Punkare...

Dunk! Pssssss...

Punka, och det var ingen pyspunka heller. Man skulle kunna föna håret i luftflödet från vänster framdäck. Det gäller även de som är begåvade med mer hår än jag.

Jaha... bara till att kavla upp ärmarna på min kortärmade pikétröja och sätta igång. Det fanns ett reservhjulet och det var åtminstone inte av allra sämsta kvalité (även om jag helst inte kör några längre sträckor med det). Fram med fälgkors och domkraft, om den klena lilla saken nu kan kallas för domkraft. Då upptäcker jag att nån idiot satt fast däcksidorna med buntband. De är svåra att avlägsna då det vassaste man får ta med sig i handbagaget är framtänderna. Jaha igen...

Tilda börjar gå mot en cypriotisk fåraherde som vi passerade nyss för att fråga efter en kniv. Samtidigt börjar jag fila på buntbanden med resterna av en krossade flaska som jag hittar i vägkanten. Det sista buntbandet går av ungefär i samma sekund som Tilda återvänder med en kniv. Ett attans massa varv på den så kallade domkraften senare sitter reservhjulet på plats.

Den cypriotiske fåraherden visade sig prata riktigt bra engelska och har dessutom en kompis som fixar däck (vad är oddset för det?), men först måste vi äta lunch. Med 3,5 hjul pressar vi vår stackars fiesta ytterligare några kilometer upp för berget till vårt mål för dagen; Pissouri by. Där belönas vi med ytterligare en fantastisk lunch och hänförande utsikt.

När vi njutit färdigt är det dags att ta tag i vårt punkterade däck. Tillbaka till vår kompis fåraherden och efter ett översvallande mottagande på fårgården ringer Sokrates (jo, vår nya kompis heter faktiskt så!) sin kompis däckfixaren. Sokrates gård ligger uppe på en kulle så han kan till och peka ut vilket hus vi ska till. Vi kör dit och mycket riktigt finns där ett gammalt skraltigt garage med däck i. När vi inspekterar hjulet lite närmre ser vi att det inte alls är punkterat utan istället är det fälgen som fått sig en ordentlig smäll. Det läcker alltså ut mellan däck och fälg. Men vår däckfixare kan råda bot och ur verktygslådan trollar han fram en slägga som han bearbetar fälgen med. 10 slag med släggan och 5 Euro senare har vi ett hjul som håller luften. Förhoppningsvis ändan tills vi lämnat tillbaka bilen...

Cypern

Äntligen på resande fot igen. Denna gång är vi på Cypern, vilket faktiskt är ett resmål som gått helt under radarn för oss. Jag har aldrig varit här tidigare, medan min bättre hälft varit här en gång i... hrm... sin ungdom.

På Cypern ligger flesta större turistorter i den sydöstra delen. Alltså åkte vi åt andra hållet. Närmre bestämt till Pissouri som ligger på sydkusten, cirka en timme med bil väster om Larnaca. Egentligen är Pissouri en liten bergsby. Där bor vi inte. Men vid havet nedanför ligger liten bukt som kallas Pissouri Bay och ärligt talat bor vi knappt där heller. Utan precis utanför på en liten lantgård. Hur mysigt som helst och utsikten från balkongen är det inget större fel på.

De första intrycken av Cypern och Pissouri är mycket positiva. Allt känns ganska småskaligt och genuint. Bebyggelsen är trevlig med mindre hus i material som smälter in fint i den omgivande naturen. Sandsten alltså... Landskapet är kulligt och bryts av med mindre vinodlingar.

Vattnet ser fint ut (vi har inte testat ännu), men stranden är i stenigaste och grusigaste laget för oss, men man kan inte få allt.

Längs stranden ligger en handfull restauranger och vårt första besök lovade mycket gott. Det blev en väldigt god kleftiko (långkokt lamm) för min del.

Men bästa av allt är nog klimatet. Trots att det med cypriotiska mått mätt var en halvtaskig väderupplevelse igår, är vi nöjda. 23 grader och växlade molnighet klagar vi inte på. Tillräckligt varmt för barnen skulle ta ett långt bad i poolen. Och dessutom fixa simborgarmärket. Bra jobbat!

Game over

Allt har ett slut. Så även vår semesterresa, så efter knappt åtta veckor i Thailand säger vi tack och adjö för denna gång. Nu återstår bara en natt och ett förmiddagsdopp innan vi påbörjar resan hemåt. 

Vid middagen i kväll, medan fullmånen sakta reste sig ur havet, frågade vi barnen vad som varit bäst under resan. Leka med kusinerna, bada, leka på stranden, äta glass och läsa hamnade högst på listan. För oss vuxna är det nog den totala avkopplingen som är den största behållningen (speciellt här i Na Dan) tillsammans med maten. 

Eftersom resan i det närmaste är slut är det också dags att summera våra oerhört prestigefylld spelturneringar. Vi har alltid ett batteri av spel med oss och oftast har vi två speltillfällen per dag. Först är det innan lunch då solen är för stark för att vara på stranden och sedan efter duschen men innan middagen på kvällen.

Vidar piskar allt som oftast skiten ur oss i Memory och börjar dessutom bli en riktig fena på "svälta räv", vilket de vuxna i sällskapet tycker är ett mindre intressant spel för att uttrycka sig milt. Vi börjar också introducera de större barnen i lite mer avancerade kortspel som plump, sjuan och skitgubbe. Men favoriten är fortfarande Fia med knuff följt av Uno så det är turneringarna i dessa spel som nu avslutats. I våra turneringar är det bara seger som räknas, hedervärda andraplatser är vi inte intresserade av. Att komma två är att vara första förlorare...

I eftermiddags hade vi en oerhört rafflande uppgörelse i Fia. Algot ledde med en vinst över undertecknad så jag var piskad att vinna för att dela segern i turneringen. Övriga deltagare var för långt efter. Frun i huset (bungalowen) lyckades hålla sig neutral, men var Svantes sympatier låg var det ingen större tvekan om. Trots detta lyckades jag ta mina fyra pjäser först runt banan och in i boet, men sen tog det stopp. Medan jag stod och hackade för att få ut min sista pjäs med en etta passerade Matilda mig och därmed var det avgjort. Så efter 38 rundor Fia avgick Algot välförtjänt med segern efter att ha vunnit 12 gånger. Jag får trösta mig med att jag gick segrande ur Uno-turneringen...

Så för att summera kan man lugnt påstå att vi verkligen gillar Thailand, denna resa var inget undantag och jag är helt säker på att vi kommer att komma tillbaka. Kanske redan nästa år.

Hett på ett annat sätt

Pad Thai, Tom Ka Gai och paneng curry är några av favoriterna i det thailändska köket och detta är ju rätter som är bekanta i större delen av världen. Thailändarna själva äter naturligtvis dessa rätter. Ofta och gärna. Men det är inte alls hela bilden av det thailändska köket. 

På fredags- och lördagskvällar (som ikväll) är nämligen menyn en helt annan och detta är väldigt tydligt här i Na Da som i huvudsak har inhemska turism. Fram på eftermiddagen börjar nämligen bilarna rullar ner mot stranden. De hittar en bra plats under palmerna och sen lastas det ut pinaler ur bilarna. Det första som kommer fram brukar vara en stor orange kylbox full med is, dryck och mat. Nästa steg är att få upp och igång grillen samtidigt som lådorna med Leo dukas fram. Snart ligger grilldoften tät över hela stranden. 

Men det är varken flintastekar eller fläskkarré som ligger och doftar på grillarna. Nej, det är skaldjur och fisk för hela slanten. Speciellt förtjusta verkar de vara i krabba och saltinbakad hel fisk.

Till detta serveras stekt ris eller potatissallad (alla som gissade det räcker upp en hand...). Dricker gör de också. Till maten är det Leo som gäller och efter maten går de över till Hong Thong. 

Det är en whiskeyliknande historia som de dricker antingen med soda eller med is. Jag var givetvis tvungen att smaka men det lämnade inget bestående intryck hos mig och jag lär inte fylla väskan med Hong Thong när vi reser hem...

Beroende?

Det är ju ingen hemlighet att vi gillar Sydostasien i allmänhet och Thailand i synnerhet. Men det finns definitivt saker här som inte är så bra. Gamla, trogna läsare vet att jag tagit upp några av dessa saker tidigare. Baksidan med massturism för att nämna ett exempel. 

En annan dålig sak hittar vi på en helt annan nivå på "allvarhetsskalan". Nämligen kaffet. Normalt sett varierar kaffekvaliteten i Thailand mellan dålig och usel. Ofta finns bara vedervärdig snabbkaffe (pulverkaffe, instant coffe - "kärt" barn har många namn), som är nån form av frystorkat jox. Ofta kallas det "hot coffe" (i motsats till "fresh coffe" för vanligt kaffe) och sannolikheten för att min bättre hälft skulle få det över sina läppar är lägre än att vi drabbas av drivis här i morgon bitti. Själv kan jag till nöds få i mig en kopp, men undviker det helst. Däremot kan jag märkligt nog tycka att en kopp Nescafé hemma kan vara acceptabel.

Men det finns givetvis undantag även här, det går ju att hitta riktigt bra kaffe med lite tur. När vi kommer till ett nytt ställe rekar vi alltid kaffetutbudet. De som har bäst kaffe får oss som fikastammisar. Hur har då kaffet varit under denna Thailandsvistelse? Tja, lite sisådär.

Vi börjar med Thansadet. Där finns tre ställen som serverar kaffe och det bästa hittar man mitt på stranden i receptionen/restaurangen till Mai Pen Rai. De kallar sitt kaffe för espresso coffe, men en italiensk barista skulle få hjärnblödning om han visste att ordet espresso missbrukades så. Visserligen är det starkt där det kommer i sin lilla metallkanna, men nån espresso är det absolut inte. Men ganska ok att dricka ändå.

På Bottle Beach var utbudet lite bättre, men två av ställena serverade bara snabbkaffe och sorterades bort snabbare än vi hann säga kafferosteri. På det tredje var kaffemaskinen trasig så vi kunde inte smaka deras "finkaffe", men deras bryggkaffe fick godkänt med nöd och näppe. Som tur var presterade det fjärde stället, Bottle Beach 2, lite bättre och deras cappuccino var helt ok, men hade lite för mycket mjölk får vår smak.

På Na Dan är utbudet föga förvånande sämst, men det gör inget då resans bästa kaffet finns här. Närmre bestämt hos busiga tanterna. Vilken tur att vi är stammisar där! Speciellt morgonkoppen är fantastisk där den avnjuts i strandkanten med det stilla, azurblå och sakta inrullande havet i blickfånget.

Bottle Beach

Vi har varit på Bottle Beach i två veckor, men i morgon är det slut för denna gång. Får då bär det iväg tillbaka till Na Dan och till bungalowtanten. Men innan dess tycker jag det kan vara på sin plats att nämna några ord om Bottle Beach. Det har ju nämligen inte blivit så mycket av det, mest beroende på att jag fick oväntat och ovälkommet besök i magen. 

Hur som helst, Bottle Beach ska tydligen ha fått sitt namn av att stranden (eller kanske hela bukten) ska se ut som en flaska. Man kan ju lugnt konstatera att man måste ha druckit en hel del av det starka i flaskan för kunna se nån sån liknelse. Stranden är i mina (nyktra) ögon svagt bågformad, kanske 500 meter lång och omgiven av djungelns grönska. Det är långgrunt och sanden är härligt sammetslen. 

Längs med stranden finns fyra olika boenden med tillhörande restauranger. Vi bor längst västerut hos Smile. Där har vi en stor bungalow i två plan. Den känns inte helt färdig och den så kallade elektrikern som de använt var nog både blind och hög på LSD. Men utsikten kan man inte klaga på.

Så här ser bungalowen ut från stranden

I mitten av stranden ligger Bottle Beach Resort och Haad Khuad Resort. På den sistnämnda äter vi vår flesta måltider då vi helt enkelt tycker att de har godast mat. Längst bort ligger sedan Bottle Beach Resort 2 (vilken livlig fantasi de har...) och där är det mestadels gamla bungalows av låg standard. Men trots det är BB2 ett viktigt ställe. Där finns nämligen strandens överlägset bästa kaffe, så det blir ett besök om dagen.

Bottle Beach är ett trivsamt ställe, men det stora problemet är att ta sig hit. Ett alternativ är att köra norrut på ön tills vägen tar slut, sedan fortsätter man 3 km till på nåt som de faktiskt kallar för väg. Man kan definitivt diskutera om det är en korrekt benämning. På vägen hit körde vi förbi ett par som slet med en vespa upp en brant backe. Vår chaufför bara skrattade och skakade på huvudet. Vi får se om paret med vespan fortfarande kämpar när vi åker iväg i morgon. Inte helt osannolikt, men mer sannolikt står nog bara vespan kvar.

Det andra alternativet är såklart med båt. Och det är strandens största problem. Fina dagar blir det många båtar och det är inte så mysigt att bada inklämd i bensinångorna mellan ett par båtar. De borde avgränsa ett område som båtarna får köra in i (som på Koh Lipe - inga jämförelser i övrigt). Det hade gjort baden ännu trevligare.

Men större delen av tiden är det ett fridfullt ställe och man blir ju inte direkt nersprungen av horderna, men lika stillsamt som på Na Dan är det naturligtvis inte. Såvida inte nåt revolutionerande hänt på Na Dan, men det lär vi i så fall bli varse i morgon.

Kusin vitamin

Var har de där resenördarna tagit vägen? Har de blivit bortförda av utomjordingar? Ramlat ner i ett djupt slukhål? Hamnat i total internetskugga? Eller nåt annat lika osannolikt?

Fullt rimliga frågor med tanke på den långa  "radiotystnaden" på bloggen trots att vi bevisligen är på resande fot. Nej, sanningen är mycket enklare än så. 

En elak lite djävul valde nämligen att flytta in i undertecknads mage. Väl där trivdes den alldeles förträffligt och såg med exponentiellt hastighet till att dela sig till massvis av likasinnade lekkompisar. Sen vägrade de flytta ut. Dessvärre trivdes deras värd (jag alltså) inte till närmelsevis lika bra. Till sist visade jag dem en kraftigt vräkningsorder i form av en hög engångsdos av ett antibiotikum av brett spektrum. Då fattade de piken och drog. Nu är värden på banan igen och då kommer förhoppningsvis blogginläggen lite tätare igen. 

Nej, nu får det vara nog med skitsnack (bokstavligt talat)! 

Vi har nu hunnit lämna Mai Pen Rai och letat oss till Koh Phangans nordsida. Här finns en fin strand med sammetslen sand som kallas Bottle Beach. Bottle Beach är en ny bekantskap för oss men då vi redan hunnit vara här i en dryg vecka har vi naturligtvis hunnit bilda oss en uppfattning om stället. Men det tänkte jag berätta mer om en annan gång för det finns en annan händelse att berätta om som vi inte varit med om tidigare på våra resor; en kusinträff!

Ett par dagar innan vår ankomst hade nämligen tre av barnens kusiner (och deras föräldrar) intagit Bottle Beach. Rena lyxen att ha en förpatrull på plats som rekat de bästa restaurangerna och till och med förhandlat fram den överlägset största bungalowen till oss. Tack för det!

Alla sex kusinerna lekte dagarna i ända med eller utan bollar, i vattnet, på loftet (ja, vår bungalow har ett loft), på klipporna och i sanden. De vuxna hade å sin sidan väldigt mycket tid att snacka väldigt mycket skit med varandra. Tillsammans kunde vi också avnjuta trevliga middagar och allmänt "häng".  Dessvärre var undertecknad endast lite perifert deltagande då mina inneboende pockade på allt för mycket uppmärksamhet...

Klätterapor

I ena änden av stranden här vid Mai Pen Rai mynnar en liten bäck. Nu är den åtminstone liten, under monsunen för ett halvår sedan var den stor nog av svepa med sig delar av det som då var ställets reception och restaurang. 

Följer man bäcken uppströms lite drygt 100 meter kommer man till några mindre vattenfall. Fortsätter man sedan ytterligare 5-700 meter uppströms så kommer man fram till ytterligare några fall. När det är lite vatten (som nu) är det ett perfekta utflyktsmål för barn med mycket energi i benen. Det är nämligen som gjort för att klättra på klipporna och det är ett stort nöje för små barn, större barn och vuxna barn. 

Klipporna har slippas någorlunda jämna av monsuner och åter monsuner genom årtusendena. Det gör klipporna väldigt klättervänliga och det ger också ett hum om hur väldigt mycket vatten som brukar passera genom fallen när det är monsun. Som vanligt känner man sig ganska liten när man ser så tydliga bevis för naturens kraft och ålder.

Medicinmannen

Tre grabbar som alla far rundor i vattnet, på stranden, över stockar och stenar. Så som barn gör, ska göra, behöver göra.

Men nyfikenheten och leken har ett pris och det priset betalas med skrubbsår på knäna, rivmärken på händer och av snäckskal rivna tår. Och som vanligt är det Svante som leder ligan över antal småsår. 

Vis av erfarenheten från i fjol, då vi lyckades med konststycket att få tre små sår infekterade, gör vi numera som thailändarna själva gör då det fått ett sår. Som vanligt är det nämligen lokalbefolkningen som vet bäst. 

Första steget är att dränka in en flock rena kompresser grundligt med alkohol och rengöra såret riktigt ordentligt. All synlig smuts avlägsnas och eventuella lösa hudflagor klipps bort med en sax som givetvis har badat i alkohol. Men vi stannar inte där utan fortsätter att tvätta i och kring såret för att i möjligaste mån få bort alla bakterier. Detta steg är inte speciellt populärt bland barnen och de är mycket väl medvetna om vad som väntar då spritflaskan tas fram. Sveda och åter sveda!

Andra steget är att badda såret med jodlösning och skulle såret vara djupt är detta är inte heller speciellt skönt. Men nu är det mer en brännande känsla. Och till sist förpackas såret enligt konstens alla regler med plåster och bandage. Detta upprepas sedan dagligen tills såren är läkta och på barnen går det förbluffande fort. På oss gamle tar det lite längre tid.

Som vanligt är det undertecknad som får fungera som sjuksköterska och går därför under öknamnet "medicinmannen" när jag kommer med mina flaskor. Och det är inte bara för att jag är en elak djävul som jag tycker det är bra att alkoholen och jodlösningen svider respektive bränner. För på så sätt funkar de också som en grov indikator på hur djupa såren är och hur de läker. När alkoholen inte svider längre finns det helt enkelt ett nytt hudlager. Ett nytt hudlager som är redo att skapas igen...

Inga bekymmer, eller...

Vi har nu kommit fram till Mai Pen Rai igen, vi var ju här också förra året. Mai Pen Rai ska tydligen betyda "inga bekymmer". Eller  åtminstone nåt åt det hållet. Men i år visade det sig att namnet inte var riktigt med sanningen överensstämmande.

I strandens ena ända mynnar en liten bäck och byggt halvvägs ut över bäcken ligger receptionen och en av de två restaurangerna som hör till Mai Pen Rai. Redan i vintras när vi i media kunde läsa om de kraftiga oväder och de ofantliga mängder regn som Koh Phangan och Koh Samui fick funderade vi kring hur det skulle gå för Mai Pen Rai. Speciellt receptionen/restaurangen ligger ju väldigt utsatt och detsamma gäller även en del bungalows som klamrar sig fast på bergssluttningen. När kom hit fick vi svaret. 

Receptionen/restaurangen över bäcken fick tydligen så mycket stryk i ovädret att den numera är alltför långt ut över bäcken (eller kanske till och med i bäcken) och är därmed nu helt avspärrad. Istället har all verksamhet flyttat till den andra restaurangen mitt på stranden. Denna restaurang har därför byggts ut något och fått lite av ett ansiktslyft. Men det innebär också att det blir mer folk där eftersom allting nu ska skötas och alla nu serveras från ett och samma ställe. 

Redan i fjol var tillgången till wi-fi högst begränsad då det bara fanns vid receptionen och inte alls under de förutbestämda perioder då generatorerna stod stilla (ingen el, ingen wi-fi). Eftersom receptionen nu befinner på tok för långt ut i bäcken finns det ingen wi-fi alls. 

Men mänsklighet har ju faktiskt lyckats överleva in i 2000-talet utan Wi-fi, så vi hade förmodligen överlevt alldeles utmärkt utan wi-fi i ett par veckor. Det absolut största problemet hade säkerligen varit bristen på böcker till barnen. En Algot och en Svante utan en stor daglig dos läsning hade nog påmint svagt om heroinister på torken. Detsamma gäller i ärlighetens namn även deras föräldrar.

Nu finns det en lösning på problemet i och med att en av restaurangerna som ligger uppe på berget har fungerande wi-fi. Så vi får helt enkelt se till att masa oss upp dit ett par gånger i veckan så att vi kan fylla på förrådet med böcker. Och därmed var dagens I-landsproblem ur världen.

Pohlman wannabe

Vi är svenskar. Det är sommar. Två obestridliga påstående som ofrånkomligen leder till en logiskt konsekvens; vi bara måste prata om vädret. Så låt oss prata om vädret.

Som alla trogna läsare av bloggen lärt sig vid det här laget styrs vädret i Thailand (och resten av Sydostasien) av monsunen och mer specifikt från vilket väderstreck den blåser. Under svensk vinter blåser monsunen från ost vilket innebär att de orter i Thailand som ligger på "läsidan", det vill säga på Thailands västkust, har torrt och fint väder. Bland dessa orter märks de flesta och mest kända turistorterna för oss svenskar. Phuket, Koh Lanta, Phi Phi och Khao Lak för att nämna några. Alltså går charterflygen stup i kvarten dit under svensk vinter och det är också därför så många svenskar tror att man inte "kan" åka till Thailand under svensk sommar "för då regnar det ju". Men detta är fundamental fel. Visst regnar och blåser det en massa i Thailand under den svenska sommaren - på västkusten. För då har monsunen hunnit göra helt om! Under svensk sommar kommer monsunen istället från väst och bär med sig massvis av regn och blåst från Indiska Oceanen och det träffar västkusten. Bara häromdagen hörde vi exempelvis att det var ordentligt oväder i Phuket och Krabi. Men här, 20 mil bort, på ostkusten är det högsäsong med fint väder eftersom detta nu är "läsida" och ovädren stannar på västkusten utan att orka över hit. 

Det var teorin, hur har det då varit i praktiken de knappa två veckor som vi varit här? Jotack, ungefär som i teorin. De första 4-5 dagarna hade vi ovanligt fint, med mestadels blå himmel. Följande 4-5 blev det lite ostadigare med några ordentliga regnskurar främst på eftermiddagarna. Och de senaste 4-5 dagarna har det varit bättre igen.

Det normala mönstret är att morgonen och förmiddagen är finast. Efter lunch brukar det byggas upp moln inåt land och bli disigare. Vissa dagar resulterar detta i en skur eller eller ett åskoväder vid 4-5 tiden på eftermiddagen. Att det regnar är ju inget större problem, bada kan man ju göra ändå. Åtminstone om det inte åskar. Barnen tycker till och med att det är ännu roligare då.

Imorgon lämnar vi Na Dan för denna gång och det känns skönt att veta att vi ska hit igen i slutet av resan. Och i traditionsenlig stil har bungalowtanten även dessa veckor skämt bort oss ordentligt. Senast med hemlagat stekt ris och sedan med pad thai på restaurang. 

Notera barnens nya fotbollsställ. Algot i Milans färger, Svante i Dortmunds ställ och Vidar i nåt grönt odefinierbart. När bungalowtanten fick veta att de gillade fotboll skulle hon absolut köpa var sitt matchställ till dem. Hon köpte dem på marknaden och på vägen dit lyckades hon även stuva in ett finländskt par i bilen (jag fick sitta på flaket...). De hade bott en vecka hos Bungalowtanten och skulle nu vidare till Phuket. De konstaterade stilla att Phuket blir nog inte riktigt som Na Dan. Det har de säkerligen alldeles rätt i...

Many, many, many fish

Idag hade Bungalowtanten hittat på ett nytt äventyr till oss; fiskspa. Eller för att använda Bungalowtantens ord: "many, many, many fish" sagt med ett ihopskrynklat ansikte som för att likna en mumsande fisk. 

Fiskspa finns ju hemma i gamla Svedala också och vi såg en fåtölj och ett akvarium fyllt med småfisk framför oss. Helt fel! 

Istället åkte vi rakt ut djungeln, förbi gummiplantager och fruktodlingar med durian. Parkerade i en glänta, betalade 10 kr för obegränsad tid för hela familjen och blev visade ytterligare ett par hundra meter ut i bushen. Där flöt en lite trevlig bäck förbi och längs strandkanten hade någon snickrat ihop några enkla bänkar. 

Det var bara till att slå sig ner och stoppa tassarna i plurret. Det tog en sekund innan man hade ett helt stim av fisk som kalasade på gammal död hud. Eller så värst små var de faktiskt inte. De största var nog ca 15 cm, vilket var betydligt större än vad vi väntat oss. 

Den första känslan var att det kittlades nåt så infernaliskt, speciellt när de käkade i hålfoten och på tårna, så inledningsvis kunde vi bara doppa ner hälarna. Men efterhand vande man sig och kunde stoppa ner hela foten. Det var en på det hela taget angenäm upplevelse och det är ju bra mycket trevligare att sitta på en bänk i djungeln än i en fåtölj mitt i city.

Efter cirka en timme kände vi oss nöjda (och fiskarna mätta) och när vi väl plockade upp fötterna igen kändes de bra mycket lenare och finare än vad de var en timme tidigare.

Det var också intressant att se att fiskarna helt ignorerade Vidars små mjuka fötter. Det fanns väl helt enkelt inget att äta där. Det problemet led inte den äldre generationen av...

Ett års förändringar

Vi reser ju i princip aldrig till samma ställe två gånger, men nu i sommar blir det faktiskt två undantag från den "regeln" då vi nu är på Na Dan och ska vidare till Mai Pen Rai. Det enda undantag jag kan påminna mig i övrigt är Numana i Italien. 

Men när man återkommer till ett ställe igen är det intressant att se vad som ändrat sig sedan sist. Ett år sedan alltså när det gäller Na Dan.

För det första har stranden gått blivit bredare. Jo, det är sant. Tydligen ska det bero på de häftiga stormar som härjade i området kring nyår. Det skrevs till och med en del om dessa i svensk media. Stormarna har helt enkelt flyttat sand uppifrån området med vegetation och ut i vattnet och resultat är en bredare strand. 

Det andra förändringen är att det verkar vara lite mer folk här i år än i fjol. Missförstå mig inte nu, det är fortfarande i princip helt öde stränder. Och går man några hundra meter norrut från bungalowtanten och busiga tanterna kan man ta bort "i princip" för då är det helt öde. Där finns inte en käft om man bortser från enstaka fiskare. Men trots det känns det som att det är lite mer folk i rörelse häromkring. Men det är nästan uteslutande thailändare. 

Vidare kan man konstatera att det byggs lite varstans. Det dyker upp några bungalows lite här och var längs med stranden, men jag undrar vem ska bo där. Det känns som att utbudet är bra mycket större än efterfrågan. Exempelvis har bungalowtanten 20 bungalows och på vardagarna är max 5 uthyrda (vi har två) och på helgerna max 10. 

I övrigt är allt sig likt och jag tänkte avsluta med att konstatera att det tog drygt 40 år innan jag tog mig ur villfarelsen att grillen ska sitta där fram på fordon:

Glad Midsommar!

Idag är det midsommar även om det är en högtid som en stor majoritet av thailändarna aldrig hört talas om. Vi började vår midsommarafton med att äta bungalowtantens hemgjorda Tom Kha Gai (kycklingsoppa med kokosmjölk, galangal, grönsaker och en attans massa lime). Som vanligt smakade det fint, men jag har lite problem med den sortens mat till frukost. 

Dagen fortsatte sedan som vanligt, vilken naturligtvis innefattar ett bad sisådär en timme både på för- och eftermiddagen. När vi åt lunch hos Busiga Tanterna så öppnade himlen sig i ett tropiskt regnoväder. Precis som en äkta svensk midsommar med andra ord.

Jordgubbar är inte helt lätt att hitta här, så vi ersatte dem med skolmogen mango till eftermiddagsfika istället. Inte fy skam det heller. Nypotatis och sill lär vi inte heller kunna hitta till middagen ikväll. Bläckfisk och räkor är nog det närmsta vi kommer, så det får det bli! Men det är en av våra favoriter så det är verkligen inte synd om oss. Och lite glass till efterrätt så klart.

Glad midsommar till er alla från Na Dan!

Ljus, ljusare, ljusast

Jag är verkligen ingen stor ölkonnässör. Vid de väldigt få tillfälle som jag bara "tar en öl" då blir det gärna en IPA. Till mat dricker jag hellre vin än öl, men till vissa rätter såsom sill och het mat passar öl bättre. Och då blir det oftast en ljus lager.

I Thailand blir det dock aldrig vin, då vi inte tycker det passar så bra med vare sig klimatet eller maten. Istället blir det öl om något alkoholhaltigt ska förtäras.

Givetvis finns de stora internationella ölsorterna, som Heineken och Carlsberg, att få tag i mest överallt. Men hur trist är inte det på en skala? Nej, när vi reser vill jag äta och dricka så lokala produkter som möjligt. I Thailand betyder det att det i princip finns tre ölsorter att välja på; Singha, Chang och Leo.

Singha är en riktigt klassisk ölsort (från 1933) som nog får betraktas som mest premium av de thailändska ölen och den kostar ofta några baht mer än de andra. Det är en ljus lager med snälla och milda smaker. Själv väljer jag den nån gång ibland som omväxling till mitt standardval; Chang.

Mitt val Chang är också en ljus lager och är en riktig storsäljare i Thailand. Att Chang heter just Chang är ingen tillfällighet då Chang betyder elefant och elefanterna är av stor genuin kulturell betydelse i Thailand och det var också ett genuint thailändsk öl som bryggarna hade i åtanke när ölet skapades en gång i tiden. Chang är precis som Singha ett milt och friskt öl som passar utmärkt till den heta och smakrika thailändska maten.

Det klassiska Singha-bryggeriet i Bangkok gjorde i början av 2000-talet en satsning på ett "modernt och smakrikt öl för den inhemska marknaden" som det hette. Och som de lyckades. Leo är idag det mest sålda ölet i Thailand och ofta det billigaste av de tre. Även detta är en ljus lager (givetvis) med milda smakar (givetvis). Allt för milda för min smak och det är mycket sällan jag väljer Leo. Leo är ett av ölen som jag kategoriserar i gruppen "like making love in a canoe"-öl.

Prismässigt brukar de kosta ungefär samma, ibland är Singha lite dyrare och Leo lite billigare. På restaurang brukar man få en flaska på 33 cl för 15 kr och en flaska på 66 cl för 23 kr. Det här med storlekarna är ju också lite speciellt då väldigt mycket öl i Thailand säljs i 66 cl flaskor. Kanske för att man allt som oftast behöver fylla på med mycket vätska i värmen?

Korta intryck från en dag på Na Dan

Idag började vi dagen lite tidigare än vanligt. Strax efter klockan sju och innan frukost åkte vi nämligen med bungalowtanten till morgonmarknaden. Vi har varit där flera gånger tidigare, och hoppade därför över kött- och fiskavdelningarna, men trots det hittar man alltid något nytt och spännande. Denna gången var det ett fat med stora (5-7 cm långa) skalbaggar. De verkade torkade och vi antar att de var tänkta som snacks. Vi provade inte. Däremot smakade vi en väldigt god rispannkaka. 

Shopping då? Jotack, det blev fantastisk god mango för 2,50 kr styck, en ananas och en flock bananer att ha till mellanmål. De stora barnen fick var sin fotbollsdräkt (Chelsea respektive Bayern München).

Vidar valde efter stor vånda att investera i en grävmaskin att leka med på stranden. När vi väl kom hem visade det sig att det fanns ett litet spindelmannenklistermärke på den. Lyckan var fullständig!

Bungalowtanten envisades med att bjuda oss på frukost, så när vi kom tillbaka vankades det ris och kyckling som hon köpt på marknaden. Helt ok, men vi föredrar trots allt västerländsk frukost. 

Med ris och kyckling till frukost blev dagen lite upp och ner, så vi tog frukost till lunch istället. Och just som vi satt och njöt av våra ägg och bacon med tillhörande kaffe så valde traktens kändisar att göra entré. Tre eller fyra av Khanoms berömda rosa delfiner simmade lugnt och stilla förbi oss ett par hundra meter ut från strandkanten. Det är alltid lika mäktigt när man får se stora vilda djur i deras rätta miljö. 

Samtidigt som delfinerna långsamt plaskade förbi var ett par fiskar igång med sitt arbete och då passade Vidar och jag på att göra ett studiebesök. Som vanligt begriper vi inte ett skvatt av varandra (vi och thailändarna alltså, inte Vidar och jag), men vi lärde oss en del ändå. De har ett långt nät (säkert över 200 m) och den längste av de två fiskarna tar nätet och simmar/går i en vid båge medan den andra fiskaren står kvar på land med ena ändan av nätet. På så sätt skapar dom en trål som de sedan drar in i land. 

Fångsten blev ganska god, men de tog inte tillvara på allt. De minsta platta fiskarna brydde de sig inte om utan lät dem ligga. En del hade tur och lyckades fångas av en våg, men de flesta blev till festmåltid för krabborna. Fiskarna fick några större fiskar (som liknade horngäddor) och ett par bläckfiskar. En av bläckfiskarna gjorde skäl för sitt namn då den gjorde vad skrämda bläckfiskar gör; sprutade ut sitt bläck och färgade sanden svart.

Dessa upplevelse blandades med några långa bad och ännu en fantastisk dag avslutades med en god middag bestående av Pad Thai. 

Ett liiiitet problem

Livet är på Na Dan är lugnt och skönt. I det närmaste helt bekymmersfritt, men det finns ett litet problem. Eller snarare en hel del jävligt små problem. 2-3 mm små för att vara lite mer exakt. Jag tänker naturligtvis på sandflugorna eller bitskius lömskus som Linné förmodligen hade kallat dem om han nånsin stött på dem.

Jag vet inte om det är sandflugor, strandloppor eller nåt annat som är det biologisk korrekta namnet. Men det är å andra sidan totalt ointressant, bits gör de nämligen oavsett vad vi kallar dem. 

Sandflugor är alltså ena lömska typer som i och med att de är så små och dessutom inte surrar (som mygg) lätt via bakhåll kan smyga sig på en utan att det märks. Att själva bitögonblicket inte heller känns nämnvärt gör att man ofta inte märker nåt förrän kliandet med 10+ stora bett är ett irriterande faktum. Trots detta är det bästa botemedlet ändå att försöka undvika att bli biten och vi har den hårda och kliande vägen lärt oss en del knep för detta.

Knep 1 - Sandflugor är morgontrötta

Den viktigaste insikten kring sandflugor är att de lever sitt liv strikt efter klockan. De får helt enkelt Skalman att framstå som en spontan typ. Detta betyder att de på förmiddagen hittar på nåt annat skoj, så då har dom inte tid att bita oss. Vilket vi tacksamt utnyttjar till lite ostört strandhäng. Fram på eftermiddagen börjar de uppenbarligen bli hungriga och runt kl 15-16 bör man lämpligen befinnas sig i vattnet (det finns för övrigt massvis av andra goda skäl att befinnas sig i vattnet vid den tidpunkten så det är ingen större uppoffring) eller åtminstone inte på stranden. Fram emot kvällen lugnar de ner sig igen, kanske är de mörkrädda?

Knep 2 - Var inte där sandflugorna är

I sin allra enklaste form är det busenkelt. Åker man på skidsemester blir man inte biten av sandflugor. Punkt slut. Å andra sidan finns det så många andra fördelar med tropiskt klimat och så många nackdelar med skidsemestrar så det är inget alternativ för oss. Alltså får vi komplicera geografin något för att reda ut var strandflugorna befinner sig. Här hos bungalowtanten finns de inte uppe vid bungalowerna, så verandan är sandflugefri (bortsett från nån enstaka förvirrad typ med taskigt lokalsinne). Innan stranden kommer det sen ett litet område med några palmer och buskar. Detta är ett område som under vissa tider (se knep 1 ovan) är lite riskabelt och som bör betraktas med viss hälsosam skepticism innan man somnar i hängmattan. 

Sen kommer själva stranden och mitt på denna ska man inte vara alls mitt på eftermiddagen såvida man inte är klädd i dykardräkt, men pga värmen är det få som föredrar den lösningen. Till sist kommer då den verkliga räddningen; havet. Sandflugor har uppenbarligen inga flytvästar ombord och vågar därför inte flyga över öppet vatten. Alltså ser vi till att befinnas några meter ut i havet när de är som ettrigast.

Knep 3 - DDT och andra gifter 

Vi har trots (eller kanske tack vare) våra hyfsat ingående kunskaper kring kemi och kemikalier inte velat utforska detta knep i detalj. Men det är uppenbart att det finns en hel arsenal med stift, oljor och sprayer för att bekämpa dessa små odjur. Det är bara att ta en titt i första bästa affär så ser man flaskor på rad med kreativa namn som anspelar på död och förintelse. Tittar man sen på baksidan blir man lite smått skakis i knäna av alla otäckheter som de innehåller och av dödskallarna och av varningstrianglarna. På många står det att de absolut inte får användas på barn under 12 år. Hrm... på vuxna går det säkert hur bra som helst, lite neurologiska skador får man ju räkna med... Nej, tack! Då tar vi hellre ett par bett! Det enda vi använder är MyggA från Apoteket, men om det hjälper vet i gudarna. Ett annat sätt ska tydligen vara att smörja in sig med kokosolja som ska förvirra näsorna på de små livet och eftersom de normalt sett inte biter kokosnötter ska de, enligt teorin, inte heller bita väl insmorda turister. Detta har vi dock inte testat själva. Ännu.

Även om man blir expert på knepen ovan så kommer man att bli biten. Det är ett faktum. Sad but true! Hur är det och vad gör man då?

Betten känns och ser ut som kraftiga myggbett. Jag upplever dock att de blir kvar lite längre och att kliandet går i vågor under flera dagar. Och som vanligt kliar det mer ju mer man kliar på dem. Så låt bli att klia! Lättare sagt än gjort...

Givetvis finns det en flock salvor som man kan använda och till barnen använder vi en del xylocain som ger en lätt lokalbedövning av området. Jag har själv tagit efter lokalbefolkningen och använder tigerbalsam. Det funkar helt ok och har den trevliga bieffekten att förbrukningen av after shave går ner till noll eftersom man stinker som en brunstig koala hög på mintpastiller...

Ovanlighet

Sommar. Sommarlov. Semester. Äntligen är vi iväg igen. Som vanligt drar vi till Sydostasien och som vanligt blir vi borta ganska länge. Men sen har vi något som är väldigt ovanligt för oss. Vi åker nämligen tillbaka till ett ställe som vi redan varit på tidigare. Eller till och med två ställen som vi varit på tidigare och det har aldrig hänt förut.

Dessa två ställen är Mai Pen Rai på Koh Phangan och, föga förvånande, vår favorit Na Dan. Däremellan ska vi hinna med ett nytt ställe.

Vi anlände till Na Dan och bungalowtanten vid lunchtid idag och efter ett översvallande välkomnande kunde vi konstatera att det mesta var sig likt. Den största förändringen är att ett bungalowkomplex håller på att byggas några hundra meter norr om bungalowtanten. Vi har ju gärna detta smultronställe för oss själva, men om det nu tvunget ska byggas så är det bra att det görs av smakfulla och relativt enkla bungalow som smälter in i miljön. 

Lagom mosiga och jetlaggade släpade vi oss ner på stranden och ögonaböj hamnade vi i vattnet. Där stannade vi sedan i 1,5 timme och bara njöt av badet och det faktum att vi har knappt två månader på detta underbara ställe framför oss. 

Fast det mesta var sig likt sedan i fjol så var det en sak som överraskade oss; var det verkligen så här varmt i vattnet?

En stor stenbumling

Det har väl knappast undgått nån att själva kusten på spanska sydkusten inte imponerat på oss. Men kör man ännu längre västerut längs kusten blir det faktiskt lite bättre. Färre stora betongbunkrar till hotell, mer trevlig bebyggelse. Lite mindre folk, lite mer växtlighet. 

Varför kör man då ännu längre västerut? Tja, till exempel för ett blixtbesök till England. Det finns ju stor rackare till stenbumling här som engelsmännen hållit fast vid i drygt 300 år. Det var nämligen 1704 som en flock engelska soldater la rabarber på Gibraltar. Sedan dess har engelsmännen envist klamrat sig kvar trots flera återerövringsförsök och en folkomröstning. 

När vi passerat passkontrollen och äntrat bussen kom den första lite annorlunda upplevelsen. Vi skulle nämligen passera en lite extraordinär övergång. Tänk dig en typisk svensk järnvägsövergång med bommar och ljus. Men utan järnvägsspår. Istället för järnvägsspår fanns det en landningsbana och vi fick vackert vänta på andra sidan bommarna när ett plan landade. Nåja, väl framme tog vi linbanan upp de 412 metrarna på klippan och sedan strosade vi rundor för att njuta av utsikten.

När man är på Gibraltar måste man ju givetvis ta ett ordentligt snack med lokalbefolkningen, tjattra lite med makakerna som bebor klippan alltså. De är ju inte direkt skygga och deras favoritsysselsättning verkar vara att hänga i backspeglarna på bilarna.

Nere i hamnen blev vi sedan sittande före, under och efter lunchen och fullkomligt insöp solens varma strålar.