändå såg det invändigt ut som vilket flygplan som helst. Kanske lite lyxigare än de klasser vi brukar få nöja oss med.

Vi fick också en titt in i Boeing 787, men nästa raritet var utan tvekan ett plan som tjänat som Air Force One åt åtskilliga presidenter med JFK i spetsen. Det bestående minnet är att där var betydligt större plats än i ett vanligt plan, men inte speciellt lyxigt. En kul detalj var hundluckan i dörren in till presidentens rum.

Museet hade även en avdelning om rymdfarkoster med fullskalig model av en rymdfärja och en månbil.

Nöjda och belåtna rullade vi söderut och stannade några mil norr om Portland och smider som bäst på planerna inför i morgon.

Hit the road

Vår roadtrip har börjat. Startpunkten var en liten flugskit till håla vid namn Ferndale längst upp i nordvästra USA. Där installerade vi oss i vårt hem för den kommande månaden. I en 7-bäddars, 28-fots Ford med en V10 under huven.

Även om husbilen är stor och jag kan räkna ut var dessa sju personer kan tänkas sova, så begriper jag inte var de ska ha sina grejor. Än mindre var de ska få plats att äta. Det känns som  vi fem fyller bilen ganska väl. Och då är tre av oss dessutom av den mindre modellen.

De två senaste dagarna har ärligt talat inte varit speciellt roliga. Transport till Ferndale från Vancouver inklusive gränspassage och några timmar hos uthyraren för att skriva på en stor hög med papper, lära oss husbilens ABC samt packa upp grytor och all annan köksutrustning. Visst låter det kul? När det var avslutat var det proviantering som gällde. Mot närmsta Walmart. Dit hade vi förbeställt bilbarnstolar. In med dem och all mat i bilen. Strax före klockan åtta svängde vi i på campingen för vår premiärnatt, men först skulle det fixas middag och bäddas. Men det var åtminstone inga problem att somna...

Vår andra dag med husbilen fortsatte som den första slutade. Mer uppackning och mer proviantering. Upp med allt från våra väskor och in i skåpen. Mot första bästa outlet, då vi efter tre månader i Asien inte direkt är fullt ekiperade för Klippiga Bergen i maj. 

Efter lite bilköer hamnade vi på en trevlig liten camping vid sjön Sammamish, strax öster om Seattle. Barnen hann till och med att springa av sig en hel del på lekplatsen och det var först nu som vi gamle kände att vi hade läget under kontroll och kunde njuta av att vara här.

Vasa camping, som campingen heter, är faktiskt lite kul eftersom vi möttes av den svenska flagga. Det visade sig att det finns en hel del svenskkopplingar här. Bland annat har de Klippan (av alla orter) som vänort och så firar de midsommar med midsommarstång och hela middevippen.

Nåja, idag blir det i alla fall turistande på riktigt. Boeing har nämligen sitt tillhåll strax söder om Seattle och där ska finnas ett riktigt fint flygmuseum.

Tja, dom har kanske rätt

Jaha, är då Vancouver världens bästa stad att bo i? Tja, kanske det. Svårt att avgöra efter bara en knapp vecka här, men det är i varje fall en väldigt vacker och trevlig stad. 

Vad är det då som gör Vancouver så vacker och trevlig? Ja, det finns väl lika många svar som det finns besökare i Vancouver. Jag tänkte i varje fall sammanfatta våra intryck.

Vattnet - I princip alla vackra städer ligger vid vattnet, så även Vancouver. Downtown ligger på en halvö, så havet är alltid nära. På andra sidan vattnet ligger de andra stadsdelarna utspridda.

Grönskan - Vancouver ligger där det ursprungligen är tempererad regnskog. Det märks. Dessutom har de varit kloka nog att behålla mycket av grönskan och växtligheten även i de centrala delarna av stan.

Stadsplaneringen - I Vancouver har man gjort tvärtom. Stället för att fylla centrum med tråkiga kontorslokaler har de byggt bostadshus. Det innebär att centrum känns väldigt levande och inte bara fyllt av slipsnissar.

Naturen - Bara precis utanför stan tar regnskogen vid. Det innebär att det är är väldigt nära till enastående naturområden.

Närheten - Få ställen på detta klot kan stoltsera med att ha så nära till så mycket. Under en och samma dag kan man välja mellan alpin skidåkning, strandliv, storstadsbesök, regnskogshiking och mycket annat.

Storleken - I storstadsområdet bor knappt 2,4 miljoner människor. Det innebär att utbudet av nöje, shopping, restauranger och liknande tillfredsställer de allra flesta.

Människorna - Kanadensarna är genuint trevliga, vänliga och gästvänliga. Vi har flera gånger haft spontana samtal med människor vi mött på gatan. Hur ofta har man det hemma?

Så dom har kanske inte fel, de som hävdar att Vancouver är världens bästa stad. Hur som helst så lämnar vi nu Kanada för att åka över gränsen till USA. Där byter JordenResaRunt skepnad igen. Från att ha varit storstadsfokus ett tag blir det nu en dryg månad med naturfokus. Klippiga Bergen - here we come!