En bild säger mer än tusen ord - eller?

4426 foton. Det är resultatet från en kamera och två mobiltelefoner efter sex månaders resa. Det är nästan 25 foton om dagen.

Jaha, vad gör vi med dem nu då? Ärligt talat vet vi inte riktigt, men vi har några idéer. Skulle ni ha nåt bra tips är det bara lägga in en kommentar nedan. Hur som helst, att vi måste börja med en sortering och grovrensning var ju givet. Det tog några timmar men nu är det gjort och i skrivande stund är vi nere i 3395 bilder.

Eftersom vi använt tre olika kameror finns det en hel del dubletter och foton i marginellt olika vinklar. Dessa måste vi rensa ibland. Vi behöver ju liksom inte spara 38 bilder på soluppgången över Angkor Wat eller 29 bilder på Frihetsgudinnan. Detta lär reducera antalet bilder markant. Hoppas jag.

När vi väl är färdiga med den tidsödande och inte särskilt upphetsande sorteringen och rensningen tänkte vi göra en eller flera fotoböcker. Det finns flera sites på nätet där man kan skapa sina egna fotoböcker av ok kvalitet och sedan få de inbundna alsterna hemskickade för en rimlig peng. En annan lite mer udda idé är omvandla ett utvalt foto till ett broderimönster. Sen har Matilda nåt att göra i vinter. Som om det skulle behövas tidsfördriv. Men ändå.

Slutligen är det lite smått ironiskt att ett inlägg om foto är ett av de få i denna blogg utan bilder. Så kan det bli.

Hemma

Hemma. Känn på det ordet. Det känns både skönt och lite konstigt. Att stiga innanför ytterdörren var en märklig upplevelse. Allt var så välbekant, men ändå så ovant på nåt vis. 

Själva resan hem är alltid skitttåkig. Alltid! När man väl lämnar resmålet skulle man helst vilja teleporteras hem. Men så vitt jag vet går inte det. Och ärligt talat gick själva resan på bästa möjliga sätt, från det vi steg på tunnelbanan i New York tills en ivrigt flaggviftande mormor mötte oss på perongen. De stora barnen såg på film mest hela tiden och Vidar charmade brallorna av de flesta av medresenärerna. När han inte kollade på Teletubies då förstås.

Första dagen hemma gick i jetlaggens och trötthetens tecken. Vi landade klockan 06:00, men vår inre klocka stod på 00:00. Barnen fick 1-2 timmars sömn på planet, vi äldre fick mindre. Det vara bara att försöka härda ut under dagen för att på så sätt komma in rätt tidzon så fort som möjligt. Trots det hann vi även påbörja den lite mindre trevliga delen av att resa. Packa upp, tvätta och så vidare. 

Återigen vill påpeka hur sanslöst nöjda vi är med resan, men vi har fått ett problem. Vi vet nämligen inte hur vi nånsin ska kunna överträffa detta. Jaja, det lät inte ske på nästa resa även en vecka i Italien inte är fy skam. Ja, resan är bokad. Ja, vi är inte riktigt normala.. 

Allting har ett slut

Jaha, då har den kommit och gått. Dagen som vi visste skulle komma, men som på nåt sätt alltid känts långt borta. Dagen som sätter punkt för vårt fantastiska äventyr. Dagen som är den sista dagen på JordenResaRunt. Det är drygt sex månader sedan vi traskade iväg i snöblasket där hemma. Väskorna är packade och allt som återstår nu är att ta sig till JFK och planet som ska ta oss hem till gamla Svedala.

Vi avslutade med en lugn dag och insöp New Yorks atmosfären i fulla drag. En promenad över Brooklyn Bridge gjorde att vi kunde pränta in New Yorks skyline i minnet och spara till en regnig novemberdag. 

Sen avslutade vi med en "finlunch" för att avtacka JordenResaRunt med stil. Och för att få en försmak av vad som väntar där hemma tog vi en kopp kaffe på svenskägda caféet Fika.

Jag tänker inte ens försöka sammanfatta våra sex månader runt klotet. Det låter sig helt enkelt inte göras. Allra minst i ett litet kort blogginlägg. Allt jag kan säga är att det har varit helt fantastiskt och till och med bättre än vad vi vågade drömma om. Vi är så tacksamma över allt vi har fått se och uppleva. Detta är en sån sak som vi kommer sitta på "hemmet" och drömma oss tillbaka till.

Hur känns det då när vi bara har några tråkiga timmars flygresa kvar av vårt stora äventyr. Tja, det är en blandad kompott av tankar och känslor. Visst finns det många bra saker med att komma hem. Träffa nära och kära, så klart. Äta ordentlig hemlagad mat och dricka ordentligt kaffe för att nämna några. 

Men samtidigt känns det lite vemodigt. JordenResaRunt har varit en ständig följeslagare i våra tankar de senaste knappa två åren (egentligen de senaste sju åren men då inte lika intensivt). Och de senaste halvåret har det varit vårt liv. Det är inte utan att det känns lite tomt. Nästan sorgligt.

När man åker hem är det alltid skönt att känna sig "klar" med ett resmål. Och det gör vi nu. Vi känner oss klara med USA för denna gång, men vi kommer säkerligen att återvända. Det finns ännu mycket kvar att se och göra. Men att vi känner oss "klara" gör att avfärden känns helt ok. Men om någon på JFK erbjudit oss att åka några månader till Afrika, Sydamerika eller kanske tillbaka till Asien (och vi kunde strunta i alla praktikaliteter hemmavid), så vet i tusan om vi inte bokat om flighten. För det här med att resa, se världen, uppleva nya saker, lära sig mer om vår planet och människorna som bor på den är det häftigaste som finns.

Uppe i det blå

Det hör liksom till att man ska åka upp i en skyskrapa när man är i New York. De flesta väljer nog Empire State Building, men då vi har varit uppe i den tidigare tog vi oss några gator norrut. Till Rockefeller Center. Från 70:e våningen har man finfin utsikt över Central Park och mot Lower Manhattan.

Broadway och dess alla musikalscener är ju ett annat lockande inslag när man är här. Barnen ville se Lejonkungen och det hade den äldre generationen inte heller nåt emot. Dessvärre hade vi nåt emot priset. 1500 kronor. Styck. Det var på fel sida smärtgränsen. Som plan B ville barnen se... på bio. Så då fick det bli så. Men även om det inte blev någon musikal denna gången så tog vi en tur till Times Square.

New York, New York

New York. Utan tvekan städernas stad. Åtminstone för mig. Egentligen behöver man inte göra nåt när man är här mer än att vandra längs gatorna, titta på husen, känna pulsen, betrakta alla människor och insupa atmosfären.

Det är tio år sedan vi var här senast. Det har hunnit rinna mycket vatten i Hudson River sedan dess, men det mesta är sig likt. Men inte allt. 

Denna gången valde vi att bo i Brooklyn. Det är ganska stor skillnad från Manhattan, både i arkitektur och puls. Lite ruffigare och slitnare. Brooklyn är en av de fem stora stadsdelarna i New York (de andra är Manhattan, Bronx, Queens & Staten Island) och det är inte direkt litet. Hade Brooklyn varit en egen stad hade det varit den fjärde största i USA.

Vi tjuvstartade redan igår eftermiddag genom att vandra längs High Line Park. Den är inte sig lik, eftersom den inte fanns för tio år sedan. Det är en gammal järnväg ovanför marknivå ombyggd till park. Ganska coolt. Den går från 34:e gatan till den 14:e på västra sidan av Manhattan. När man sakta promenerar längs parken är det uppenbart att området genomgår en kraftig förvandling. Det gamla ruffiga tegelbyggnader är på väg bort och nya moderna skapelser på väg att ta deras plats.

När vi började turistandet på allvar idag stod Frihetsgudinnan högt på barnens lista. Det blev alltså första punkten för dagen, men eftersom vi varit där innan och eftersom vi inte hade några planer på att åka upp i henne tog vi snikvarianten. Snikvarianten är att åka Staten Island färjan, som istället för $28/person kostar gratis. Och från färjan får man perfekt vy över såväl Frihetsgudinnan som över nedre Manhattan.

För tio år sedan kallades platsen där de raserade tornen i World Trade Center stått för Ground Zero. Det var en stor grushög med ett högt staket runt. De hade inte bestämt sig för vad de skulle göra med platsen. Det har de nu och de har hunnit ganska långt i förverkligandet av planerna. Numera heter platsen 9/11 Memorial Park och innehåller minnesmonument över de som omkom i terroristattacken, museum och flera nya skyskrapor. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Amerikanerna kan det här med minnesmärken och monument. 9/11 är inget undantag. 9/11 monumenten är lite speciella. Vid baserna för där de två tornen stod finns nu två knappt 10 meter djupa kvadratiska hål. Längs kvadraternas alla sidor strömmar vatten ned i vattenfall. I gatunivå runt de två kvadraterna finns det plåtar med alla omkomnas namn utskurna. 

Flera av byggnaderna runt monumenten är fortfarande under konstruktion och det kommer säkerligen bli ännu mäktigare när allt väl är klart. Men skyskrapan som heter World Trade Center 1 står klar och ståtlig.

9/11 Memorial Park är en speciell plats och när man står där kommer tankarna lätt över en. Man tänker på allt det hemska som utspelade sig där för knappt 14 år sedan. Bilderna på hoppande människor och kollapsande torn spelas upp i ens inre. Just därför tycker jag det känns extra sorglig att man slår mynt av det. Det kostar $24 att gå in på museet, man kan köpa guidade turer ($15) och annat. Det är i mitt tycke inte respektfullt mot alla de som så tragiskt omkom och lämnar en fadd smak i munnen.

En mile-stolpe

Washington, Oregon, Idaho, Montana, Wyoming, Utah, Colorado, Kansas, Missouri, Arkansas, Tennessee, Alabama, Georgia, North Carolina, South Carolina, Virginia, Maryland, Pennsylvania, New Jersey och slutligen New York.

Vi har alltså passerat igenom 20 stater på vår 8 798 mile (eller 14 159 km för den som hellre vill det) långa resa tvärs över Nordamerika. Men nu har vi nått ändhållplatsen, lämnat tillbaka bilen. Vi är i det stora äpplet, vi är i New York.

8 798 mile är en lång sträcka och USA är ett stort land. Och vilken resa det har varit. Så mycket vi har fått uppleva, känna, se, höra, smaka och till med lukta. En hel del av det har vi försökt förmedla till er här i bloggen, men långt ifrån allt. Sanningen är att endast en bråkdel har letat sig in i bloggen. 

Det som vi inte berättat så mycket om är de där små subtila förändringarna som sker så sakta att man knappt märker dem när man flyttar sig från ena kusten till den andra. Hur landskapet ändrar sig, hur städerna ser lite annorlunda ut, hur människorna pratar och beter sig lite olika, hur dofterna varierar, hur stämningen och känslan upplevs, och så vidare. Alla dom sakerna som det är så svårt att sätta ord på. Så jag ska inte ens försöka. Inte nu heller.

Att vi spenderat så lång tid och att vi sett så många olika delar av USA gör att det känns som att vi fått en väldigt bra helhetsbild av landet. Det får man sällan om man åker på en "vanlig" semester på nån vecka nånstans. Vi kan alltså återigen konstatera att vi är lyckligt lottades.

The noble art of doing nothing - and something

Även de dagar eller delar av dagar vi gör ingenting, gör vi någonting. Att verkligen göra ingeting med tre barn är nämligen en omöjlighet. Det är ren självbevarelsedrift som gör att vi inte spenderar mer än max en dryg timme på våra små hotellrum. Åtminstone inte i vaket tillstånd. Vid för lång tid av overksamhet brukar det vara den yngsta telningen som först meddelar sitt missnöje. Ofta med ett bestämt litet pekfinger mot dörren och med ett lika bestämt "pinga, dä bått!" Det är alltså vidaritiska för "springa, där borta". 

Det vi oftast gör när vi gör ingeting är att vara på lekplatser. Vi har varit på otaliga lekplatser från Seattle till Allantown. Till och med den minsta lilla håla man kan hitta har en ordentlig lekplats. Nästan samtliga har varit fantastisk fina med bra klätterställningar, gungor, rutschkanor och mjukt fint underlag så att barnen inte slår sig mer än nödvändigt. Här har Sverige nåt att lära. Detta är det senaste exemplet från Allentown:

Den näst vanligaste sysselsättningen när vi gör ingeting är att bada. Många av motellen har små pooler och dem har vi testat, och det ordentligt. Åtminstone barnen. Finns det ingen pool på motellet hittar vi simbart vatten nån annanstans; en sjö, bäck eller kommunal pool. 

Men idag gjorde vi inte ingeting, vi gjorde nånting. Vi var nämligen på nöjespark. Också den i Allentown. Och jag blev precis lika provocerad nu som på nöjesparken i Kansas City av att det var så fantastiskt ineffektivt skött. Hur svårt kan de vara att få på och av ett gäng attraktionsåkare? Oändligt tydligen. Omständigt är bara förnamnet och att hjärntrusten i personalen nästan demonstrativt drar benen efter sig gör det inte bättre. När väl alla är på plats, fastspända och redo efter många om och men, ja då ska man räknas in. Manuellt. Sen ska resultatet noteras på en bit papper med en penna som allt som oftast är svår att hitta. Sorry, men det är inte 1982 längre och jag har lite högre förväntningar än så här.

Nåja, det blev bra dag och barnen fick åka av sig lite. Vidar och jag spenderade någon timme i Snobbens värld. Karusellerna där gav lagom dos av adrenalin. För oss båda...

In i garderoben

Det är ju ganska anmärkningsvärt att det är undertecknad som skriver detta inlägg. Jag har ju inte direkt svart bälte i shopping. Det har väl inte min bättre hälft heller, men hon ligger ändå på en nivå som är klasser över min. 

Hur som helst, är man tre månader i USA så hamnar shopping på agendan förr eller senare. Alldeles oavsett att dollarkursen är allt annat än fördelaktig. Det var ju liksom här idén med shopping malls och outlets föddes. 

Alla amerikanska outlets följer samma mönster. Längs en motorväg, lite utanför stan, på en åker har nån släppt ner ett helt kvarter med likadana hus. Byggnaderna ligger oftast i en slinga med en foodcourt i mitten och det är mer eller mindre samma klädmärken i samtliga outlets.

Under vår resa tvärs landet har vi gjort några kortare besök på några outlets, men inte shoppat nämnvärt. Det beror mest på att vi redan har en hel del pinaler att släpa på och inte haft någon större lust kånka på ännu mer. Men nu med en vecka kvar på JordenResaRunt var det dags. En annan fördel med att vi väntat tills nu är att sommarrean kommit igång på allvar. Sen gör det ju inget att Pennsylvania är en av få stater som inte har skatt på kläder. Läge för fynd trots dollarkursen alltså.

Följaktligen blev det en heldag på Philadelphia Premium Outlet. Runt 150 butiker stod till vårt förfogande. Vi hade alltså att göra och det blev till att prioritera. Generellt sett kan man göra bäst fynd i butikerna med de amerikanska klädmärkena (som Levi's, Tommy Hilfiger, Polo Ralph Lauren, osv). Alltså blev det vårt fokus.

Matilda har vant sig vid att med fast hand kunna styra vad barnen ska ha på sig. Those days are gone! Skiljelinjen mellan de två lägren är mycket tydlig och kan sammanfattas med ett ord. Tryck. Den yngre generationen tycker att ju mer tryck och ju fler seriefigurer desto snyggare och coolare är det. Deras mor har diametralt motsatt åsikt. Men kompromisserna gick ganska bra och det blev en hel del i barnens hög. Även vi gamle gjorde några riktiga fynd. Så nu är frågan om vi även behöver köpa ytterligare en väska...

A walk in the park

Vår ursprungliga plan var att efter Washington styra österut till Delaware och sedan norrut till Philadelphia. Men efter alla upplevelser och intryck kände vi oss inte riktigt för det. Vi ville istället ta det lugnt några dagar innan slutspurten av JordenResaRunt. Så vi tog istället sikte mot Pottstown, Pennsylvania. Vad finns då i Potttown? Tja, ärligt talat ingenting om man inte är väldigt intresserad av majs- och tobaksodling (vi tror åtminstone det är tobak). Men däremot ligger det bra till för utflykter till French Creek State Park, som är en av de större State Parkerna i denna landsändan.

Här i USA finns det åtminstone ett par nivåer av parker. För det första finns det nationalparker som är under statlig kontroll genom NPS (National Park Service) som som i sin tur lyder under inrikesdepartementet. Nationalparkerna är skyddade då de av någon anledning (historiskt, kulturellt, ekologiskt eller annat) anses ha ett nationellt intresse som måste bevaras. Det finns drygt 400 platser som är upptagna och sköts av NPS. Flera av dem har vi besökt, framför allt i Klippiga Bergen. 

I de allra flesta (kanske alla?) nationalparker finns det ett eller flera besökscenter. Dessa är i princip alltid fantastiskt fina och nästa att betrakta som små museum över sin park. I parkerna och dess besökscenter jobbar park rangers och alla, med väldigt få undantag, vi stött på (och det är många) har varit extremt trevliga och hjälpsamma. De kan sin park utan och innan och kommer alltid med bra tips på vandringar och annat av intresse. På besökscentret får man dessutom finfina kartor och annat man kan tänkas behöva. Så tänker ni nån gång besöka en amerikansk nationalpark, så ta er till besökscentret det första ni gör.

Nästa nivå av parker kallas State Park. De påminner mycket om nationalparkerna, men styrs på delstatsnivå. Ofta är de mindre och det finns betydlig fler. Även dessa bedöms vara intressanta att bevara, oftast då de har vacker natur. Även här finns det ofta besökscenter där man får bra hjälp, men i en mindre skala. State Parks är också bra om man campar för där finns ofta enkla men väldig bra och prisvärda campingar.

Idag var vi alltså i en av alla dessa State Parks; nämligen French Creek. Vi tog en trevlig vandring på några timmar på förmiddagen. Vandringarna i såväl national- som state parks är ofta väldigt bra. Det är fina leder utan att vara alltför tillrättalagt, det känns verkligen att man är ute i naturen.

Fram emot kvällen gick det oerhört prestigefyllda familjemästerskapet i minigolf av stapeln. Det var en väldigt fin och välskött bana, men hålen var ganska enahanda. Vår rookie visade sig fortfarande ha lite kvar att lära:

Och den gamle visade att gammal trots allt är äldst.

Reflektioner i sanden

Efter några intensiva dagar i Washington kände vi att en "mellandag" var vad vi behövde. Det tog vi på stranden i Elk Neck State Park strax norr om Baltimore och strax söder om Philadelphia. Det var riktigt skönt att slappa i sanden i hettan samtidigt som Atlanten sakta rullade in bredvid oss. När man ligger sysslolös med sand mellan tårna är det lätt, efter knappt tre månader här, att börja reflektera över USA som land. Politiskt till exempel.

Vi underviker kategoriskt att diskutera politik med de amerikaner vi stöter på, speciellt när vi var i sydstaterna. Såna diskussioner kan nämligen sällan utmynna i nåt konstruktivt. Men politiken är trots det alltid runt oss. Dels i det vi dagligen ser, men framförallt under våra frukostar. Ehh... vad menar han nu? Jo, under frukosten rullar nämligen morgonshowerna på tv:n och de handlar mest hela tiden om vem som ska fightas som posten i ovala rummet. Kandidaterna utses genom primärval först i början av 2016, men redan nu är det bra drag i vissa av kampanjerna. För Demokraterna verkade det var Hilary Clinton som gäller, för det pratas inte om någon annan (kan också bero på att det mest är Fox News som sänds). När det gäller Republikanerna är det en annan femma. Det är ett helt koppel kandidater men i media är det framförallt två som syns och hörs. Den förste är från en familj av sann politikerelit; Jeb Bush. Son till en president vid namn George och lillebror till en annan president vid namn George. 

Överlägset mest mediautrymme får dock den hårfagre (nåja) multimiljardären Donald Trump. Han verkar dessutom ligga ganska bra till i opinionsmätningarna just nu trots, eller kanske tack vare, alla sina många märkliga uttalanden. Allt som oftast tror man inte sina öron när han uttalar sig. Det bästa liknelsen med svenska förhållanden som jag kan komma på är när Bert Karlsson och hans Ny Demokrati var som sämst.

Som sagt är den kanal som sänds flitigast här Fox News. Vinklat är bara förnamnet alltså. Den typen av nyhetsrapportering skulle aldrig accepterats i Sverige. Frågan är om de som tittar inser hur hårt vinklat det är. I många fall är jag rädd för att så inte är fallet.

Hur som helst kommer det bli spännande att se vilka kandidaterna blir och sedan själva holmgången fram till november nästa år, då det hela avgörs.

När politiken omvandlas till vardagligt amerikanskt liv (eller om det är tvärtom) finns det företeelser och attityder som för en europé och svensk känns lite märkliga. Några exempel:

Vapen. Amerikanerna älskar sina skjutvapen. Det finns vapenaffärer överallt längs vägarna. I vissa stater kan man till och med köpa vapen på Walmart. Det finns kurser i hur man bär dolda vapen. Det finns tv-kanaler som i princip inte visar något annat än vapen (möjligtvis med fokus på jakt). Och så är man förvånad över att så många människor helt oprovocerat skjuts ihjäl. Konstigt. Vapenförespråkarnas motargument är att om offren också hade haft vapen hade de skjutit ner mördaren innan han hunnit skjuta nån, eller i varje fall inte så många. Tja, jag låter nog det resonemanget tala för sig själv.

Religion. Det finns kyrkor överallt, speciellt tydligt är det ute på landsbygden. Finns det en by, så finns det en kyrka. Minst. Och religösa inslag dyker upp i tv och på skyltar mest hela tiden. Sen tror jag inte nödvändigtvis att genomsnittsamerikanen är så väldigt troende, men kyrkan spelar helt klart en mycket större roll här. Inte minst socialt.

Bilen. Det amerikanska samhället är helt byggt kring bilen. Det mesta finns som drive-in, vägarna breda, parkeringsplatserna stora och mångtaliga. Bilen ska helst vara stor som en mindre stridsvagn. När skulle hyra bil och bara ville ha en med fyra cylindrar tittade dom på oss som om vi var helt dumma i huvudet. Vägsystemen är på sina håll helt sanslösa, speciellt vid större städer. 6-7 filer är vardagsmat och det är broar kors och tvärs överallt, så ibland känns de som att man kör i en tredimensionell labyrint.

Militären. Amerikanerna är stolta över sin vapenmakt och sina krigsveteraner. Även om jag inte tror att veteranerna har det så lätt alla gånger. De blir ofta slagträn i den politiska debatten, när kandidater försöker visa att de minsann gör mer för veteranerna än vad motkandidaten gör. Även nuvarande soldater är man stolta över. Man ser ofta klistermärken av typen "My son is in the navy" på bilar, under offentliga tal och sportarrangemang hedrar man på olika sätt "those in service". USA har, som jag varit inne på tidigare, en väldigt krigiskt historia och det fullkomligt kryllar av diverse monument, minnesmärken och gator uppkallade till minne av krig och slag.

Patriotismen. Den patriotism som finns här skulle göra vilken svensk som helst generad och sedan direkt bli beskylld som främlingsfientlig (vilket är fel på sitt sätt). Vid mer eller mindre varje offentlig framträdande kommer något om hur fantastiskt USA är, ofta i samma mening som militären nämns. Det är flaggor precis överallt, och dom är stora. Speciellt i sydstaterna är det vanligt att ha flaggor fladdrande bak på sin rostiga pickup. Ofta två flaggor och inte sällan är den ena den gamla sydstatsflaggan.

Trots att mycket på denna sidan av pölen är likt det som finns i Sverige är väldigt mycket väldigt olikt. Det är ju också det som gör det så intressant att resa och uppleva andra kulturer.