Summering i siffror

Jaha, allting har ett slut. Så även vår roadtrip, nu är vi hemma igen och därmed har vår roadtrip nått sitt slut. Jag tänkte försöka mig på att göra en summering av vår roadtrip i form av siffror

715 mil med bil

När vi summerar sträckan som vår pålitliga stålkamrat fraktat oss och all vår packning når vi hela 715 mil. Det är mycket och faktiskt lite mer än vi räknat med. Det är de där ”små” dagsturerna när vi väl är på ett ställe som summeras till fler mil än man tror. Till exempel gav våra tre turer till Abisko från Kiruna 60 mil extra under huven. 

20 landskap 

Eftersom vi körde längs ostkusten norrut och i inlandet och längs västkusten söderut missade vi alltså bara fem landskap. De vi missade är de centralt belägna Närke och Västmanland, de sydöstliga Blekinge och Öland samt Östergötland som vi fuskade oss förbi genom att ta färjan från Visby till Nynäshamn. Men alla dess fem landskap har vi faktiskt besök under det senaste året, så sedan förra sommaren har vi alltså besökt samtliga svenska landskap. Ganska coolt!

277 kilometer vandring

Naturupplevelser har varit i fokus under resan, vilket vi visste och planerade för på förhand. Dels för att den förbannade pandemin tvingat en hel del att hålla stängt (såsom LKAB:s gruvturer och Vasaloppsmuséet) och dels för att vi verkligen ville få uppleva Sveriges mångskiftande natur. Vi har fått uppleva mäktiga vyer, snöklädda fjäll, dånande forsar, vackra skärgårdar, porlande fjällbäckar, fantasieggande klippformationer, resliga raukar, djupa skogar, höga vattenfall och mycket mer. Nästan allt detta till fots och den totala vandringssträckan blir alltså samma som avståndet mellan Lund och Jönköping. Här ett par exempel från två landsändar; Gotland och Abisko:

6 världsarv

Det var inget vi planerade inför resan, utan det slog mig häromdagen när vi besökte Tanums hällristningsområde att vi faktiskt besök 40% av Sveriges 15 världsarv under resan. Utöver Tanum är de vi besökt Hansastaden Visby, Falu koppargruva, Gammelstad kyrkby i Luleå, Höga kusten och Laponia. Upplevelserna av dem är väldigt svåra att jämföra då de är mycket olika till sin karaktär. Men det är kanske det som är själva poängen, annars hade de ju inte blivit världsarv.

4 nationalparker

Trots att naturen varit i fokus under resan har vi ”bara” hunnit med fyra av Sveriges 30 nationalparker under resan. Dom är Abisko, Hamra, Skuleskogen och Kosterhavet. De var alla väldigt fina, men speciellt sticker ju Abisko och Skuleberget ut. 

Vad var då bäst under resan? Ja, det beror nog på vem man fråga. Jag tycker att Slåttdalsskrevan och Abisko hamnar högst på listan och jag får medhåll från min bättre hälft. Så här är ett par bilder på dem:

Men nu är resan alltså slut för denna gången. Den stora frågan är nu vad som blir nästa äventyr?

Bohus-Malmön

Resans sista vandring gjorde vi idag. Det var Bohus-Malmön, en ö söder om Smögen och Kungshamn, som fick äran att stå för finalen. Och vilken final det blev! Inget ont om de andra vandringarna vi gjort i Bohuslän (Ramsvikslandet, Kosteröarna och Fjällbacka), men mer Bohuslän än vad vi fick uppleva på Bohus-Malmön blir det knappast. Det var gamla båtar uppdragna på klipporna, klippor i solsken, vindpinade och rödmålade gamla fiskebodar, fina villor på klippkanterna, segelbåtar både i hamnen och med fulla segel utanför klipporna. Och så vidare, och så vidare.

Ännu flera klippor

Sverige har 15 världsarv på UNESCOS världsarvslista. På vår resa har vi besökt sex av dem och igår var det dags för det sjätte och sista, hällristningsområdet i Tanum. Området innehåller cirka 615 platser med hällristningar utspridda på 41 kvadratkilometer. Men de flesta finns runt några specifika platser och börjar man på Vitlycke museum har man kommit långt. Där finns nämligen Skandinaviens mest kända hällristning; Vitlyckehällen. 

Hällristningarna gjordes på bronsåldern, dvs för runt 3000 år sedan. Man vet inte så mycket om hällristningarna såsom vem som gjorde dem, varför de gjordes och liknande. I Vitlycke finns också vad som troligen är världen mest avbildade hällristning, den finns nämligen på våra femtiolappar.

En dryg halvtimme med båt från Strömstad ligger Kosteröarna, som också inkluderar en av Sveriges 30 nationalparker. Vi lyckades träffa de senaste veckornas bästa väder med ett besök på öarna. Vi spenderade mest tid på Nord-Koster vars natur kändes mest spännande med sin karghet. Insprängt mellan klipporna hittade man små vackra stränder. Och vyerna går inte av för hackor.

Klippor och åter klippor

Bohuslän och Tanum är vårt sista stopp på vår Sverige-roadtrip. Vi bor i en liten mysig stuga i Sannäs (inte Saxnäs som vi också haft ett stopp i, fast i Lappland) några kilometer utanför Tanumshede mot Grebbestad till. Stugan ligger alldeles för sig själv och närmsta grannar är några får. Havsutsikt från uteplats, kök och badrum klagar vi inte heller på. 

Fjällbacka blev vårt första utflyktsmål och visst är det en vacker liten by där den klänger sig fast på klipporna för att inte ramla ner i havet. De har dessutom ordnat det så vist att de har gjorde en välmarkerad led, Vettebergsleden, genom staden och upp på Vetteberget. På så sätt får man enkelt se det mesta och det bästa av Fjällbacka inklusive finfin utsikt från toppen av berget.

Leden gick naturligtvis via Fjällbackas stora sevärdhet; Kungsklyftan. Klyftan är runt 200 meter lång och nån istid har sett till att några riktiga bumlingar till stenar sitter fastkilade som ”tak” i klyftan. Den är också känd från Ronja Rövardotter där den i filmen vikarierar som Vargklämman, dvs sprickan i berget som delar Mattisborgen sedan natten då Ronja föddes. Coolt!

Idag var det dags för lite ordentligt vandring igen. Det blev det en trevlig tur i typisk bohuslänsk natur på Ramvikslandet. Klippor och åter klippor. Och vackert var det. 

Ett par kilometer in i vandringen möter vi ett sällskap. Först tänker jag att barnet i sällskapet är lik en kompis till Algot, för att strax därefter inse att det är han och hans familj. Vad är oddsen för det?

Efter vandringen fortsatte vi till Smögen för en välförtjänt glass. Smögen ligger onekligen väldigt vackert och är vackert. Men det är inte riktigt vår grej att flanera bland hundratals andra turister, bland krimskramsbutiker.

Falu gruva

Vi har hunnit med några Världsarv på denna resa och idag blev det ytterligare ett. Falu koppargruva fick nämligen besök av oss. Vi började med en guidad tur ner i schakten och orterna som användes på 1600- till 1800-talen. Mycket intressant att få en inblick i hur de arbetade i gruvorna för ett antal hundra år sedan och hur viktig gruvan var för Sverige. 

Det var ett hårt och farligt liv, över 800 personer har strukit med genom åren. Då hade de ändå tur för den överlägset största olyckan krävde exakt noll dödsoffer. En vacker dag rasade nämligen ”mellanväggen” mellan två stora dagbrott samman och det som idag är Stora Stöten (det stora hålet på bilden nedan) bildades. Normalt sett jobbade vid den tidpunkt 1000 personer i gruvan, men raset hade den goda smaken att ske på Midsommardagen. En av väldigt få dagar då ingen var i gruvan.

Under sina glansdagar stod gruvan för två tredjedelar av den koppar som användes i Europa. Men det kostade på. När man hör och läser om förhållandena på 1700-talet blir man lite lätt knäsvag. Bara utsläpp och miljöförstöring var enorm. Mänskligt lidande var det inte heller ont om. 

Det var inte bara koppar som utvanns (det började faktiskt ta slut redan på slutet av 1800-talet), utan massvis av annat smått och gott som guld och silver. På slutet innan gruvan lades ner 1992 var det i huvudsak bly och svavel som bröts. 

Innan vi lämnade Falun svängde vi inom Lugnets skidanläggning för att kolla in Mördarbacken. Det är lätt att förstå varför den heter som den gör. Det är brant! Avslutningsvis kan vi konstatera att man måste vara lite lätt dum i huvudet för att bli backhoppare…

Lugna dagar

Vi har varit i Dalarna i några dagar nu. Vi bor i Rättvik, i en ordentligt timrad stuga som byggdes 1975. Sen dess har tiden stått still, åtminstone för vår stuga. Vi som är födda på 70-talet får härliga flashbacks, eller vad vi ska kalla det. Bruna köksluckor, en fantastisk plastmatta i nåt obeskrivbart brunt och grönt mönster, furupanel och furumöbler, lampor med så låg effekt att den knappt är mätbar, konservöppnaren Klara på vägen. Och så vidare, och så vidare. Charmigt på sitt sätt.

Dagarna i Dalarna har varit lugna, till stor del beroende på att vädret inte varit så lattjo-lajbans. Hur som haver, vi började första dagen i Leksand. Det blev några sköna timmar på stranden intill Siljans stilla skvalp.

När det tornade upp sig packade vi ihop våra pinaler illa kvickt. Vi hann lagom till Leksands Knäckebröds fabriksbutik innan det öste ner, men lite proviantering blev det.

Andra dagen hotade vår kompisar i Norrköping med stora mängder regn, så vi stannade i Rättvik. En vandring längs Enån som bara gjorde oss lite blöta på förmiddagen innan vi på eftermiddagen tog oss an Rättviks stora turistattraktion (åtminstone nu när Dalhalla är stängt). Bryggan!

Idag tog vi oss till Mora för att kolla in stan och framförallt målgången för Vasaloppet. Vi gick längs hela upploppet från där skidlöparna svänger in på det vid Zorn-musset till mållinjen vid den lätt igenkännbara portalen.

På eftermiddagen vandrade vi vid Aldersängar, periodvis längs Dalälven. Det var en fin vandring i varierad natur med en hel del spontanstopp för att stoppa i sig blåbär. Med tre kilometer kvar började det torna upp sig (igen). Med 1,5 kilometer kvar var det fortfarande inget regn och vi började tro att vi kanske skulle klara oss. Fel. Helt j-vla tokfel! Himlen bara öppnade sig, åskan dundrade, haglet smattrade. Stigen förvandlades till en bäck. Vi hade fått på oss regnkläderna, men det hjälpte marginellt. Det var som att simma klädsim. När jag hoppade över en av alla pölar tittade Algot konstigt på mig och undrade ”varför hoppar du?”. Bra fråga, jag kunde ju inte gärna bli blötare. 

Ett annan undring vi har efter några dagar häromkring är var allt folk kommer ifrån. Mora, Rättvik och Leksand är visserligen vackra men de påminner ärligt talat mest om tre ordentliga bilköer. Det är bilar precis överallt. Men parkerar man och går en sväng så är det inte mycket folk. Varför sitter alla i bilarna hela tiden? Det är mycket man inte förstår här i livet.

Med smak av Norrland

Nu när vi lämnat Norrland bakom oss för denna gång måste vi avhandla ett viktigt ämne; norrländsk mat.

Vi brukar vilja prova på den lokala maten när vi reser, så också nu. Det jag först kommer att tänka på är givetvis ren. Vi har ätit ren i olika former och det är något vi uppskattar, men så gillar vi ju vilt i största allmänhet. Det som gjort störst intryck på mig är helt klart souvas. Souvas är nordsamiska för ”rökt”, och det är precis vad det är. Innan renköttet röks ska det dock saltas. Vid servering skivas köttet tunt och steks, ofta tillsammans men bacon och lök. Det blir som en samisk variant på kebab. Mycket gott! Ofta serveras det med mos (till exempel i en tunnbrödsrulle) eller med sallad. Eller i ett pitabröd. Men vi har också sett det på menyn på flera bättre restauranger. Så här ser en souvasrulle från Espes gatukök i Kiruna ut (den är godare än den ser ut, jag lovar):

En kväll gjorde vi en norrländsk variant på tapas med kallskuret från ren och älg. Det var salami på ren, varmrökt renstek samt ren- och älgkorvar. Detta var också gott, men salt. Det gick mycket dricka, tur att man kan släcka törsten med Norrlands Guld…

På fiskfronten är det röding för hela slanten. Vi har provat både lättrökt med sommarprimörer och som klassisk rödingklämma. Mycket gott det även det!

En annan lite kul norrländsk specialitet är kaffeost. Antingen gör man som de rättrogna och lägger bitar av ost direkt i kaffet. Eller så gör man som vi gjorde; äter den ljummen med hjortronsylt. Osten gnisslar tydligt mellan tänderna och påminner i konsistens om halloumi, men inte alls lika salt. 

På tal om hjortron så är det tydligen ett rekordår för dem i år, men vi har inte sett så mycket hjortron i skogen trots alla våra vandringar. Några enstaka solmogna bär har slunkit ner. Men på Ica har de sylt som jag har i frukostfilen. Det är samma sylt som på Ica i Skåne, men det är vardagslyx ändå.

Tunnbröd, både hårt och mjukt, har speciellt barnen gärna stoppat i foderluckorna. På ska det då helst vara mjukost med rökt ren. 

Så för att summera har den norrländska maten mycket gott att bjuda på. Men trots flera dagar på Höga Kusten gav vi blanka fasiken i surströmmingen. Den får de ha för sig själva.

Mitt i prick?

Vi körde norrut när vi skulle fortsätta vår färd söderut. Vi vill nämligen köra hela varvet på Vildmarksvögen, speciellt idag i strålande solsken från en klarblå himmel. Vägen upp till Stekenjokk längst i norr körde vi ju redan igår, men nu fortsatte vi längre västerut innan vi vände söderut och körde i princip längs gränsen mot Norge. Stekenjokk är ju som jag nämnde redan igår sanslöst vackert och vidderna fenomenala. Men även nedanför trädgränsen hela vägen tills man kommer till Gäddede är som att köra runt i ett gigantiskt vykort. Det är kodak-moment mest hela tiden. Eller, insta-moment heter det väl nu för tiden. Stilla sjöar som snöklädda toppar speglar sig i. Branta klippor som störtar halsbrytande ner mot vattnet. 

Längs Vildmarksvägen tänkte vi göra ett stopp vid Hällingsåfallet. Tills vi upptäckte att informationsbladet kring Vildmarksvögen är direkt felaktigt. Fallet ligger inte alls längs vägen, det ligger på andra sidan sjön! Inte går det att skylta vettigt heller. Det blev en omväg på cirka 50 min innan vi nådde fallet. Många fula ord! Bara att bryta ihop och komma igen som Elofsson sa. 

Efter en evighetslång grusväg kom vi fram till leden till fallet. Vi nådde efter ett par kilometers vandring bortre änden av Sverige längsta kanjon (visst låter det lite töntigt på svenska?) med sina 800 meter. 

Vi fortsatte natuligtvis framåt och uppåt längs kanjonen och snart hördes fallets rytande. Hällingsåfallet är 43 meter högt och därmed Sveriges fjärde högsta. När vi kom allt närmre fick vi också allt bättre vyer av själva fallet. Även om fallets höga höjd i kombination av den smala kanjon det störtar ner i gör det svårt att får riktig överblick. Mäktig naturupplevelse i alla fall! 

Framemot kvällen nådde vi Östersund och nu kändes det som att vi ”kommit ganska långt söderut”. Nja, inte riktigt… Avslutningen på dagen fick bli ett spontanbesök på skidskyttestadion. Kul att se i verkligheten hur långt det är till de gäckande svarta prickarna. Och hur små de är. Dessvärre kunde vi inte låna några riktiga gevär.

Stekenjokk

Ytterligare 45 min åt nordväst från Saxnäs, nära den norska gränsen ligger Stekenjokk. Över Stekenjokk-platån som är på 876 meters höjd över havet går Sveriges högsta asfalterade väg, den så kallade Vildmarksvögen. Vägen börjar i Vilhelmina, gör en loop åt nordväst mot Norge, vänder söderut in i Jämtland och slutar i Strömsund. Eller tvärtom, så klart. Men det är sträckan över Stekenjokk som är mest speciell. Den vägsträckan plogas fram i början av juni och är öppen tills snön kommer i oktober. 

Så här brukar det se ut när vägen över Stekenjokk plogas fram:

Från Stekenjokk kan man njuta av vildmarken och kalfjället tryggt och myggfritt bakom sin vindruta. Drive-in till kalfjället skulle man kunna säga. Men om man vill kan man stanna var som helst och bege sig rakt ut på fjället. Och det vill man. Vi stannade där vägen passerar Jetnernsälven och vandrade längs älven norrut. Det fanns ingen tydlig led, men småstigar lite överallt. På andra sidan älven gjorde berget Sipmehke, vars topp ligger på gränsen till Norge, oss sällskap. Eftersom man redan är på kalfjället är det ingen stigning att tala om och vandringen slingar sig behagligt längs älven. 

När man befinner sig här bland fjällen känner man sig ganska liten och obetydlig som människa. Vidderna är enorma och vyerna enastående.

Äntligen!

Äntligen fick vi se det där gula varma klotet igen. Vi har haft det lite motigt med vädret sedan vi kom till Gällivare. Inte så mycket regn, men kallt och blåsigt. Men så idag sprack det upp. Till och med vinden mojnade lite. Vi tog tillfället i akt och gav oss på Marsfjällen. 

Marsfjället är södra Lapplands högsta topp med sina modiga 1589 meter över havet. Vi hade dock inga ambitioner om att nå toppen utan satte sikte på Marsfjällskåtan. Från Fatmomakke är det 7 km och 300 höjdmeter, vilket kändes lagom för oss. Vandringen var relativt enkel, hyfsat underlag och inte speciellt brant. Mestadels går leden i skog och följer en vackert forsande och porlande fjällbäck. Sämre kan man ha det.

När man kommer högre upp skiftar skogen karaktär. Granarna försvinner och ersätts med låga fjällbjörkar. Kåtan ligger ganska precis på trädgränsen och väl där belönas man av storslagna vyer över topparna runt omkring en. En annan belöning är så klart en god kopp kaffe och en macka i solskenet!

Fatmomakke är i sig en egen sevärdhet. Det är en gammal men fortfarande aktiv kyrkstad med anor från 1700-talet. Dit var det relativt enkelt att ta sig med båt från kringliggande platser och det byggdes upp enklare bostäder runt kyrkan för att husa kyrkobesökarna. Fatmomakke blev med tiden en viktig plats för såväl samer som nybyggare. Idag finns det utöver kyrkan ett hundratal byggnader. I huvudsak kåtor som samerna använde, men även timrade hus som nybyggarna nyttjade. Flera av byggnaderna är sedan sekelskiftet 1700/1800 eller tidigt 1800-tal. Som att strosa omkring i ett norrländskt Skansen i miniatyr.

Fångad av en stormvind

Igår morse lämnade vi ett kylslaget Gällivare bakom om oss. På kvällen, 55 mil senare, nådde vi ett lika kylslaget Saxnäs. Och blåsigt.

Vi har lärt oss att det finns två Saxnäs relativt nära varandra. Ett är Saxnäs i Sorsele kommun, där är vi inte. Vi är nämligen i Saxnäs i Vilhelmina kommun. Det är en liten by med runt 130-140 själar som ligger drygt en timme nordväst om Vilhelmina, inklämd (nåja…) mellan Kultsjön, Satsfjället och Marsfjällen. Berg och sjöar alltså, låter som att det skulle kunna vara riktigt vackert. Det är det! 

Dessvärre är det också lite kallt, men framförallt blåsigt. Trots detta valde vi idag att vandra upp mot Satsfjällets topp som ligger på 1113 meter. Första biten gick i låg skog med fjällbjörk, men snart kom vi upp på kalfjället och kunde börja njuta av vyerna. När vi närmade oss toppen tog vinden i allt mer. Vi hittade ett ställe bakom en klippkant där det på nåt outgrundligt vis faktiskt var lä från vinden. Där njöt vi av en lättare fika, men framförallt av en helt makalös utsikt. 

När vi var redo att ta oss upp på toppen märkte vi att vinden ökat ännu mer. Det blåste nåt sjukt mycket, vind/regnjackorna smattrade kring armar och ben, mössor och glasögon höll på att blåsa bort. Så bara ett tjugotal höjdmeter från toppen valde vi att vända om för att gå ner igen. Det blev ett misslyckat toppförsök alltså. 

Enligt SMHI ska det blåsa 8 m/s och upp mot 16 m/s i vindbyarna. Men det är nere i byn vid sjön, uppe på runt 1100 meters höjd blåser det betydligt mer. Vi håller alla tummar vi har för att vinden mojnar. Det är ju liksom vandringar på kalfjället som är grejen häromkring och de är bra mycket mer njutningsfulla om man kan stå upprätt.

Spänning i tillvaron

I oktober 1944 låg det tyska slagskeppet Tirpitz för ankar utanför Tromsö i Nordnorge. Där ställde det till mycket förtret för de allierade styrkorna och att slå ut det stod högt på befälhavarnas önskelista. Det första försöket med brittiska bombplan flygandes från Ryssland hade skadat skeppet, men inte tillräckligt. Det andra försöket inleddes 01:00 den 29:e oktober 1944 då 37 bombplan lyfte från norra Skottland. Ett av planen var ett Lancaster Mark 1, av besättningen kallat Easy Elsie. Flygformationen mötte inga problem över Nordatlanten, Norge eller när de svängde in över svenskt luftterritorium. Men precis när de närmade sig Tirpitz rullade en tjock dimma in. Flygplanen släppte sina bomber mot platsen där Tirpitz senast siktats. Alla missade. Det tredje försöket lyckades dock den 12:e november 1944.

Vad har nu allt detta med vår roadtrip i allmänhet och Gällivare i synnerhet att göra? Jo, det ska jag berätta. Easy Elsie blev nämligen träffade av luftvärnseld under anfallet. Två av planets fyra motorer slogs ut, två bränsletankar punkterades, radion kaputt och hydraulik funkade inte. Dom skulle aldrig nå tillbaka till basen i Skottland, så istället satte de rakt sydlig kurs. På nåt sätt lyckades de ta sig över fjällen och letade febrilt efter ett ställe att nödlanda på. Ett någorlunda plant ställe, någorlunda i närheten av mänsklig aktivitet. När de flög på de sista ångorna hittade de stället. Myren Käimutjegge utanför byn Porjus. Nödlandning gick bra även om landningsstället gick ner i myren, vilket orsakade en väldigt kraftig inbromsning och planet ställde sig mer eller mindre på nosen innan det föll tillbaka och blev liggande. Kapten skadade ett knä, men övriga fem besättningsmän klarade sig oskadda. Det speciella är att planet ligger kvar därute på myren än idag. Porjus ligger inte så långt från Gällivare, så idag styrde vi kosan dit.

Man kan riktigt känna historiens vingslag på platsen för nödlandningen och det var en märklig upplevelse att få se resterna av planet. Dessvärre är planet uppsågat i bitar för en planerad försäljning av den ingående metallen.

Porjus är annars mest känt för en helt annan sak; vattenkraftverk. Det första kraftverket stod klart redan 1915 och normalt sett kan man gå guidade turer där som säkerligen är mycket intressanta, men dessa har Covid-19 satt stopp för. Dessvärre. Så vi fick nöja oss med att titta från utsidan. Det nya kraftverket, som ligger några hundra meter bort, stod klart 1982 och är idag Sveriges tredje största med 1,2 TWh. 

Luleälven hade mer att ge och några kilometer nedströms färdigställdes 1951 Harsprångets vattenkraftverk. Detta är nu Sveriges största med sina cirka 2 TWh, vilket motsvarar 1,3% av Sveriges elförbrukning. Man ser inte så mycket av själva kraftverket, men däremot av det gamla numera torrlagda fallet som är mycket storslaget.

Besöken på dessa kraftverk (och det oreglerade Storforsen) har givit mig mer förståelse för den komplexa frågan angående utbyggnad av de stora älvarna. Ingen lätt fråga. Stora naturvärden går helt klart förlorade, samtidigt måste vi tillgodose vårt behov av el på något sätt. Både historiskt för att ha kunnat uppnå den standard vi har idag såväl som för framtida behov. Kanske är den kompromiss Sverige har idag den rätta?

Smått och gott från Lappland

Nejdå, bloggaren har inte gått och brutit skriv-pekfingret (snacka om pekfingervalsen när man skriver på sin lilla iPhone…) utan har bara haft annat att bestyra. Så det tänkte jag ta igen nu med en kort resumé över de senaste dagarna.

Vår sista dag i Kiruna blev inte i Kiruna utan i Abisko (igen). Egentligen hade vi tänkt att köra till Nikkaluokta, men ändrade oss då vi tänkte att det är mer kalfjäll i Abisko. Sagt och gjort, vi styrde mot Björkliden cirka en mil väster om Abisko. Björkliden är en semesteranläggning med underbart läge en bit upp på fjället och med vidunderlig utsikt mot Lapporten och Torneträsk. En av fördelarna med Björkliden är att man kommer nästan ända upp på kalfjället och slipper därmed den minst intressanta vandringen i fjällskog (och därmed myggen) och framförallt en hel del höjdmeter. Vi valde att vandra till Kratersjön via Midnattssolsröset och var uppe på kalfjället i princip hela den sju kilometer långa och relativt enkla vandringen. Den fantastiska utsikten var vår ständiga följeslagare.

Därmed tackade vi Kiruna och framförallt Abisko för de fantastiska naturupplevelserna och väldigt nöjda kunde vi påbörja den långa färden söderut. Den färden inleddes med resans värsta väder hittills, vilket var synd då vårt besök på samevistet Nutti Sami Siida i Jukkasjärvi blev lite väl blött för vår smak. Annars var det intressant att få inblick i samernas historia och kultur. Visste ni att samerna har 300 ord för snö? Det säger en del hur viktig naturen är för samerna. Trots det dåliga vädret kunde vi hälsa på Rudolf och hans kompisar. Just nu växer hornen med en centimeter per dag och är tydligen ömma. Vi fick därför förhållningsorder om att inte röra deras horn.

På tal om renar så har vi sett förvånansvärt få renar. Inga alls under våra vandringar och bara en handfull från bilen (om man bortser från vägRENEN då alltså - ursäkta, men jag var tvungen).

Igår kväll kom vi fram till Gällivare och vår stuga på Dundret. Det var också på Dundret vi valde att spendera vår första dag här. Vi vandrade direkt från stugan och upp på kalfjället. Först till Lilla Toppen och sedan vidare till Västtoppen (813 m över havet). Från Västtoppen har man fin utsikt över bland annat Kebnekaisemassivet även om det var lite för molnigt för att vi skulle kunna urskilja Nord- och Sydtoppen. På vägen dit och tillbaka har man istället bra utsikt över Gällivare och Malmberget som nästintill vuxit ihop.

Midnattssol och ett ställe i Kiruna där solen aldrig skiner

Att få se midnattssolen är en märklig upplevelse. Jag förstår ju hur det funkar i teorin med solen och jordaxelns lutning, men att verkligen få se det. 

Vi satte klockan på 00:15 och tog bilen upp till toppen på Loussavaara. Där uppe hade vi fin utsikt över Kiruna åt söder, men framförallt norrut mot vidderna och midnattssolen. Vi kom dit lagom för att se det stora röda kloten sakta närma sig horisonten, för att sedan ångra sig och långsamt börja stiga igen. Coolt!

På väg från parkeringen till hotellet fick vi en annan tydlig påminnelse om att vi är i Kiruna. Marken skakade nämligen till ett par, tre gånger. Sprängning i gruvan många hundra meter under oss, numera är de nere på närmre 1600 meter som djupast. De spränger på nätterna och låter sedan spränggaserna ventileras ut. Därefter transporteras malmen med den ena utrustningen större och kraftfullare än den andra till ytan där den görs till pellets innan den lastas på de lååånga, tuuunga tågen för transport till i huvudsak hamnen i Narvik. LKAB står faktiskt för 45% av tågtransporterna i Sverige. Smått obegripligt!

Dessvärre gör Covid-19 att det inte är möjligt att göra ett besök på LKAB:s besökscentrum på 500 meters djup. Något som är mycket tråkigt då jag verkligen skulle vilja se och lära mig mer om detta, men det är inte mycket att göra åt när situationen är som den är. 

Gruvan och LKAB är och förblir Kirunas stora pulsåder, så stor att de just nu håller på att flytta Kirunas centrum för att ge plats åt gruvan. Sprickorna från gruvan är nämligen på väg mot nuvarande centrum, vilket verkar mycket rimligt när man tittar på staden från Loussavaaras topp.

Staden som sådan kan knappast kallas vacker och det blir ju inte bättre av att alla vet att centrum kommer flyttas och/eller rivas. Inte så lönt att bege sig in i några renoveringsprojekt alltså. Det byggs däremot för fullt där det nya centrumet ska ligga och på de nya vägar och broar som behövs. Man har dessutom beslutat att flytta 39 byggnader med högt kulturvärde. Hur de exempelvis ska lyckas flytta den stora kyrkan övergår mitt begränsade förstånd.

Men det säger en hel del om hur mycket kosing LKAB (och därmed staten) drar in då de har råd att finansiera flytten av en stad.

Nuolja

Nån sa att Abisko åker man till, aldrig därifrån. Ty man bär det alltid med sig i sitt hjärta. Vi börjar förstå andemeningen med det uttalandet. Det nämligen sanslöst storslaget och vackert. Till och med Vidar sa ”så vackert här är”, och han är väl inte direkt de stora ordens man.

Idag valde vi att bestiga Nuolja, en topp på 1169 m över havet. Men vi ”fuskade” lite och tog linbanan de första 600 meterna upp till 900 m över havet. Det kändes som att vi skulle bli utmanade nog utan att gå den biten också. Från linbanestationen gick vi leden på två kilometer och drygt 250 höjdmeter mot Nuoljas topp och njöt av vyerna. När vi så hade runt 50 meter kvar till toppen drog ett moln hastigt och mindre lustigt in. Hux flux var vi inbäddade i dimma och såg bara några meter åt varje håll. Så kan livet i fjällvärlden vara! Vi slog oss nere en stund på toppen och tog en lättare fika, vi bestämde ett klockslag då skulle påbörja nedstigningen oavsett hur molnläget såg ut. Fem minuter innan vår deadline lättade så molnen som genom ett trollslag, och hela härliga utsikten över Torneträsk och Abisko nationalpark uppenbarade sig. Fantastiskt! 

På vägen ner gick vi och beundrade en stor bergsformation som kallas Lapporten, vida känd bland fjällmänniskor och andra. Men något kändes fel. Och känslan växte sig allt starkare. Efterhand som molnen lättade insåg jag att vi tittat på Lapportens ”granne”, då det plötsligt fanns två portar. Den riktiga Lapporten hade varit djup dold bland molnen hela tiden. Lite snöpligt, men nu blev vyn i iallafall än mer storslagen. 

Istället för att ta linbanan ner igen tog vi apostlahästarna och följde en led på 10 kilometer tillbaka. Den gick på skrå söderut och var ganska blöt på sina ställen, men utsikten var helt magisk. Speciellt över Lapporten (och dess granne).

Efter totalt 15 kilometers vandring var vi trötta men nöjda tillbaka vid bilen. Efter välförtjänt fish & chips släckte vi (dvs drog för mörkläggningsgardinen) för att få några timmars sömn innan vi ska upp igen för att titta på midnattssolen.

Trollsjön och Kärkevagge

Från Kiruna är det en dryg timme med bil till Abisko. Sista delen av vägen kör man längs Torneträsk, som för övrigt är Sveriges sjunde största sjö. Och näst djupaste. Emellanåt ser man också de långa tågen, tungt lastade med järnmalm från gruvorna i häromkring på väg på Malmbanan mot hamnen i Narvik. Fortsätter man vägen förbi Abisko mot Narvik ytterligare knappt tre mil kommer man till en plats med några parkeringar längs vägen. Man är nu vid tågstationen Låktajåkka, runt åtta kilometer från Riksgränsen. Här hittar man en pil som pekar rakt söderut ut bland bergen. På pilen står det ”Trollsjön” och den markerar starten på en av de bästa dagsturerna i grannskapet (det är långt mellan grannarna här…). 

Turen börjar på cirka 480 meters höjd och inledningen barkar av uppåt ganska brant till runt 720 meters höjd. Här planar leden ut och man får sig en fantastisk vy till livs.

Leden fortsätter på skrå längs dalgången Kärkevagge. Dalgången är lite speciell då den till stora delar är fylld med stora kantiga och spetsiga stenbock. På slutet går leden lite uppåt igen innan man når Trollsjön på 815 meters höjd. 

Trollsjön ska vara Sveriges renaste och klaraste sjö med ett djup på 36 meter. Vid vackert väder ska man till och med kunna se bottnen på sjön. Så fint väder hade vi dessvärre inte riktigt, men vi njöt av vyerna och av vår medhavda fika. Med energireserverna påfyllda påbörjade vi sedan vår sex kilometer långa vandring tillbaka mot Låktajåkka station, men nu var det nerför.

Storforsen

Det häftigaste vi gjorde i Luleå var egentligen inte i Luleå, utan i Vidsel. Eller utanför Vidsel faktiskt. Detta ställe ligger ligger en dryg timmes bilfärd inåt land från Luleå, en bra bit förbi Älvsbyn. När man kör längs vägen öppnar plötsligt skogen upp sig och en vild fors uppenbarar sig. Storforsen, en del av Piteälven.

På vägen dit såg vi hur himlen blev allt mörkare och lagom tills vi kom innanför dörren till en turistinformation brakade ovädret loss på allvar. Blixt och dunder av sällan skådat slag och vi tog tillfället i akt att prata ordentligt med en kvinna som jobbade där. Hon kallade sig själv halvlapp (dvs har samisk mamma) och hon var allt annat än sinnebilden av en tystlåten norrlänning. Hon bjöd på massor av historier om björnjakt och andra vildmarksäventyr. Riktigt spännande. Onödigt spännande blev det när blixten slog nånstans väldigt nära. Strömmen gick och vi såg ett stort gnistregn komma ut från proppskåpet. Osannolikt nog kom strömmen tillbaka efter bara någon sekund.

När ovädret dragit över tog vi oss upp till den mäktiga Storforsen, Europas största oreglerade fors med en fallhöjd på 82 m och genomsnittsflöde på 250 kubikmeter per sekund. Nu var flödet dessutom nära sitt maximum (som brukar vara vid midsommar,) så nu var flödet troligen bra mycket mer än så. En jävla massa vatten helt enkelt! 

Det var mäktigt att gå på spången intill forsen. Sanslöst stora krafter är i rörelse och man känner sig ganska liten. Ljudkulissen av det rytande vattnet är svårt att förklara i ord, men man hörde knappt vad man själv tänkte. 

Vi påbörjade en vandring upp längs älven men gav snart upp efter en ojämn kamp mot myggen (de stack frenetiskt men betten kliade inte!) och barnen tog sig ett bad i Döda Fallet istället. Detta är älvens gamla sträckning innan den ändrades på grund av den omfångsrika flottningen som pågick i älven under 250 år. Forsen har där gröpt ur jättegrytor med djupt vatten och de höga klippkanterna inbjuder ju till höga hopp. Men vattnet var kallt så barnen låg inte i så länge. 

Adjö till Höga Kusten & besök hos Steve

Vi fortsätter norrut och har nu slagit ner bopålarna i Luleå. Åtminstone för tre dagar. Men innan vi tar oss an Luleå tänkte jag nämna några ord om sista dagen på Höga Kusten och stoppet vi gjorde under de 37 milen vi hade att köra till Luleå.

Det kanske allra mest kända landmärket på Höga Kusten, bortsett från bron, är Skuleberget. Kanske för att det är högst med sina 295 ståtliga meter över havet. Upp på berget går en led som heter Höga Kusten-stigen. Stigen går förresten ner också… Stigen får i bland epitetet ”Sveriges vackraste stig”. Skuleberget fick äran att bli avslutningen på vår vistelse på Höga Kusten. Vi valde att ta östra stigen upp som liksom går på baksidan av berget för att få till en rundtur och dessutom få de fina vyerna framför oss på vägen ner. Det visade sig vara ett klokt val med betydligt mindre folk. 

Väl uppe på toppen kunde vi beundra utsikten. Men med Balesudden och Slåttdalsberget i färskt minne blev vi nästan besvikna. Missförstå mig inte nu. Visst var utsikten vacker, men ändå inte alls så enastående som från Slåttdalsberget. På samma sätt var stigen ner vacker, men inte på samma nivå som Slåttdalsskrevan och de vyer vi fick därifrån. Vi har blivit bortskämda helt enkelt.

När vi lämnar Höga Kusten är vi mycket nöjda. Vi har fått uppleva helt fantastisk natur och helt enorma vyer som är så vackra att det nästan gör ont i ögonen. Att vi dessutom hade perfekt väder med blå himmel, sol och ljumma vindar gjorde ju inte saken sämre.

Nu väntar som sagt nya äventyr i och omkring Luleå, men det får bli i kommande inlägg. Däremot måste jag kort nämna att vi på vägen norrut stannade till för lunch på den i det närmaste ikoniska stranden Pite Havsbad. Åtminstone för mig har Sven Melander gjort den odödlig med hjälp av sitt alter ego Steve med Lloyden. 

Stranden var fin, med ljus och finkornig sand. Så finkornig att det yrde en hel del sand i vinden när vi var där. Men med skånska mått mätt var det en förvånansvärt liten strand. Liten var däremot inte turistanläggningen Pite Havsbad. Det var en enorm camping, massvis av stugor, vattenland, restauranger och då vidare. Inte konstigt det kallas Norrlands riviera.