Packat och klart

Jaha, då var det bara den tråkiga biten kvar. Hemresan. Den har faktiskt redan börjat eftersom vi idag tog oss knappa tre timmar med bil sydväst till Krabi. Det är nämligen härifrån vi flyger hemåt i morgon kväll. 

Som vanligt är det med blandade känslor vi påbörjar hemresan. Visst ska det på många sätt bli skönt att komma hem och träffa nära och kära. Men samtidigt har vi haft det så väldigt bra så några veckor till hade vi lätt fixat.

Vi är väldigt nöjda med resan, trots vissa mindre motgångar. Ett av bankomaten uppkäkat kreditkort redan samma kväll som vi landade, ett par infekterade sår och att jag alltid blir sist i Fia och Uno är största plumparna i protokollet. Inte så mycket att bråka om. 

Koh Samui var ok, men inte det vi letar efter och dit åker vi troligen inte igen. Thansadet på Koh Phagnan var betydligt bättre och det känns inte alls osannolikt att vi letar oss dit igen nån gång. Men vår pärla hittade vi på Na Dan Beach och Baanchaylay. Vilket ställe! Lugnet, stillheten, de vänliga och leende människorna, den långa och ödsliga stranden, den goda maten, omtanken, gästfriheten, de varma baden, det goda kaffet (en sällsynthet i Asien), de vanjande palmerna. Och så bungalowtanten förstås!

Trots att vi sällan eller nästan aldrig återvänder till samma plats två gånger kan jag nästan lova att vi kommer att återvända till Na Dan. Kanske redan nästa sommar?

Busiga tanterna

Bungalowtanten är en riktig profil som dykt upp många gånger i bloggen. Men hon är inte den enda profilen häromkring. Det finns nämligen några till på vårt favorithak på stranden hundra meter söderut. På denna lilla restaurang (som hör till en annan bungalowanläggning) äter vi våra flesta mål mat. Eller faktiskt alla som inte bungalowtanten bjuder på. 

Restaurangen drivs av kvinna i 50-årsåldern och till sin hjälp har hon några andra kvinnor där speciellt hennes dotter utmärkte sig under vår förra omgång här. Nu har dottern dessvärre (för oss alltså) flyttat till Bangkok för att plugga. Hur som helst väckte framförallt Vidar stor uppståndelse när vi dök den där första dagen för snart sju veckor sedan. Ett litet busfrö med kritvitt hår, alla thailändska tanters uppenbara favorit. Vidar var mer skeptiskt inställd än tanterna och efter vår första lunch där konstaterade han lite förnärmat att "tanterna busar mig!" Därmed var restaurangen omdöpt från SP Beach Bar & Restaurant till "busiga tanterna". Kort och gott. Och väldigt talande. Allt som oftast är vi de enda gästerna och då har tanterna mycket tid att busa med Vidar och numera busar han ganska friskt tillbaka. Då och då mutar dom honom med en klase bananer.

Maten är bra och prisvärd, även med thailändska mått mätt. Vår favorit är kyckling med vitlök och peppar, men även deras kyckling med cashewnötter är riktigt god. Den är inte så söt som de ofta är och har betydlig mer hetta. Men även deras currys och tom ka gai är goda. Dessutom har de riktigt gott kaffe, vilket annars är en bristvara i denna del av världen. 

Annars är det som på alla andra thailändska restauranger. Porslinet är lite naggat och maten kan serveras i vilken ordning som helst. Lämnar man sin beställning till nån vars engelska kunskaper är sämre än usla kan det bli lite av ett lotteri vilken mat man få. Men oftast blir det rätt och allt som oftast dubbelkollar ägarinnan beställningen. Möblerna är oerhört massiva, men småvippar. Det finns tre eller fyra låtar på spellistan och vid varje måltid hör vi "I really like you" med Carly Rae Jepsen minst tre gånger. Inte ens första gången var den speciellt bra. Men charmigt och oerhört vänligt är det. 

Bröllopsfest

På Baanchaylay, eller hos Bungalowtanten om man så vill, är det lugnt och stilla. Allt görs i sitt eget långsamma tempo och stress är ett okänt begrepp. Men inte idag! För idag är det bröllop för hela slanten.

Förra omgången vi var här träffade vi en thailändska som pratade bra engelska efter ha bott i Europa under 20 år. Det visade sig att hon var här för att reka inför sin lillasysters bröllop. Sen slumpade det sig som så att vi hamnade här igen när bröllopet väl gick av stapeln. Idag alltså. Eller egentligen är det "bara" bröllopsfesten som hålls här. 

Det började för flera dagar sedan då vissa ljusarrangemang började sättas upp. Det var omständigt och sanslöst ineffektivt. Vi undrade så smått om bröllopsarrangemangen kanske skulle bli klara till jul. Då klev storasyster in i handlingen och började peka med hela armen. Hux flux fanns det ljusslingor och annat pynt i varenda palm. Storasystern bjöd oss också till att komma för titta under festen.

Tidigt i morse kom hela fotbollslaget med kokerskor och sedan var det fullt ös i köket hela dagen och grilldofterna letade sig ner till oss på stranden. Sanslösa mängder mat tillagades till de 140 gästerna och bilar gick skytteltrafik med frukt, dryck, is och annat som behövdes. Runt klockan fyra på eftermiddagen började gästerna trilla in och festen började komma i gång så sakteliga. När vi skulle gå för att äta middag på grannrestaurangen blev vi stoppade. Vi skulle minsann inte äta nån annanstans utan vi skulle vara med på bröllopsfesten. Så det så! Tja, inte oss emot. Så vi var inte svårövertalade och plötsligt fann vi oss sittande på en thailändsk bröllopsmiddag. Kul och intressant! 

För att kortfattat beskriva en thailändsk bröllopsmiddag skulle man kunna säga att den är som Thailand och thailändarna i stort. Inte så dj-vla pretentiöst alltså, utan med en "det-ordnar-sig attityd". Klädkoden var obefintlig. Det fanns allt från badbyxor till långa klänningar med släp. Mat på papptallrikar, självservering, inga stolar utan folk fick sitta på utlagda höbalar eller var helst de kände för.

Maten var enkel, men god. En buffé med grillspett, grillad kyckling, stekt ris, nudelsallad med bläckfisk och skaldjur, vårrullar och en märklig fruktsallad. Fruktsalladen innehöll vindruvor, äpple och drakfrukt. Så långt var det kanske helt normalt. Men sen la de till rivna morötter, tomat och en ganska het chilidressing. Inget recept som jag tar med mig hem direkt. Till maten drack man Singha, vatten eller Johnnie Walker Red Label (!). 

Ett par ingifta svenskar från Jönköping var med på festen och en lite förfriskade herre konstaterade att han har en svensk kompis "Kristian Petersson, do you know him?" Ehh, nä det tror jag inte... 

Bruden var klädd i en ganska klassiskt brudklänning med västerländska mått mätt, typ sjöjungfrumodell med släp. Oerhört opraktiskt med släp på stranden, men det hade bruden förutsett och efter middagen uppenbarade hon sig en i kortare thailändsk variant som mest påminde om en enda stor rosett. Brudgummen hade vita byxor och skjorta samt blå kavaj och fluga. Efter middagen veks byxorna upp till knäna.

En scen var uppbyggt på stranden och därifrån spelade tre killar helt ok musik och det var även scenen som var navet när underhållning och lekar tog vid efter middagen. Först var det "brudvals" där brudparet helt uppenbart gjorde en koreograferad discodans och precis som vid vår brudvals var honnörsordet "hellre än bra". Brudbuketten kastade på fint amerikanskt manér och sedan drog lekarna igång med "hela havet stormar" ("pappa, varför leker de svenska lekar??"). Vinnaren fick äran att fotograferas på scenen med brudparet och hålla ett helt oförberett och säkerligen helt uselt tal (trots min usla thai begrep till med jag det). 

Så långt in i festligheterna var dags för oss att dra oss tillbaka, men dansen lär fortsätta hela natten lång och det känns inte omöjligt att vi träffar på nån eftersläntrare när vi går till frukosten i morgon bitti.

Delfinjakt

Khanom, huvudorten för området där vi nu befinner oss, är känd för två saker. Dels är det naturligtvis stranden som vi provat ordentligt i två omgångar. Dels är det de rosa delfinerna. Vi har sett dem från stranden vid ett par tillfällen och speciellt första gången var de på rejält lekhumör. Hoppade högt och var allmänt spralliga (kan man vara spralligt om man saknar ben?). Men idag tänkte vi oss att ta en närmre titt på dessa anmärkningsvärda djur, så vi bokade helt sonika en båtutflykt.

Föga förvånande inleddes turen i hamnen, för båtar tenderar att vara just där. Fiskehamnen i detta fall för att vara mer exakt. Fiskebåtarna låg uppradade en efter en och vi fick lära oss att det mestadels är burmeser som jobbar på båtarna. På samma sätt som polacker städar i Sverige. Eller svenskar jobbar i norska fiskfabriker för den delen.

Bara några minuters färd ut på havet fick vi syn på de första delfinerna och strax därefter på ytterligare några. Vi försökte föreviga dem men de var inte så vänligt inställda mot vår fotograf. Detta är det bästa vi lyckades med:

Ser ni inte dem? Eventuella klagomål på bilderna hänvisas till vår kvinnliga mästerfotograf. Hur som helst hade vi verkligen tur på vår utflykt och såg cirka tio delfiner varav ett par ungar med sina mödrar (även om bildbevis saknas). Däremot var de inte så lekfulla och kom inte så närma båten.

När vi ändå var ute på havet passade besättningen på prova fiskelyckan. Dessvärre var det enda som nappade en gammal sliten keps som nån i familjen JordenResaRunt fått avblåst från sin kala hjässa.

Trots missade delfinfoton och avblåsta kepsar är vi mycket nöjda med vår utflykt. Vi fick se många delfiner, besöka en helig plats för thailändarna och äta en god lunch på en trevlig strand. Klipporna på stranden var förresten ganska unika sedimentklippor som fortfarande rör på sig. Liknande finns bara på Nya Zeeland (vilka vi för övrigt också besökt) och där kallas de för pancake rocks. Det är lätt att förstå varför.