Bottle Beach

Vi har varit på Bottle Beach i två veckor, men i morgon är det slut för denna gång. Får då bär det iväg tillbaka till Na Dan och till bungalowtanten. Men innan dess tycker jag det kan vara på sin plats att nämna några ord om Bottle Beach. Det har ju nämligen inte blivit så mycket av det, mest beroende på att jag fick oväntat och ovälkommet besök i magen. 

Hur som helst, Bottle Beach ska tydligen ha fått sitt namn av att stranden (eller kanske hela bukten) ska se ut som en flaska. Man kan ju lugnt konstatera att man måste ha druckit en hel del av det starka i flaskan för kunna se nån sån liknelse. Stranden är i mina (nyktra) ögon svagt bågformad, kanske 500 meter lång och omgiven av djungelns grönska. Det är långgrunt och sanden är härligt sammetslen. 

Längs med stranden finns fyra olika boenden med tillhörande restauranger. Vi bor längst västerut hos Smile. Där har vi en stor bungalow i två plan. Den känns inte helt färdig och den så kallade elektrikern som de använt var nog både blind och hög på LSD. Men utsikten kan man inte klaga på.

Så här ser bungalowen ut från stranden

I mitten av stranden ligger Bottle Beach Resort och Haad Khuad Resort. På den sistnämnda äter vi vår flesta måltider då vi helt enkelt tycker att de har godast mat. Längst bort ligger sedan Bottle Beach Resort 2 (vilken livlig fantasi de har...) och där är det mestadels gamla bungalows av låg standard. Men trots det är BB2 ett viktigt ställe. Där finns nämligen strandens överlägset bästa kaffe, så det blir ett besök om dagen.

Bottle Beach är ett trivsamt ställe, men det stora problemet är att ta sig hit. Ett alternativ är att köra norrut på ön tills vägen tar slut, sedan fortsätter man 3 km till på nåt som de faktiskt kallar för väg. Man kan definitivt diskutera om det är en korrekt benämning. På vägen hit körde vi förbi ett par som slet med en vespa upp en brant backe. Vår chaufför bara skrattade och skakade på huvudet. Vi får se om paret med vespan fortfarande kämpar när vi åker iväg i morgon. Inte helt osannolikt, men mer sannolikt står nog bara vespan kvar.

Det andra alternativet är såklart med båt. Och det är strandens största problem. Fina dagar blir det många båtar och det är inte så mysigt att bada inklämd i bensinångorna mellan ett par båtar. De borde avgränsa ett område som båtarna får köra in i (som på Koh Lipe - inga jämförelser i övrigt). Det hade gjort baden ännu trevligare.

Men större delen av tiden är det ett fridfullt ställe och man blir ju inte direkt nersprungen av horderna, men lika stillsamt som på Na Dan är det naturligtvis inte. Såvida inte nåt revolutionerande hänt på Na Dan, men det lär vi i så fall bli varse i morgon.

Kusin vitamin

Var har de där resenördarna tagit vägen? Har de blivit bortförda av utomjordingar? Ramlat ner i ett djupt slukhål? Hamnat i total internetskugga? Eller nåt annat lika osannolikt?

Fullt rimliga frågor med tanke på den långa  "radiotystnaden" på bloggen trots att vi bevisligen är på resande fot. Nej, sanningen är mycket enklare än så. 

En elak lite djävul valde nämligen att flytta in i undertecknads mage. Väl där trivdes den alldeles förträffligt och såg med exponentiellt hastighet till att dela sig till massvis av likasinnade lekkompisar. Sen vägrade de flytta ut. Dessvärre trivdes deras värd (jag alltså) inte till närmelsevis lika bra. Till sist visade jag dem en kraftigt vräkningsorder i form av en hög engångsdos av ett antibiotikum av brett spektrum. Då fattade de piken och drog. Nu är värden på banan igen och då kommer förhoppningsvis blogginläggen lite tätare igen. 

Nej, nu får det vara nog med skitsnack (bokstavligt talat)! 

Vi har nu hunnit lämna Mai Pen Rai och letat oss till Koh Phangans nordsida. Här finns en fin strand med sammetslen sand som kallas Bottle Beach. Bottle Beach är en ny bekantskap för oss men då vi redan hunnit vara här i en dryg vecka har vi naturligtvis hunnit bilda oss en uppfattning om stället. Men det tänkte jag berätta mer om en annan gång för det finns en annan händelse att berätta om som vi inte varit med om tidigare på våra resor; en kusinträff!

Ett par dagar innan vår ankomst hade nämligen tre av barnens kusiner (och deras föräldrar) intagit Bottle Beach. Rena lyxen att ha en förpatrull på plats som rekat de bästa restaurangerna och till och med förhandlat fram den överlägset största bungalowen till oss. Tack för det!

Alla sex kusinerna lekte dagarna i ända med eller utan bollar, i vattnet, på loftet (ja, vår bungalow har ett loft), på klipporna och i sanden. De vuxna hade å sin sidan väldigt mycket tid att snacka väldigt mycket skit med varandra. Tillsammans kunde vi också avnjuta trevliga middagar och allmänt "häng".  Dessvärre var undertecknad endast lite perifert deltagande då mina inneboende pockade på allt för mycket uppmärksamhet...

Klätterapor

I ena änden av stranden här vid Mai Pen Rai mynnar en liten bäck. Nu är den åtminstone liten, under monsunen för ett halvår sedan var den stor nog av svepa med sig delar av det som då var ställets reception och restaurang. 

Följer man bäcken uppströms lite drygt 100 meter kommer man till några mindre vattenfall. Fortsätter man sedan ytterligare 5-700 meter uppströms så kommer man fram till ytterligare några fall. När det är lite vatten (som nu) är det ett perfekta utflyktsmål för barn med mycket energi i benen. Det är nämligen som gjort för att klättra på klipporna och det är ett stort nöje för små barn, större barn och vuxna barn. 

Klipporna har slippas någorlunda jämna av monsuner och åter monsuner genom årtusendena. Det gör klipporna väldigt klättervänliga och det ger också ett hum om hur väldigt mycket vatten som brukar passera genom fallen när det är monsun. Som vanligt känner man sig ganska liten när man ser så tydliga bevis för naturens kraft och ålder.

Medicinmannen

Tre grabbar som alla far rundor i vattnet, på stranden, över stockar och stenar. Så som barn gör, ska göra, behöver göra.

Men nyfikenheten och leken har ett pris och det priset betalas med skrubbsår på knäna, rivmärken på händer och av snäckskal rivna tår. Och som vanligt är det Svante som leder ligan över antal småsår. 

Vis av erfarenheten från i fjol, då vi lyckades med konststycket att få tre små sår infekterade, gör vi numera som thailändarna själva gör då det fått ett sår. Som vanligt är det nämligen lokalbefolkningen som vet bäst. 

Första steget är att dränka in en flock rena kompresser grundligt med alkohol och rengöra såret riktigt ordentligt. All synlig smuts avlägsnas och eventuella lösa hudflagor klipps bort med en sax som givetvis har badat i alkohol. Men vi stannar inte där utan fortsätter att tvätta i och kring såret för att i möjligaste mån få bort alla bakterier. Detta steg är inte speciellt populärt bland barnen och de är mycket väl medvetna om vad som väntar då spritflaskan tas fram. Sveda och åter sveda!

Andra steget är att badda såret med jodlösning och skulle såret vara djupt är detta är inte heller speciellt skönt. Men nu är det mer en brännande känsla. Och till sist förpackas såret enligt konstens alla regler med plåster och bandage. Detta upprepas sedan dagligen tills såren är läkta och på barnen går det förbluffande fort. På oss gamle tar det lite längre tid.

Som vanligt är det undertecknad som får fungera som sjuksköterska och går därför under öknamnet "medicinmannen" när jag kommer med mina flaskor. Och det är inte bara för att jag är en elak djävul som jag tycker det är bra att alkoholen och jodlösningen svider respektive bränner. För på så sätt funkar de också som en grov indikator på hur djupa såren är och hur de läker. När alkoholen inte svider längre finns det helt enkelt ett nytt hudlager. Ett nytt hudlager som är redo att skapas igen...

Inga bekymmer, eller...

Vi har nu kommit fram till Mai Pen Rai igen, vi var ju här också förra året. Mai Pen Rai ska tydligen betyda "inga bekymmer". Eller  åtminstone nåt åt det hållet. Men i år visade det sig att namnet inte var riktigt med sanningen överensstämmande.

I strandens ena ända mynnar en liten bäck och byggt halvvägs ut över bäcken ligger receptionen och en av de två restaurangerna som hör till Mai Pen Rai. Redan i vintras när vi i media kunde läsa om de kraftiga oväder och de ofantliga mängder regn som Koh Phangan och Koh Samui fick funderade vi kring hur det skulle gå för Mai Pen Rai. Speciellt receptionen/restaurangen ligger ju väldigt utsatt och detsamma gäller även en del bungalows som klamrar sig fast på bergssluttningen. När kom hit fick vi svaret. 

Receptionen/restaurangen över bäcken fick tydligen så mycket stryk i ovädret att den numera är alltför långt ut över bäcken (eller kanske till och med i bäcken) och är därmed nu helt avspärrad. Istället har all verksamhet flyttat till den andra restaurangen mitt på stranden. Denna restaurang har därför byggts ut något och fått lite av ett ansiktslyft. Men det innebär också att det blir mer folk där eftersom allting nu ska skötas och alla nu serveras från ett och samma ställe. 

Redan i fjol var tillgången till wi-fi högst begränsad då det bara fanns vid receptionen och inte alls under de förutbestämda perioder då generatorerna stod stilla (ingen el, ingen wi-fi). Eftersom receptionen nu befinner på tok för långt ut i bäcken finns det ingen wi-fi alls. 

Men mänsklighet har ju faktiskt lyckats överleva in i 2000-talet utan Wi-fi, så vi hade förmodligen överlevt alldeles utmärkt utan wi-fi i ett par veckor. Det absolut största problemet hade säkerligen varit bristen på böcker till barnen. En Algot och en Svante utan en stor daglig dos läsning hade nog påmint svagt om heroinister på torken. Detsamma gäller i ärlighetens namn även deras föräldrar.

Nu finns det en lösning på problemet i och med att en av restaurangerna som ligger uppe på berget har fungerande wi-fi. Så vi får helt enkelt se till att masa oss upp dit ett par gånger i veckan så att vi kan fylla på förrådet med böcker. Och därmed var dagens I-landsproblem ur världen.