Jul. Klä granen. Sill. Julskinka. Kål. Tomtar. Barn till bristningsgränsen fulla av förväntningar. Julklappar med eller utan rim. Sällskapsspel. Mer sill och mer julskinka. Och JordenResaRunt-planerande. Massor av planerande.

I mellandagarna har vår fokus varit på detaljerna av vår resa runt i Sydostasien. En kväll när barnen gått och lagt sig satt vi med var sin dator, en iPad, två smartphones, två reseguider från Lonely Planet och ett antal gamla nummer av Vagabond. Antingen är vi nördar eller inte riktigt friska. Jag hoppas på det förstnämnda…

Mitt i vårt detaljplanerande av boende och buss- båt- och flygresor mellan olika platser i Asien började vi fundera:

• Har vi lagt in för många stopp? Är det inte bättre att välja ut färre ställen och stanna där längre tid? Kommer vi kanske att känna oss stressade genom att ”flänga” från ställe till ställe?
• Det är svårt att hitta prisvärda boenden på de mest exploaterade platserna. Varför har vi lagt in ett antal av de mest exploaterade platserna i vår planering när det egentligen inte är det vi vill uppleva? Dessutom tvingas vi betala det dubbla priset för vettigt boende där.
• När vi läser in oss i detalj känns Malaysia plötsligt inte lika lockande. Det känns för storskaligt och mindre genuint. Varför ska vi spendera så mycket tid där då?

Många frågor. Och eftersom det är vår resa och den ska ge oss det vi vill ha så ändrade vi oss helt enkelt. Vi plockade bort några av de mest exploaterade platserna från planeringen helt och la till någon annan mindre exploaterad ö istället. Så vi:

• Strök Khao Lak – vi har varit där förr och även om det var bra finns det andra ställen att upptäcka. Dessutom är det med thailändska mått väldigt dyrt att hitta vettigt boende där.
• Strök Bali – Extremt exploaterat och dessutom slipper vi en flygresa. Tja, eller två för vi ska därifrån också.
• Strök Penang eller Pulau Pangkor – en av dem ryker, men vi vet inte vilken ännu.
• Kraftigt minskad tid på Langkawi. Vi har Langkawi kvar mest för att vi passerar där förbi när vi kommer från Koh Lipe i Thailand.
• Istället la vi till extra tid på de små öarna Koh Phayam och Koh Lipe i Thailand. Och dessutom lika lång tid på en annan oexploaterad ö som heter Koh Jum. Dessutom kommer vi svänga inom Koh Lanta som visserligen är exploaterad så att det räcker och blir över, men barnen ska få bada i pool någon gång…

Vi har dessutom lyckats boka boende i diverse bungalows på de små bortglömda öarna i Thailand, så Thailandsdelen av resan är i den närmaste helt färdidplanerad.



I denna bungalow på Koh Phayam kommer vi bo under två veckor.

 Stranden på farstukvisten på Koh Phayam

 

Och så här ser ”vår” strand på Koh Lipe ut.

 

 

Även på Koh Lipe kommer vi bo ett par veckor i en Bungalow.

I och med våra förändringar i reseplanen kommer vi tillbringa mer tid i Thailand på bekostnad av tid i Malaysia. En konsekvens av detta är att vi måste ansöka om turistvisum till Thailand eftersom vi kommer vara där mer ab 30 dagar. Som tur är ligger närmsta ambassad inte så långt borta…

Reseplanering

är vad vi ägnar julledigheten åt.

Ett litet tips

Pengar. Är bra att ha när man ska resa och är de dessutom i lämplig valuta är det ännu bättre. Våra svenska pesetas duger inte till så mycket utanför Sveriges gränser. Det har funnits och finns väl till viss del fortfarande olika skolor för hur man ska hantera pengafrågan när man reser. Numera är det ju plastkort i olika former och fabrikat som gäller för de allra flesta. Väljer man någon av de stora (typ VISA eller Mastercard) så klarar man sig nästan överallt. Det är smidigt och relativt säkert om man använder sig av en gnutta sunt förnuft.

Men. Det finns ett litet men. De seriösa företagen bakom dessa plastkort har mer eller mindre effektiva säkerhetssystem. Dessa system är designade för att upptäcka om någon lömsk typ stjäl eller på annat sätt kommer åt ens kortuppgifter (dessvärre lyckas systemen inte alltid). Systemen analyserar hur kortet används och används det på ett konstigt eller annorlunda sätt, så spärras det helt sonika. Dessa konstiga eller annorlunda sätt skulle kunna vara att kortet används till onormala summor, på ”konstiga” geografiska ställen eller liknande. När man reser är man ju ofta på ”konstiga” ställen och, dessvärre, spenderar man ju ibland onormala summor. Alltså finns det en risk att kortet spärras trots att allt är OK. Denna risk finns ju alltid, men extra trist är det om man är någonstans långt borta utan ett reservkort eller andra tillgångar. Det är ju inte heller helt lätt att få ett nytt kort skickat till sig i till exempel Kambodja eller vilket det ”konstiga” stället nu kan vara. Ett sätt att minska risken att få sitt kort felaktigt spärrat är ju att helt enkelt ringa upp kundtjänsten till kortet i fråga och meddela dem ens ungefärliga reseplaner.

Förhoppningsvis undviker man på så sätt en otrevlig överraskning.

Körkortsformalia

Vi ska ju hyra och köra både husbil och vanlig bil i USA. Ganska långt och länge dessutom. Är det då bara att dyka upp glad i hågen hos uthyraren och sedan glida iväg ut på äventyr. Tja, i teorin är det nog så. Men inte riktigt ändå om man ska ta hänsyn till verkligheten. Och verkligheten har ju en tendens att göra sig påmind då och då. Så hur är då verkligheten? Ja, till att börja med vill ju uthyraren vara säker på att du faktiskt får lov att köra fordonet i fråga. Enkelt, det står ju på körkortet! Men då får man hoppas att uthyraren begriper sig på ett svensk körkort. Kanske inte helt troligt, då svenska körkort nog inte dyker upp varje vecka i den amerikanske mellanvästern. Samma sak om man skulle ha oturen att bli stoppad av en amerikansk vägpolis. Man behöver egentligen bara svenskt körkort för att få köra i USA, men polismannen har å andra sidan ingen skyldighet över huvudtaget att kunna tolka ett svenskt körkort. Som upplagt för problem alltså.

Lösningen på dessa problem stavas Internationellt Körkort och det är något som starkt rekommenderas om man ska ut på de amerikanska vägarna. Ett internationellt körkort kan man skaffa på flera ställen, bland annat via motormännen. Utöver det uppenbara att man måste ha ett svenskt körkort behövs ett nytaget foto och en ifylld blankett. Några veckor och en dryg hundralapp senare ska det internationella körkortet ramla ner i brevlådan.

Så i veckan skred vi till verket. Blanketter skrevs ut och fylldes i, körkort scannades och kopiorna vidimerades, foton togs i ett litet bås i mataffären. En av oss blev sitt vanliga vackra jag medan den andra bara var en blåtira och en namnskylt ifrån att mest likna ett förbrytarfoto från Sing Sing. Ni får själva lista ut vem som är vem…

Det kanske ska nämnas att min bättre hälft inte hade en susning om att hennes kört slutade gälla strax efter vi kommit till USA. Då hade inga internationella körkort i värden hjälpt. Men det upptäckte vi (jag alltså) i tid.

I USA är ju allt stort, så även husbilarna. Får man då köra dem med ett vanligt B-körkort? Ja, som vanligt är svaret att det beror på. Det beror, precis som i Sverige, på hur tungt fordonet är. Som jag förstår det är den magiska gränsen även i USA 3,5 ton. Under den vikten är det OK. Detta vet ju alla husbilstillverkare om och de ser därför om möjligt till att vikten hamnar under 3,5 ton. Jag har inte fått fram den exakta vikten på ”vår” husbil, men generellt ligger vikten på 28 fots husbilar under den magiska gränsen, så det ska vara OK för vår del. Dessutom verkar det som om hela resonemanget ovan gäller i USA om körkortet är utfärdat efter 1996-07-01. Vår körkort är utfärdade innan dess (ja, så gamla är vi), så det ska vara dubbelt OK för vår del.

Så nu är det bara att glida iväg glad i hågen…

Spikad rutt i Sydostasien

Då var även rutten i Sydostasien bestämd. Eller tja, så bestämd den nu blir innan vi är på plats. Vi kanske borde kalla det viljeinriktning eller nåt sånt luddigt istället, eftersom det med all säkerhet kommer att ske några spontana förändringar där och då. Hur som helst, så här ser planen ut (eftersom vi är arbetsskadade finns planen givetvis även i andra mer managementanpassade format, men de versionerna ska vi bespara er):

 

Phuket (0,5 v) – För att låta oss hantera tidsomställningen och för vila ut efter en ganska tuff flight från Köpenhamn via London och Hong Kong. Lite bad ska vi nog också hinna med…

 

Khao Lak (1,5 v) – Sol, hav, sandstränder, mat. Uppleva Thailand helt enkelt.

 

Koh Phayam (1,5 v) – Samma som Khao Lak, men betydligt ödsligare.

 

Phuket igen (0,5 v) – Mest för att vi inte fixar hela resan från Koh Phayam till Kuala Lumpur i ett svep.

 

Kuala Lumpur (0,5 v) – Storstadssightseeing som ett avbrott om vi skulle ha tröttnat på det goda livet på Thailands stränder. Inte så troligt, men ändå…

 

Pangkor Laut (1 v) – För att undersöka om de malaysiska stränderna är lika bra som de thailändska.

 

Penang (1 v) – Försatta jämförelser med thailändskt strandhäng. Det är ett tufft jobb, men nån måste göra det.

 

Langkawi (1,5 v) – Avkoppling i den malaysiska övärlden.

 

Koh Lipe (1 v) – För att påminna oss om hur det thailändska ö-livet egentligen är. Och för att se om detta verkligen är en av de få kvarvarande paradisöarna i Thailand.

 

Langkawi (0,5 v) – Igen. Återigen för att vi inte fixar hela vägen till nästa resmål i ett svep.

 

Bali (1 v) – Lite fel säsong att åka till Bali egentligen, men ett vecka kan det vara värt. Det blir kanske inte så mycket strandhäng, utan lite andra aktiviteter såsom spa och tempelbesök. Kanske ett besök till den betydligt mindre exploaterade grannön Lombok?

 

Angkor Wat (0,5 v) – Utforska de magnifika tempel som länge låg glömda i djungeln. Lär sätta fart på barnens fantasi (som om det behövdes…).

 

Natrang (1 v) – Egentligen ska vi till någon lite mindre exploaterad ort/ö i Vietnam, men vi har inte helt bestämt oss för vilken. Men den lär ligga i närheten av Natrang. Här ska vi undersöka hur det vietnamesiska strandhänget står sig i konkurrensen.

 

Hue (1v) – Blanda strandhäng med kulturella upplevelser och kanske lära oss en del om Vietnamkrigen.

 

Hong Kong (0,5 v) – Storstadssightseeing.

 

När vi kommit så långt får vi allt vara nöjda med Sydostasien för denna gång, då vi har en flight över Stilla Havet som väntar på oss. Å andra sidan har vi då spenderat 3 månader där, så chanserna för att vi ska vara redo för helt andra typer av upplevelser i Nordamerika är nog rätt goda.

Visa vägen till visum

När man visar upp sitt svenska pass så brukar man ha vissa fördelar hos andra nationers myndighet, till exempel i kontakt med tull och gränspoliser. Dels är det nog en från deras sida omedveten avslappning: ”Aha, en svensk. De är ju kända som neutrala, fredsivrande, diplomatiska och konsensussökande” (eller allmänt mesiga, om man är på ett mer cyniskt humör). Och dels handlar det om att Sverige har avtal med ett stort antal länder som förenklar gränspassagerna högst väsentligt. Dessa avtal gör bland annat att man som svensk medborgare ofta får vistas i länder som turist under kortare perioder utan visum. Eller åtminstone att man relativt enkelt får ett turistvisum när man väl kommer till landet i fråga. Detta tänkte vi utnyttja, speciellt när vi är i Sydostasien. För på så sätt slipper vi fylla i mängder av mer eller mindre obegripliga blanketter som sedan ska skickas in tillsammans med passen till diverse ambassader i Stockholm eller andra ställen runt om i Nordeuropa. Eller ännu värre; ta en semesterdag och packa iväg hela familjen för att besöka en ambassad och på plats ansöka om visum. Nackdelen med att inte fixa visum i förväg är risken att gränspassagerna kan ta lite längre tid.

Om man nu ska utnyttja de avtal som Sverige har med andra länder angående visumkrav, så får man ju vackert sätta sig in i vad de avtalen egentligen säger. Dessvärre verkar det inte finna två avtal som är lika, utan det är lite olika regler för olika länder. Vad som gäller för respektive land hittar man lättast och säkrast genom att besöka hemsidan till landets ambassad i Sverige eller till landets utrikesdepartement om de inte har någon ambassad i Sverige. Så låt oss ta en titt på visumreglerna längs vår planerade rutt:

Thailand

Svenska medborgare får vistas i Thailand i 30 dagar utan visum under förutsättning att man kommer till Thailand via flyg och kan bevisa att man kommer att lämna Thailand inom de 30 dagarna (t.ex med en bokad flygbiljett tillbaka till Sverige eller till ett tredje land). Ankommer man istället till Thailändska gränsen från något av dess grannländer via land eller sjö får man endast 15 dagars visumfrihet. Stannar man längre tid än de 30 respektive 15 dagarna får man böta 500 Baht per dag och person. 

Malaysia

Turistvisum för tre månader ges normalt till svenska medborgare vid ankomsten till gränsen under förutsättning att man har ett pass som är giltigt längre än sex månader från inresedatumet.

Indonesien

Turistvisum för max 30 dagar ges till svenska medborgare vid ankomsten till gränsen om man kan uppvisa giltigt pass, biljett för returresan (eller biljett till tredje land) och kontanter för visumavgiften (USD 30).  

Vietnam

Svenska medborgare är befriade från visum upp till 15 dagar under förutsättning att man har giltigt pass och bokad biljett ut från Vietnam inom de 15 dagarna.  

Kambodja

Som svensk medborgare måste du ha kambodjanskt visum för att få resa in i Kambodja. Vid inresa går det att få visum till Kambodja vid flygplatsen i Phnom Penh & flygplatsen i Siam Rep. För att kunna ansöka om visum på plats behöver man två passfoton och 20 USD för betalning. Visumet gäller i 30 dagar. Kambodja har ingen ambassad i Sverige, istället får man vända sig till ambassaden i London.

Hong Kong

Som svensk medborgare behöver man inte ha visum vid resa till Hongkong och man får stanna där i 90 dagar som turist.

Kanada

Svenska medborgare behöver inte ha visum till Kanada. Det räcker att man har ett pass som är giltigt minst en dag längre än den avsedda vistelsen samt kan visa upp en returbiljett. Man får stanna i sex månader utan att behöva skaffa visum.

USA

Alla som reser till USA måste ha antingen inresetillstånd eller visum. Som svensk medborgare behöver man inte visum för att besöka USA som turist, däremot behöver man alltid söka inresetillstånd (ESTA) innan inresan. Inresetillståndet ESTA görs genom att fylla i ett webbformulär och betala ansökningsavgiften. För att få resa utan visum måste man alltså vara svensk medborgare och ha svenskt pass, planerat att stanna max 90 dagar och ha ett godkänt elektroniskt inresetillstånd.

Alla dessa regler måste man ju förhålla sig till hur tråkiga de än är. Det är till exempel därför vi stannar 89 dagar i USA. Dessa regler kommer också att styra delar av vår planering för Sydostasien. Som att vi väljer att åka från Thailand till Malaysia och via Langkawi tillbaka till Thailand (Koh Lipe) för att på så sätt får 30 plus 15 dagar maximalt i Thailand. Eller i vilken ordning vi besöker Angkor Wat i Kambodja i förhållande till när vi är i Vietnam, innan, efter eller under tiden vi är i Vietnam.

Malaysia

Malaysia då? Är inte Malaysia värt ett eget inlägg här på bloggen? Jo, givetvis! Låt oss börja med att sätta Malaysia på kartan. Man brukar säga att Malaysia består av två delar avskiljda av Sydkinesiska havet. Dels västra Malaysia, en halvö som i norr gränsar till Thailand och som i söder till Singapore, även kallat Peninsular Malaysia. Dels östra Malaysia, ena halvan av ön Borneo som Malaysia delar med Indonesien, och denna del kallas även Malaysiska Borneo. Föga förvånande.

Innan barnen gjorde entré spendera Matilda och jag några veckor på Malaysiska Borneo. Dit åker man inte för att sola och bada (stränderna är inget att skryta med), utan för att få mäktiga naturupplevelser både över och under vattenytan. Eftersom vi inte är några dykare av rang utan nöjde oss med att uppleva naturen utan syrgastuber. Fast vi skulle kanske haft lite extra syrgas när vi besteg Mount Kinabalu, Sydostasiens högsta berg med sina 4095 m. Snacka och träningsvärk i benen! Jag har inte varit med om något i närheten av detta vare sig förr eller senare. Vi spenderade några dagar i regnskogen längs floden Kinabatangang för att titta på näsapor, krokodiler, fåglar, spindlar i massor. Vi kan lugnt konstatera att regnskogen gjorde skäl för sitt namn. Vi hann även med att besöka orangutangerna i Sepilok och att titta på när stora havsköldpaddor mitt i natten kravlade sig i land för att lägga och gräva ner sina ägg. Malaysiska Borneo har alltså mycket att erbjuda för turister, men mycket är direkt olämpligt för personer som inte passerat puberteten. Inte för barnfamiljer alltså.

Jag letade upp några gamla foton från Borneo när vi var där 2006.

Istället kommer vi att koncentrera oss på Peninsular Malaysia under JordenResaRunt och troligen då på västkusten eftersom samma monsunresonemang gäller här som i Thailand. Kuala Lumpur är huvudstaden och det naturliga navet för transporter till och inom Malaysia. Som tur är ligger KL just på västkusten, så det lär bli några dagar där. Sen är frågan om vi ska ta oss söderut eller norrut från KL Eller både och kanske? 

Transportmöjligheterna är väl utvecklade i denna del av Malaysia, så vi är ganska fria att välja vad som passar oss. Flyg, buss, båt eller tåg. Det beror mest på vart vi ska och i vilken ordning. Längst norrut ligger Langkawi, en av Malaysias mest utvecklade och bästa turistöar. Eller egentligen är det inte en ö utan en hel flock av öar, och det ska nog gå att hitta en lite lugnare del som passar oss. Dessutom är Langkawi troligen den bästa startpunkten om man vill ta sig till Koh Lipe i Thailand som jag skrev om i inlägget om Thailand. Sen finns det naturligtvis andra ställen längs med kusten som kan vara värda ett besök. Som Palau Pangkor och ön Penang med staden Georgetown för att nämna några.

Det lär med andra ord inte finnas brist på sysselsättning och inte gå någon nöd på oss när vi är i Malaysia. Inte där heller alltså.

"Pappa, har doktorn stickor?"

Jag skulle följa med en av sönerna till ett helt vanligt läkarbesök för ett par år sedan. Innan han hoppade in i bilen, då kom frågan. ”Pappa, har doktorn stickor?” En ärlig och lite nervös fråga. Först förstod jag inte riktigt vad han menade och han förtydligade ”du vet, såna stickor som sticks”. Aha, sprutor! Den gången kunde jag lugna honom med att doktorn inte skulle sticka honom.

Det var inte svårt att lista ut varför han frågade. Några månader tidigare hade han nämligen varit på hos en annan doktor och hon stacks. Egentligen var det ingen doktor utan en sjuksköterska och hon gav honom en vaccinationsspruta. Det tyckte han inte om. Inte alls, inte på nåt sätt. Och nu ville han säkerställa att det inte var tal om några ”stickor” och han ville göra det innan han gick med på att sätta sig i bilen.

Nu är det snart dags igen. Några stick i ett par tunna armar tillhörande ett par sexåringar. Och i benet på en ettåring. Och i de inte lika tunna armarna på deras föräldrar. Det kommer att gå bra för alla inblandade även det kommer att kosta några sekunder av tårar för vissa. Den lille grabben har inget att säga till om och han har verkat förvånansvärt opåverkade av de sprutor som tillhör spädbarnsåldern. Av de stora grabbarna är en som sagt inte alls förtjust i sprutor och honom kommer vi få lägga lite tid på att förklara varför, vad, hur och när. När han väl vet kommer det funka, om än motvilligt. Hans tvillingbror bryr sig inte nämnvärt så länge han får ett klistermärke eller tatuering av doktorn efter avslutat uppdrag.

Ska man resa till de delar av välden och om man ska vara borta så länge som vi ska så måste man definitivt se över sitt vaccinationsskydd. Jag är inte läkare och inte alls expert på området så jag tänker inte alls uttala mig om vilket skydd man bör ha. Det beror helt och hållet på vart man ska och vad man tänker göra när man väl är där. Mycket och bra information kring vaccinationer hittar man till exempel på vaccinationsguiden.se, men jag rekommenderar trots det att man vänder sig till närmsta vaccinationsmottagning för att få råd. Speciellt gäller det om man reser med barn. Att ”chansa” är då aldrig ett alternativ.

För egen del tjuvstartade jag och fick min beskärda dela av ”stickor” idag. Påfyllningar av gamla vaccinationer. Hepatit B, polio, stelkramp. Och så en nykomling som jag aldrig fått tidigare; Typhoid. Till sist en omgång dukoral att dricka veckorna innan avresan. För mig är dukoral värst, trots att den inte sticks. Den ska dessvärre drickas och den smakar asgam. Och jag fick inte ens ett klistermärke…

En guide till guideböcker

En resa börjar långt innan man sätter sig till rätta i flygplanet, bilen, tåget eller vilket transportmedel det nu råkar vara. Den börjar nämligen redan när den första tanken på resmålet letar sig in i ens lilla huvud. Sen accelererar resan under planeringsfasen för att kulminera under själva ”bortavaron” och till sist klinga av i uppackning, fotosorterande och andra liknande bestyr. För vissa är planeringsfasen minst lika givande som resan i sig. Inte riktigt för mig. Men visst finns det även för mig ett nöje i att läsa in sig på ett resmål och fundera kring olika aktiviteter. Det är dock A och O att ha bra information till hands. Det finns en mängd olika källor till information och internet är naturligtvis outsinligt. Vi använder trots det fortfarande en hel del pappersvarianter i form av kartor, guideböcker och resehandböcker. Genom åren har vi skaffat oss en del favoriter som vi återvänder till:

Kartor

GPS är ett ovärderligt hjälpmedel när man är ute och kör, men när man ska planera sin resa har den sina brister. Då vill jag nämligen få en bra överblick över resmålet och det får man bäst med en gammal hederlig karta eller kartbok.

Guideböcker

Här finns det en uppsjö att välja emellan och ju vanligare resmål desto större är urvalet. Vårt val brukar bli någon eller några av:

Första Klass (First Class). Dessa är till sin fördel när man planerar sin resa och dessutom finns de väldigt ofta på svenska. Första Klass innehåller mycket bilder och kartor. Är lättläst och inspirerande. Normalt inleds de med en kort historik över resmålet och sen presenteras de olika delarna av resmålet (landsdelar eller statsdelar) i större detalj. Den inkluderar även en del praktisk information kring hotell, restauranger, mat, transporter, etc. På vissa resmål, speciellt storstäder, är det lite väl stort fokus på arkitektur för min smak. När man sedan väl är ute på sin resa funkar de ibland lite sämre. De känns ibland lite otympliga och ger i många fall inte så konkret och uttömmande info. Trots detta faller vårt val oftast på Första Klass. Så för att sammanfatta är de bra när man ska bestämma vad man ska göra, men något sämre när man ska bestämma hur man ska göra det.

Lonely Planet. Jag upplever att denna tegelsten på många sätt är som en motsats till Första Klass och de finns mig veterligen inte på svenska. Lonely Planet är inte inspirerande för fem öre för mig och endast en gång har jag försök att läsa den från pärm till pärm. Det gör jag inte om. Däremot är de väldigt detaljerade, ger väldigt konkret information och är mycket användbara när väl är på plats och undrar över något. Priset för denna detaljrikedom är psalmbokstext på psalmboksblad och trots detta krävs det lite styrketräning för att man ska orka bära runt den på resan. Så sammanfattningen för Lonely Planet är då istället att de bra när man ska bestämma hur man ska göra saker, men sämre när man ska bestämma vad man ska göra.

Wilmaguides. Dessa upplever jag som något av en blandning av Första Klass och Lonely Planet. Mer inspirerande än Lonely Planet, men inte lika inspirerande som Första Klass. Mer användbara än Första Klass när man väl är ute på sin resa, men inte lika användbara som Lonely Planet. Sammanfattningen för Wilmaguide är helt enkelt att de andas svenskt lagom och att det är lite mellanmjölkskänsla över dem.

När det gäller internet så finns det ju hur mycket information som helst och det svåra här är att hitta just den info som är relevant just nu, för just mig och för just den här specifika resan. Oftast slutar det med att vi hamnar på resmålets officiella hemsida och de har i princip alltid en del som handlar om turism (andra delar kan vara företagande, skola, vård och annan samhällsservice). Allt som oftast är informationen om turismen på dessa sidor ganska spartansk, men i princip alltid finns där en bra lista på sevärdheter, aktiviteter och annat kul som finns i området. Där kan man hitta mycket spännande. Ofta finns det också länkar till de officiella hemsidorna för dessa sevärdheter eller aktiviteter och ett besök på dessa sidor är det säkraste sätta att få aktuell information om öppettider, transporter, priser och andra praktikaliteter.

Att sedan bestämma vad man ska göra med all denna information kan ingen guidebok eller internetsida i hela världen göra. Det får man allt vackert göra själv. Men det är ju å andra sidan angenäma bekymmer…

Thailand

Långa sandstränder, varma turkosblå vågor, ett bord med levande ljus på stranden i skymningen, smakrik och gudomligt god mat, vänliga och äkta leenden, en kall Singha-öl med fötterna i ljum sand, färsk frukt som fått mogna på träden, gyttret i Bangkok med den asiatiska storstadens alla dofter. Skälen att åka till Thailand är nästan oräkneliga. Detsamma gäller antalet besökare. Speciellt svenska besökare. Vi svenskar åker gärna till Thailand och vi åker ofta.

Dessvärre är den stora turismen inte enbart positiv, utan en del mindre önskvärda aspekter tillkommer till synes oundvikligen. Överexploatering, naturförstörelse, gigantiska hotellkomplex, neonskyltar i massor och inte minst en osmaklig sexindustri för att nämna några.

Men det går att hitta platser i Thailand som ännu inte påverkats allt för mycket av turismens negativa biverkningar och det är just precis de platserna vi letar efter. Ett problem i sammanhanget är att man inte hittar bra och utförliga beskrivningar av dessa platser i de vanliga guideböckerna. De är helt enkelt för små eller ligger för avsides. Istället får vi försöka få rekommendationer från andra likasinnade eller surfa runt på nätet för att hitta våra guldkorn.

Vi har åtminstone klart för oss i vilken del av Thailand vi ska leta efter våra guldkorn. Det ges nämligen av årstiden och av monsunen. Dessutom har vi redan besökt några delar av Thailand tidigare och vissa områden prioriteras därför ner. Bangkok och hela kustremsan österut mot Kambodja har vi redan sett och vi väntar ett tag med att åka dit igen. Norra Thailand känns i och för sig spännande, men det passar nog bättre när barnen blivit lite större. Återstår alltså det sydvästra ”benet” av Thailand. Det är nu som monsunen lägger sig i vår planering. När vi är i Thailand kommer det att vara nordvästmonsun, vilket alltså innebär att det regnar mest på ostkusten och är bäst väder på västkusten. Summa summarum blir då att vi får hålla oss till västkusten på Thailand sydvästra ”ben”.

Vi kommer att flyga in till Phuket, som ju ligger just där. På det sydvästra benet, på västkusten. Men Phuket är ju inte direkt ett av de guldkornen vi letar efter, utan snarare det motsatta. Troligen det mest exploaterade området i Thailand. På Phuket kommer vi därför inte stanna länge. Troligen styr vi kosan norrut tämligen omgående. Vi stannar kanske till i Khao Lak några timmars bussresa norr om Phuket. Khao Lak är mest känt i Sverige för att vara en av de orter som drabbades värst av tsunamin. Det går faktiskt charter från Sverige till Khao Lak, men när vi var där förra gången kändes orten förvånansvärt fri från de västa avarterna av turismen. Istället var det lugnt och skönt, i princip obefintligt nattliv och underbara bad. Hoppar man på bussen igen och fortsätter ytterligare 4-5 timmar norrut närmar man sig med raska steg gränsen mot Burma, men innan gränsen hoppar man av i staden Ranong. Vad ska man där att göra? Inte mycket, men båten till Koh Phayam utgår därifrån. Koh Phayam ska vara en liten i princip oförstörd ö mitt ute i havet. En av få paradisöar som återstår i Thailand. Givetvis finns där turism, men inga jättelika hotellkomplex utan små bungalows på stranden. Där ska finnas några restauranger men inget nattliv och inget som kör fortare än en moped. Låter som det vi letar efter helt enkelt.

En av stränderna på Koh Phayam

Finns det fler guldkorn som kommit till ytan under vårt vaskande? Ja, några stycken. Ett flertal går dock bort då det är öar som ligger för långt ut i Andamanska havet, är för otillgängliga eller inte kan erbjuda boende som är lämpligt för en barnfamilj. Ett av guldkornen som fortfarande är med i racet är Koh Lipe, en liten ö som ligger så långt söderut man kan komma i Thailand. Problemet är att ta sig dit på ett smidigt sätt. Det innebär en låååång båttur från det Thailändska fastlandet och det lockar inte. Inte alls. Men åker man från Malaysia blir det en annan sak. Det tar nämligen bara 1-2 timmar med båt från Langkawi i nordöstra Malaysia och Langkawi hade vi nog tänkt besöka ändå som en dela av vår tur i Malaysia. Men mer om det när jag skriver om våra planer för Malaysia.

Lissabon dag 3

Den tredje dagen visade prognosen lite sämre väder för och faktum är att vi vaknade upp till grå skyar och några regnstänk, men termometern visade fortsatt på över 20 grader. Vi hade bestämt oss för att åka till Sintra, en liten by i bergen precis norr om Lissabon. Där råder ett speciellt mikroklimat, som gör att där är betydligt svalare och fuktigare än i Lissabon. Därför valde många rika Lissabonbor under 1800-talet att bygga sommarhus (slott!) just här.

Vi siktade in oss på Palacio da Pena, som byggdes åt den portugisiske kungen  Ferdinand II. För att ta oss dit promenerade vi först till Rossio-stationen, från vilken vi tog ett pendeltåg till Sintra. Där hoppade vi på en buss, som tog oss till slottet. Efter en evighet i biljettkö (varför väljer man alltid den långsammaste?!?) hoppade vi på ytterligare en buss, som körde oss upp till slottet. Eftersom inträdet ändå var snordyrt (€39) kunde vi lika gärna lägga lite pengar till för att slippa gå upp. ;-) Med tre barn i släptåg kändes det som ett klokt beslut.

Slottet har byggts i en stil som bäst kan kategoriseras som "extra allt". Här finns moriska, arabiska, religiösa, barocka och alla möjliga andra stilar representerade. Snyggt? Nja! Speciellt? Definitivt!

Efter invändig och utvändig rundvandring kände vi oss nöjda och tog transferbussen ner till entrén och sen den vanliga bussen tillbaka till tågstationen, där vi hann med kaffe (M&M), glass (S&A) och en lur (V). Det där med kaffe i Lissabon har visat sig vara klurigt, för t ex en espresso är ibland en vanlig espresso, ibland typ en kopp bryggkaffe och ibland typ 1 cl i en pytteplastmugg. Det är spännande att beställa för man vet aldrig vad man får!

Tillbaka i centrala Lissabon promenerade vi till hotellet där den lille mannen fick middag och sen åt vi andra på matmarknaden tvärs över gatan. Marcus och jag provade en 5-rätters avsmakningsmeny från en berömd Lissabonkock (Marlene Vieira). Det var goda rätter med bl a tempurafriterade haricot vertes (en Lissabonspecialitet), fisk och en tomatsallad, allt mycket dekorativt serverat på en skifferplatta (finns tyvärr ingen bild, för vi var så hungriga att vi högg in på maten direkt :-D ).

Lissabon dag 2

Även den andra dagen vaknade vi till behagligt väder; lite soldis men ändå drygt 20 grader. Efter ännu en god frukost (Svante åt 3 pannkakor!) styrde vi kosan mot Belém; sjöfararnas stadsdel i Lissabon. Vi tog spårvagnen dit och det var en svettig historia; trångt och hur mycket folk som helst. Tack och lov att vi köpte en mindre barnvagn dagen innan vi åkte till Lissabon! En billig åktur blev det iallafall, för det var omöjligt att ta sig fram till biljettautomaten ombord. Lite plåster på såren för trängseln. ;-)

Väl i Belém hade vi siktet inställt på det marina muséet. Portugals sjöfararhistoria är stolt och stark, så det kändes som ett lämpligt museum att besöka plus att barnen också var lockade av det. Reser man med barn blir allting så mycket roligare om aktiviteterna passar även dem. Vi blev dock lite besvikna, för det var mest fartygsmodeller som visades på muséet, bortsett från kungens hytt från hans lyxyacht och några kungliga slupar som visades i full skala. Vasamuséet i Stockholm och torrdockan i Bristol som vi besökte i början av sommaren, där världens första stålskrovsfartyg visas, är tusen gånger bättre muséer. 

Svante framför Marinmuséet

Efter muséet tog vi en promenad i Belém, bl a förbi sjöfarartornet och sjöfararmonumentet i hamnen. Eftersom solen sken var det härligt att bara vara ute och röra på sig. Vi stannade på en italiensk restaurang för lunch, med en uteservering precis vid flodstranden. Svante och Algot fick svårt efterlängtad skaldjurspasta; att det var poppis var uppenbart, för det blev alldeles tyst vid bordet när maten serverats. :-)

Promenaden tog oss vidare genom ett par parker och vi avslutade vid en lekplats, där barnen fick rasta av sig. 

Lissabon är välkänt för sina kakor och en av de mest berömda heter Pasteis de Nata. Det är en typ av smördegskaka med vaniljkräms-/äggkrämsfyllning. 

Pastel de Belém

Ursprunget till denna kaka lär vara ett annat bakverk som heter Pasteis de Belém, vilken först bakades på ett bageri i Belém och det finns fortfarande kvar. En familj bestående av sockergrisar kan naturligtvis inte förbigå ett sådant faktum uatn att besöka stället ifråga, så besöket i Belém avslutades med ett besök på nämnda bageri och café. Efter att senare även ha provsmakat Pasteis de Nata måste jag säga att det är otroligt svårt att skilja originalet från kopian, men goda var de båda två, även om jag nog faktiskt håller kopian något högre. I den var fyllningen lite mer åt vaniljkrämshållet medan originalet hade lite mer av pannkakssmetsfyllning.

Kakorna smakade bättre än vad minerna visar!

På kvällen bestämde vi oss för att testa en typisk portugisisk restaurang och från hotellet fick vi tips om Zapata i närheten, dit i princip inga turister hittar. Vi provade diverse portugisiska korvar och vitlöksräkor till förrätt och båda delar föll i god jord. Vi testade också ett par mycket goda ostar. Sen var barnen mätta, så Marcus och jag var utlämnade åt oss själva att angripa de två gigantiska huvudrätter vi serverades. Jag lyckades klämma i mig tre av de fem grillade sardiner jag serverades. De var dock mycket goda, så smaken var ingen anledning till att inte äta upp, men det finns en botten även i en fattig en. Marcus åt grillad kotlett från svart gris (heter det så på svenska?) och den var saftig och och fin. Till maten drack vi ett gott lite torrare rött inhemskt vin. Trötta och mätta styrde vi kosan tillbaka till hotellet för en god natts sömn.

Vänlighetens stad

Sista kvällen i Lissabon. Barnen sover gott och det sista glaset portvin är uppdrucket. Läge att summera några reflektioner över staden Lissabon och dess invånare trots att en halv dag återstår innan vi drar hemåt för denna gång. 

Kan man verkligen skapa sig en bild av en stad på så kort tid som tre dagar? Ja, jag tror det. Blir det inte förenklat och gravt generaliserande? Jo, säkerligen. Men jag tror ändå att man snabbt fångar in en stads essens och att man gör det ganska pricksäkert.

Lissabon är en riktigt trevlig bekanskap. Ganska skamfilad här och där, men med en genuin vänlighet som jag sällan eller aldrig stött på. Åtminstone inte i Europa. Först trodde vi att vi haft tur och stött på några enskilda individer som var riktigt hjälpsamma och vänliga. Men det blev så många exempel under dessa dagar att det måste vara ett särdrag. Det började med att taxichauffören med glatt humör väntade de tre timmar som vi var sena hit. På hotellet möttes vi av en receptionist som satt kvar i fyra timmar efter ordinarie öppettider för att välkomna oss. Vi har sällan blivit så varmt välkomnade. Och så har det fortsatt. Butiksföreståndaren som lämnade sin butik för att eskortera oss ett halvt kvarter när vi frågade om vägen. Eller kvinnan på stationen som släppte sina matkassar och kom springande tillbaka genom biljettslussarna när vi inte förstod hur de fungerade. Och så vidare, och så vidare.

Som ni vet är mat ett av våra stora intresse och vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss av portugisisk mat när vi åkte hit. Av vänner och bekanta hade vi hört allt från vällagat och gott till trist och smaklöst. Vi har blivit positivt överraskade. Det är naturligtvis mycket fisk och skaldjur, men även en hel del fläskkött på menyerna. Maten påminner en hel del om de övriga köken kring Medelhavet (ja, jag vet att Lissabon inte ligger vid Medelhavet), men kanske ännu mera rustikt och lantligt. Allt vi har ätit har varit till riktigt gott. Till detta har vi druckit flera inhemska viner av helt ok kvalitet. 

Och så har vi ju portvinet förstås. Precis som vanligt med vin så är det lite mer komplicerat än vad man först tror. Så här är en snabb nybörjarkurs i portvin: Till att börja med finns det både vita och röda portviner. Jag föredrar de röda och av de unga röda portvinerna finns det olika grader av sötma, där tawny är mindre söt än ruby. De bättre årgångarna av röda portvinet från de bättre vingårdarna lagras länge (minst 15 år) och kallas då vintage. Om man jämför ett ungt portvin med en vintage så är smakupplevelsen av en vintage så oerhört mycket mer komplex och långvarig. Ett vintageportvin har så många nyanser och smaken sitter kvar i munnen länge, länge. Men även priset skiljer de två. En vintageflaska från en av de bättre årgångarna kostar hutlösa summor pengar.

Vi bor på ett trevligt litet hotell stax väster om centrum. Rakt över gatan ligger en alldeles nyöppnad food court där flera av de bättre restaurangerna i stan har små filialer. Var och en kan välja vilken mat de vill äta och sedan sitter man tillsammans i mitten. Konceptet med food court är ju välkänt, men det brukar vara med snabbmat och av tämligen värdelös kvalitet. Det är det inte här. Här är konceptet istället att det ÄR kvalitetsmat och -dryck. En lysande ide som fler städer borde ta efter.

Dessa dagarna har gett och mersmak. På portugisisk mat, på portugisisk viner och på Portugal i allmänhet. Vi får helt enkelt se till att spendera lite mer tid här. Kanske genom att hyra en bil och köra runt lite.

Lissabon dag 1

Efter den något sena ankomsten till hotellet gjorde vi oss mentalt förberedda på en halv(hel!-)jobbig dag, men vi fick en bra start när vi slog ipp fönsterluckorna vid 8 och konstaterade att solen sken från en klarblå himmel. Inte illa för en solsvulten svensk familj i slutet av oktober! (Visst, vi har haft en fantastiskt fin sommar och höst i Sverige, men ändå - de senaste veckorna har det ändå varit höst hemma. :-)  )

Vi hade bokat hotellet Shiadu Ribeira Tejo, som är ett lite bättre guesthouse, eller pensaõ som det heter på portugisiska. Rummet är ett rejält 4-bäddsrum med eget badrum. Frukosten utlovades innehålla bröd, bakverk, pannkakor, pålägg och diverse hemkörda marmelader och den gjorde oss inte besvikna (särskilt inte barnen, som är svältfödda på sockerstinna frukostar ;-) ). Vid kontroll i förväg visade de sig servera även ägg, till det facila priset av €2.50 extra per ägg! Efter lite flirt (ok, affärsmässig förhandling och en vit lögn) lyckades vi få två stekta ägg serverade också, free of charge. Vi började alltså dagen med en god frukost.

Eftersom solen sken och termometern närmade sig 25 gr tyckte vi det var lagom att börja dagen med en promenad längs floden, mot Lissabons centrum. Så härligt att promenera i ljumma vindar med  enbart shorts och t-shirt! 

Vi hade siktet inställt på den gamla borgen Castelo de Sao Jorge, vilket inkluderade en del branta backar uppför. Vidar fick en bumpy ride i den för resan nyinköpta vagnen och svetten lackade på mig och Marcus som chaufförer av densamma, men utsikten som belönade oss när vi kom upp gjorde det mödan värt. Jättefina vyer av centrala Lissabon och floden Tejo. Barnen älskade dessutom att springa runt på murarna på fästningen. Ett trevligt ställe att besöka.

När vi var klara med fästningen kurrade det i magarna och vi bestämde att det var hög tid för lunch. Det kändes som att det mest fanns turistfällor runt borgen, men hungern fick styra och vi valde ett ställe som låg lite avskilt, där vi kunde njuta av en uteservering utan biltrafik bredvid bordet. Maten var ok, men servicen och vänligheten fantastisk, så det blev en bra upplevelse. Vinet var gott, så vi avrundade lunchen med att gå in i restaurangens butik för att köpa en flaska av lunchvinet och vi passade dessutom på att köpa en flaska portvin också, efter att ha provat några olika.

Portvin på väg! :-)

Sen rullade vi nerför backarna i Alfama, med siktet på Baixa. Där promenerade vi på en av gågatorna och gjorde pitstopp för glassfika på ett ställe. Glassen där var fullt jämförbar med den vi åt i Numana i Italien i somras. 

Lagom till att vi kommit ner ungefär i nivå med havet var det dags att börja klättra uppåt igen, mot Bairro Alto (den höga staden). Vi stannade till vid en utsiktsplats, Miradouro de Sao Pedro de Alcantara, men sen var vi alla så möra att det var hotellet som hägrade. 

Efter lite vilopaus för alla och middag för den yngste familjemedlemmen gick vi till samuhallen/food courten tvärs över gatan för middag. Halva lokalen är en traditionell marknad och den andra halvan innehåller restauranger med en gemensam serveringsyta. Det är berömda kockar med egna restauranger över hela Lissabon som driver små restauranger här, så matutbudet och kvaliteten är bra - det är annat än snabbmats-food courts i USA! Vi åt diverse portugisiska specialiteter som griskind, friterad torsk, starka korvar och liknande och när maten var inmundigad var vi alla helt kaputt och mycket nöjda med att ha hotellet (sängarna!) tvärs över gatan. 

Det blev hyfsat tidig sänggång för alla familjemedlemmar, men vi summerade ner en bra första dag på semestern med fint väder, god mat, roliga upplevelser och trevliga människor. Lissabon levererade!

Vi kom till Lissabon, men det tog sin lilla tid

Portugal, Lissabon närmre bestämt. Det är så länge sen vi bokade resan och det har varit ett sånt fokus på JordenResaRunt att Lissabon gått mer mindre under radarn. Men nu är vi här. Även om det var efter ett visst besvär. 

När vi åker på några dagar långa resor försöker vi hitta flyg med vettiga tider för bespara barnen och därmed oss själva alltför mycket besvär. Alltså bokade vi en flight till Lissabon med TAP som skulle lyfta runt kl 13. Perfekt flygtid för en småbarnsfamilj! Efter några veckor fick vi besked att flygtiden senarelagts till 18:20. Skit! Det betyder att vi skulle komma fram till hotellet vid runt kl 23. I bästa fall. Med tre barn på gränsen till medvetslöshet av trötthet. Skulle vi boka om? Hitta en bättre tid? Kanske rent utav åka någon annanstans? Nej, vi var inställda på Lissabon så vi bestämde oss för att gilla läget.

Väl på flygplatsen fick vi info om att vi skulle bli 15 min sena då planet ankommit sent. Nåja, det flyger vi in. Boarding. Vi baxar in hela familjen längst bak och sen händer... ...ingenting. Efter en stund meddelar kaptenen att vi har "minor technical problem" och väntar på servicepersonal. Det ska ta 20-25 min. Efter 45 minuter i en allt varmare kabin får vi veta att vi väntar på ett beslut. Vilket beslutet är och vem som ska fatta det har vi ingen aning om.

Efter 2 timmars väntan i planet får vi gå av planet och tillbaka till gaten. Vi förbereder oss på att det kanske inte blir någon flygning. Men så händer det. Vi boardar igen och tre timmar sena lyfter vi. Ryktet sprider sig bland passagerarna att det var dörren i aktern av planet som krånglade. 

Jag har full förståelse att saker och ting kan gå i sönder eller krångla. Jag har däremot INGEN förståelse för att man inte kommunicerar på ett vettigt sätt till oss passagerare. Hur svårt kan det vara att berätta vad som händer med regelbundenhet, kanske en gång var 15 minut? Oöverstigligt svårt tydligen.

Efter en lång väntan på bagaget flöt allt på bra. Förbeställd taxi, hotellpersonal som väntade på oss, incheckning och till sist kunde vi skicka hela familjen i säng. Men då hade klockan hunnit bli 01:30 lokal tid eller 02:30 svensk tid. 

Hur barnen fixade det? Bättre än de flesta vuxna på samma flight.

Vietnam

Jag har aldrig varit i Vietnam. Jag vet egentligen väldigt lite om landet. Bortsett från var det ligger, vad ett par av de största städerna heter och att där har varit minst ett hemskt krig. Men ”alla” säger att det är ett trevligt land att besöka och eftersom vi ändå är i krokarna skulle vi vilja utforska det lite själva. Som vanligt har vi därför läst på lite och jag tänkte sammanfatta några av mina reflektioner så här långt.

Vietnam är ett ganska stort, eller åtminstone långt, land. Av denna anledning varierar landskapet och klimatet ganska kraftigt beroende på var man är. Allt ifrån Mekongdeltat i syd, kustlandskapen och öarna i sydost till höglandet i norr. Att klimatet varierar så mycket beroende på var man befinner sig i landet är både bra och dåligt från en turists synvinkel. Det är alltid rätt säsong för ett besök någonstans i Vietnam, men det är aldrig riktigt rätt säsong om man vill resa igenom hela landet. Klimatet styrs av monsunen som perioder av året kommer från sydväst och andra perioder från nordost. Vi kommer troligen besöka Vietnam under april och det verkar vara en ganska vettig kompromiss, med ganska bra väder i större delen av landet men inte riktigt optimalt någonstans.

Den stora frågan är vad vi vill göra i Vietnam, hur äventyrliga vi känner oss och vad som är lämpligt att ”släpa” med barnen på. För intressanta alternativ saknas sannerligen inte. Till att börja med finns ett stort antal öar och stränder för underbart strandhäng. Framförallt då längs sydostkusten med turistmeckat Nah Trang i centrum, men inte långt bort finns betydlig lugnare och ödsliga stränder för den som vill komma bort från de största turiststråken och allt de för med sig. Ett annat uppenbart alternativ är storstäderna Ho Chi Minh City (Saigon) i söder och Hanoi i norr. Från det jag läst får jag intrycket att Ho Chi Minh City i allmänhet upplevs som en ganska jobbig och intensiv stad, men med några starka kort i sina museer, lämningar och minnesmärken från Vietnamkriget (eller Amerikakriget som vietnameserna tydligen säger). Frågan är bara om vi är beredda på att låta våra 7-åringar uppleva dessa ganska hemska platser med alla de hemska bilder som finns där? Hanoi upplevs nog i allmänhet som lite gemytligare, om en mångmiljonstad i Asien någonsin kan betraktas som gemytlig. Det tredje uppenbara alternativet är centrala Vietnam. Här hittar man de gamla och tydligen mycket vackra städerna Hue och Hoi An. Dessutom finns närheten till DMZ (demilitariserade zonen) där man kan se och lära sig massor om Vietnamkriget, med Vinh Moc tunnlarna i spetsen. Utöver dessa mer eller mindre självklara alternativ finns även mindre exploaterade alternativ som Mekongdeltat, det central inlandet och bergen i norr. Ett annat spännande äventyr vore att ta tåget från Ho Chi Minh till Hanoi (eller tvärtom) med intressanta stopp längs vägen. Det är dock en resa på 36 timmar i ofta trånga och obekväma kupéer.

 

Precis som vanligt handlar det alltså om att bestämma sig för vad man egentligen vill ha ut av sin resa och sedan göra sina val därefter.