Gamla vulkaner

​När man lämnar kusten i södra Frankrike och styr kosan norrut får man se ett helt annat Frankrike. Ett Frankrike jag inte visste existerade för några månader sedan. Kör man mellan Montpellier och Clermont-Ferrand passerar i runda slängar 25 mil av i det närmaste vildmark med förvånansvärt lite bebyggelse. Frankrikes svar på Norrland, typ… Detta område kallas Franska Centralmassivet och uppvisar en fantastisk natur. Emellanåt var det som att köra i Klippiga Bergen, upp och ner mellan branta klippväggar och kanjoner. Området innehåller en stor mängd slocknande vulkaner och det är också den främsta anledningen till att vi valde att stanna till här på vår väg norrut.

Den högsta vulkanen i grannskapet kring Clermont-Ferrand är Puy de Dôme och dess topp på runt 1450 m var vårt mål för dagen. Det senaste utbrottet var cirka 5760 år f.Kr. så vi var inte speciellt oroliga över att hux flux få en bit lava över oss. 

Första delen av de sex kilometrarna upp till toppen var relativt lättvandrat, men sen barkat på uppåt i en kraftig lutning. Som tur var hade de gjort ordentliga serpentiner. Totalt blev det 350 höjdmeter, men det var nog brantaste vandring vi gjort på denna resa och då är det ändå tuff konkurrens. När man kom till den sista biten försvann även träden och man kunde njuta av den vidunderliga utsikten över omgivningen i allmänhet och andra utslocknade vulkaner i synnerhet.

Väl uppe på toppen tog vi ett varv runt vulkanen så att vi kunde kolla in utsikten åt alla håll. På flera av de mindre vulkanerna runtomkring kunde man tydligt se de gamla kratrarna. Det visade sig också att Puy de Dôme är ett Mecka för segelflygare. Det fanns dussintals och det var en häftig syn att se dem starta och med vind i sin skärm störta rakt ut från en brant klippa. För att ge sig på det måste man nog inneha mer än en gnutta dödsförakt.

Llança

​När vi tog oss ner från Pyrenéerna tog vi sikte på den lilla orten Llançá som ligger på Costa Bravas vilda kust, en knapp mil från gränsen till Frankrike. För oss som inte är så bevandrade i spanska med jag meddela att Llançá uttalas ungefär som janza med betoning på sista a:et. Llançá är en liten stillsam och trevlig semesterort som mest lockar spanska turister och en hel del fransmän så klart med tanke på hur nära Frankrike vi ändå är. Byn ligger någon kilometer inåt land och kring småbåtshamnen finns de allra flesta restaurangerna och det högst begränsade utelivet. Strax intill småbåtshamnen ligger också den största stranden även om den känns väldigt futtig jämfört stranden i Moliets. Följer man den vilda kustremsan söderut runt udden strax söder om hamnen kommer flera mindre och betydligt trevligare stränder. Det är dessa vi frekventerar, vilket passar oss finfint då vi bor tämligen mitt på udden. Och högst upp, så det blir en hel del höjdmeter även här trots att vi lämnat de höga bergen i Pyrenéerna bakom oss. 

Stränderna är ganska små och bottnen är stenig så vi har investerat i strandskor för att skydda våra fötter. Vattnet är väldigt klart och flera grader varmare än Atlantens blå vågor. Eftersom ständerna är betydligt mindre än vid atlantkusten blir det också klart trängre mellan handdukar på stranden, men funkar ändå helt ok. Troligen beroende på att man gett f-n att bygga stora hotellkomplex här, vilket vi är mycket tacksamma för. Istället är den en-familjehus eller hus med ett fåtal lägenheter. 

Vårt liv här är väldigt typiskt medelhavssemester. Sol och bad på förmiddagarna, siesta med lunch på uteplatsen, mer sol och bad på eftermiddagarna och en avslutande god middag på kvällarna. På tal om mat så har det såklart blivit en hel del tapas med fokus på bläckfisk och musslor. 

När vi lämnar Llança så är vi nöjda men kan konstatera att Moliets på franska atlantkusten var mer i vår smak.

Lite mer av Pyrenéerna

​Efter att ha gått halvvägs till Vignemale tänkte vi ta det lite lugnare. Det gick sådär om vi ska vara snälla, ganska dåligt om vi ska vara ärliga. Det finns flera kortare vandringar som man kan göra kring Cauterets, men problemet är att de mestadels går i skog. Skog har vi hemma, här vill vi se berg. Så efter lite letande hittade vi en något kortare tur upp på bergen mot sjön Lac de L’embarrat. ”Bara” 11 km tur och retur. Men 650 höjdmeter! Ändå var den turen klart lättare att gå, mest beroende på att det var jämnt uppför hela tiden snarare än jättebrant vissa stunder. Sen var underlaget jämnare än på de andra lederna då den var gjord för bilar. Visserligen med fyrhjulsdrift och ordentliga sulor, men ändå.

Visst var det vackert med bergen och sjön när vi väl nådde den, men den kommer ändå bara trea av de tre lederna vi testat i Cauterets.

Dagen efter när vi skulle korsa Pyrenéerna över till den spanska sidan fick vi problem. Det finns inte så där väldigt många rimliga vägar över bergen och för oss fanns egentligen det bara ett alternativ. Problemet var att exakt samtidigt tänkte sig en flock cyklister ta samma väg under etapp 17 i Tour de France. Vägen var alltså stängd. Det var bara att stanna på den gyllene måsvingen för långlunch och sedan masa sig ut till vägkanten för se på härligheten. Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom några motorcyklar och servicebilar, sen kom en bil som förvarnade om att de var fem minuter bort, sen kom ännu fler servicebilar och motorcyklar, sen kom en flock helikoptrar och SEN kom cyklisterna. De cyklade så nära att vi hade kunnat skaka hand med dem, åtminstone om de kört lite långsammare. Hela klungan svischade nämligen förbi på cirka 6,8 sekunder. Underbart är kort och i min lilla värld gör sig cykling nog bäst på TV…

När väl cyklisterna passerat var vägen över passet väldigt smärtfritt och inte alls högt. Högt var det däremot när vi svängde av för att ta oss mot Llavorsi. Då passerade vi nämligen passet Bonaigua på 2072 möh. Serpentinvägarna upp och ner var helt fantastiska och vyerna likaså. Helt klart en av de häftigaste vägar jag kört.

Llavosi är en liten by som ligger strax utanför nationalparken Aigüestortes i Estany de Sant Maurici. Här är det givetvis också vandring på programmet. Vi körde till Espot och sedan ytterligare några kilometer upp i bergen till ett ställe där de lyckats hitta en tillräckligt stor och någotsånär plan ytan att ha som parkering. Vi var nu på 1630 möh, men fortfarande i tät skog. Skogen var vår följeslagare större delen av turen, vilket skiljer sig från de franska sidan där träden inte växte vad samma höjd över havet. Men allt som oftast öppnade skog upp sig och man kunde insupa vyerna. Första delmålet var sjön Estany de Sant Maurici.

Vi fortsatte uppåt mot nästa sjö som heter Estany de Raters och på vägen passerade vi ett mäktigt vattenfall.

Vi gjorde en runda runt den första sjön och stannade givetvis till vid utsiktsplatsen Mirador för att njuta av utsikten på 2190 möh.

Väl tillbaka vid bilen konstaterade vi att rundan blev 16,5 km inklusive 550 höjdmeter. Inte undra på att vi var rätt sega i benen.

Halvvägs till Le Vignemale

​Idag tog vi sikte mot franska Pyrenéernas högsta topp, Le Vignemale med dess imponerande 3298 meter över havet (tre spanska toppar är lite högre). Men vi insåg våra begränsningar och nöjde oss med försöka nå Refuge Oulettes Gaube, en typ av fjällstuga med fantastisk vy över toppen, på 2151 meters höjd. Det blev en ansträngande tur på 16 km och 425 höjdmeter, men starkt belönande med spektakulära vyer över spetsiga toppar, massiva vattenfall och en blågrön bergssjö. En fantastisk tur helt enkelt! Men vi tar det från början. 

Med ryggsäckarna fullastade med vatten (det är 25 grader i skuggan uppe i bergen och en bit över 30 grader i stan) utgick vi från Pont d’Espagne, men för spara på krafterna tog vi kabinbana och stollift upp till Lac de Gaube. En knallblå sjö med smältvatten på 1725 meters höjd.

Vi gick runt sjön och fortsatte upp i dalgången. Leden som är en del av GR10 (som följer Pyrenéerna från Medelhavet till Atlanten) var stenig och inte helt lättvandrad. Med jämna mellanrum fick man stanna till för att insupa omgivningarna skönhet. Ungefär halvvägs upp når man vattenfallet Cascade Esplumouse.

Vi stretade vidare och nära målet sprang ett murmeldjur förbi oss. Förbi och över sista knixen innan den makalösa vyn över Le Vignemale med glaciärerna på dess nordsida öppnade upp sig.

Efter sedvanligt kaffe och baguetter vilade vi lite med toppen i blickfånget, eller som Matilda sa ”man kan tomglo på sämre saker”. Vi slängde på oss avsevärt lättare ryggsäckar och påbörjade färden neråt. Ovanligt nog tog vandringen tillbaka på minuten exakt lika lång tid som upp. Mest beroende på att det var så få sträckor som man bara kunde gå på utan man fick hela tiden se sig för bland stenarna. Men allt som oftast tittade man upp och kunde se den blågröna Lac de Gaube komma allt närmare.

Imorgon blir det vandring igen, men vi försöker nog hitta nåt lite enklare så att trötta ben får lite respit.

Lac d’Estom

​Det är tvära kast på denna resa. Ena dagen surfar vi på (eller kanske mest i) Atlantens blå vågor. Nästa är vi mitt bland höga bergstoppar där snön ligger kvar på sina ställen. 

Vi har nått Cauterets i franska Pyrenéerna, som ligger på i runda slängar 1000 meters höjd över samma atlantiska vågor som vi surfade i häromdagen. Staden är lite av en utgångspunkt för vandrare och påminner en hel del om en alpby. Det finns till och med minst ett par restauranger med fokus på fondue och raclette, vilket vi inte väntade oss. För övrigt att restaurangutbudet lite av en besvikelse då det mest finns små pizzerior. Men vi är inte här för fine dining, utan för att vandra i bergen. Sagt och gjort!

Vi började med en tur som utgick från La Fruitiere, cirka åtta kilometer söder om Cauterets. Efter en hel del serpentinvägar tar vägen helt enkelt slut vid en parkering och därifrån är det apostlahästarna som gäller. Vi tog sikte mot Lac d’Estom, en liten sjö inklämd mellan branta toppar. Till sjön är det cirka sex kilometer och 440 höjdmeter. Leden är relativt bred, ganska stenig men ändå relativt lättgången bortsett från något brantare parti. Vissa bitar låg till och med i skönt svalkande skugga.

Det var förhållandevis många vandrare ute på leden men vi kunde njuta i stora drag av vyerna ändå.

Väl framme vid sjön på 1804 meters höjd ligger ett litet café, men vi njöt av vårt medhavda kaffe med baguette (vi är ju trots allt i Frankrike). 

De franska Pyrenéerna känns dramatiska med sina spetsiga toppar och höga vattenfall. Som tur är har vi två dagar till att uppleva dem innan tar oss en titt på den spanska sidan.

Livet på en bräda

​I södra delen av franska sidan av Biscayabukten, en sisådär 10 mil norr om spanska gränsen ligger Moliets. Det slog vi ner våra bopålar för vecka. I Moliets finns egentligen bara en ordentlig sak som attraherar människor. Men den är desto större. Nämligen en helt fantastisk sandstrand. 

Med god marginal den finaste strand jag sett i Europa. Den är lång som sju svåra år, så bred att man knappt orkar tvärs över och med klart blått vatten. Även om här är en hel del soldyrkare, så finns det hur mycket plats som helst att bre ut sig på och det blir aldrig trångt. Atlantens vågor som kommer ända borta från Nordamerika brakar rakt in på stranden med jämna mellanrum. Det gör detta till ett Mecka även för andra än soldyrkare; surfarna. Hela byn präglas av denna brädburna ungdom. Ungdom och ungdom förresten, det känns som alla surfar från småbarn upp till mormor. På förmiddagarna ser man lämmeltåg av surfare kånkandes på sina brädor över de höga sanddynerna och den breda stranden i sin strävan efter att hitta den perfekta vågen. Vi beslutade oss för att göra dem sällskap. Redan här måste jag be alla riktiga surfare om ursäkt då jag inte har en susning om alla termer kring surfning så jag kommer glatt att hitta på egna efter behov. Sorry!

I början av veckan satte vi därför väckarklockan lite tidigare än vanligt och klockan 07:45 inställde vi hos Stephan för att tillsammans med tre tyskar få en nybörjarkurs in i surfingens magiska värld. Innan vi ens gick ner till stranden var vi dock tvungna att bemästra dagens första utmaning. Nämligen att klä oss i tight neopren. För om det finns nåt med stranden att klaga på så är det vattentemperaturen som ligger på 20-21 grader, vilken blir lite småkyligt om man ska ligga i knappa två timmar. 

Dessvärre lyckade vi träffa en dag med små vågor (typ 30-50 cm höga), åtminstone med Moliets standard. Det var på gränsen att det gick att surfa överhuvudtaget och enligt Stephan har Moliets så små vågor max fem dagar per år. Otur, men inte mycket att göra åt. Stephan lyckats trots allt hitta en plats med åtminstone lite vågor, tillräckligt för visa oss grunderna. Den första svårigheten är att tima vågen eller fånga vågen så att man får fart med sig framåt. Det fick vi (åtminstone de flesta av oss) kläm på hyfsat kvickt. Nästa svårighet var värre, nämligen att ställa sig upp på brädan. Speciellt svårt var det för de av oss som hade svårt att bestämma sig för vilken fot de vill ha fram respektive bak på brädan (kan lite jämföras med om man är höger- eller vänsterskytt i hockey). Man måste liksom välja för när vågen kommer är det lite för sent att fundera på det. Men vi lyckades ställa oss upp och stå kvar de få metrarna som var kvar till strandkanten. Svårt, men väldigt kul! Så kul att vi hyrde brädor och våtdräkter i några dagar för att träna själva. 

Dagarna av surfing i egen regi bjöd på förmiddagar med betydligt högre (0,8 - 1,2 m kanske) och kraftigare vågor än under kursen, men ändå vågade (ursäkta, den var dålig) vi oss ut. När det gällde att hitta en bra plats att surfa på åkte vi snålsjuts på surfskolorna. Vi antog helt enkelt att de är på de bästa ställena för nybörjare, så vi höll oss till samma plats. Större vågor innebär mindre brädor och det blev till att lära om på nytt för att hitta balansen igen. Lutar man för mycket framåt på brädan skär nosen på brädan ner i vattnet och då gäller det att ha munnen stängd för man åker med den först rakt ner i Atlantens blå vatten. Lutar man istället för mycket bakåt får man ingen fart av vågen. Lutar man för mycket åt sidan… ja, då ramlar man i. Det blev måååånga vurpor för alla och det var helt klar den yngre generationen som lyckades stå mest och bäst på brädorna. 

På eftermiddagarna är vågorna ännu större, vilket innebär en bra bit över två meter höga, och det var ett enkelt beslut att lämna över stafettpinnen till de som kan det här med surfing på riktigt. Och vi fick se några riktigt fina åk med diverse konster från strandkanten. Sjukt imponerad när man vet hur klurigt det är att ens komma upp på den där bräduslingen!

När vågorna blev större och därmed kraftfullare gjorde en krånglande axel att undertecknad dessvärre fick ge upp försöken att surfa själv. Istället fick jag agera ”vågtimare”, ivägputtare och teknikcoach (hrm… nåja, det går väl ganska fort…) till övriga i familjen. När man står där mitt bland vågorna och försöker hjälpa barn och hustru samtidigt som man försöker parera åtminstone sig själv mot den starka kraften hos typ meterhöga vågor inser man kvickt att förhållandena för surfing beror på så väldigt mycket mer än bara hur höga vågorna är. Man skulle förmodligen kunna skriva en mindre bok om bara vågor. Trots att vågorna under våra tre dagar i egen regi såg likadana ut från stranden skilde sig förhållandena för surfing stort mellan de tre dagarna. Det blev svårare och svårare för varje dag.

Höjden och kraften i vågorna är så klart viktig för det avgör vilken fart man kan få med sig. Men nog så viktigt är ”längden” på vågorna, dvs hur långt från stranden vågorna bryter och hur långt de sedan rullar innan de dör ut. Det är nämligen den sträckan man kan surfa på. Är den för kort hinner man inte upp på brädan innan man är uppe i sanden. En annan viktig parameter är frekvensen (den är till och med så viktig att den mäts och skrivs ut på skyltar på stranden tillsammans med vattentemperatur, våghöjd och nån koefficient som jag fortfarande inte fattat vad den betyder…), dvs hur tätt vågorna kommer tidsmässigt. Är tiden mellan vågorna för kort hinner nybörjare som vi inte göra oss ordentligt redo för att fånga en våg, vilket vi märkte vår sista dag. Förmodligen är frekvensen viktig för proffsen också, men hur vet jag inte. Andra saker som inverkar är vinkeln på vågorna i förhållande till stranden och ännu viktigare till varandra. Vågorna har ju den egenskapen att de interfererar med varandra och därmed förstärker eller släcker ut varandra, vilket gör det väldigt svårt att ”läsa” vågorna. Detta märkte vi också under vår sista dag då det helt plötsligt kom vågor snett från sidan och ställde till bekymmer för oss. Kort sagt vågar (ursäkta igen!) jag påstå att vågor är en hel vetenskap.

Trots fyra dagars surfande i ett surfmecka har vi bara skrapat på ytan till surfningens hemlighet. Men det har gett blodad tand så det blir nog mer surfing för oss i framtiden.

Cognac

​Ett område inom departementet Charente-Maritime. En stad. En dryck. Men ett namn. Cognac. Få städer eller områden är så starkt kopplat till en specifik produkt.

Låt oss ta dem ett i taget och börja med distriktet. Vi bor 13-14 km sydväst om staden Cognac, mitt i området där den näst finaste marken för druvor till cognac finns (mer om det senare). I Loiredalen undrade vi var alla vinstockarna var som ger druvorna till alla god viner. Det behöver man knappast undra i Cognac. Här är det vinstockar precis överallt i det vackert böljande landskapet vid enstaka tillfälle avbrutet av fält med vackert gula solrosor eller guldbruna vetefält. 

Mitt i alltihop flyter floden Charente fram. Den floden tittade vi bra mycket närmre på via en tolv kilometer lång paddlingstur häromdagen. Från Cognac blev vi bortforslade med minibuss och satte i kanoten och kajaken i Bourg Charente. Paddlingen var mycket rofylld i den väldigt lugna strömmen genom lummig natur. En del fina hus och slott passerades på vägen innan vi tog upp kanoterna i centrala Cognac.

Staden Cognac ser ut som de flesta mindre till halvstora franska städer. Ett par större vägar, charmiga gränder kantade av hus i fyra nyanser av sandfärg. Gissningsvis för att sandsten och kalk knappast är någon bristvara här. Att det håller husen svala(re) är säkerligen ett annat skäl. Det som skiljer sig åt från andra städer att de stora lokalerna eller till och med områdena med stora skyltar. Skyltarna uppvisar stora och internationellt sett väldigt välkända varumärken som Hennessy, Rémy Martin, Martell och flera andra. Detta leder ju oss osökt in på drycken cognac, eller konjak som vi ofta skriver på svenska. 

Jag ska börja med att erkänna att cognac aldrig varit min dryck, men en vecka här kanske kan göra susen…? Vi börjar med det mest basala. Nämligen att cognac är en brandy, men namnet är skyddat och får bara användas om drycken är framställd inom distriktet Cognac. Framställningsprocessen är enkel att förstå, åtminstone grovt sett. Först görs ett förhållandevis enkelt och alkoholsvagt vin på i huvudsak den gröna druvan Ugni Blanc som vuxit i den väldigt kalkrika cognaciska (nä, det finns nog inget sånt ord men ni förstår vad jag menar…) myllan. Nu kommer vi tillbaka till det där med marken där druvorna odlas. Det finaste området heter Grande Champagne, det näst finaste (där vi bor) heter Petite Champagne och så finns det ytterligare fyra områden i fallande klass. Det där med Champagne har inget med drycken champagne att göra utan kommer från det latinska ordet campania som betyder område med kalkrika jordar. Och det ju är verkligen både här och i distriktet Champagne.

Vinet får destillera två gånger och då får man ett 72 procentigt destillat som kallas eau-de-vie (dvs livets vatten som vi känner igen från akvavit på systemet). Eau-de-vie lagras sedan på ekfat i minst två år innan källarmästaren skulle få för sig att betrakta det som tillräckligt moget. Det flesta låter det dock lagras betydligt längre än så. Under rubriken onödigt vetande kan man lägga det faktum att varje fat tappar 3% i avdunstning varje år. Detta kallas ”änglarna andel” och eftersom det i Cognac motsvarar 30 miljoner liter (!!!) om året kan vi konstatera att änglarna i Cognac måste var på pickalurven mest hela tiden…

Därefter blandas många fat olika eau-de-vie till den färdiga cognac som vi sedan kan avnjuta. Det här extremt komplexa arbetet är källarmästarens uppgift. Han eller hon ska se till att fat med olika eau-de-vie (årgång, lagringstid, odlingsområde med mera) blandas så att det smakar som just den produkten ska smaka. Till sin hjälp har källarmästaren sin näsa, mun och hjärna.

För att lära oss detta om mer därtill besökte vi häromdagen ett museum om drycken cognac och tog idag en cykeltur (vi skulle ju smaka!) till tillverkaren Meukow för att få guidad tur. Om någon undrar kan jag meddela att det är många backar här.

Meukow är den sjätte största tillverkaren av cognac och bildades av ett par polska bröder för 160 år sedan. Vi fick se deras ”paradis”, källaren där deras bästa fat med eau-de-vie lagras, och några av deras äldsta fat.

Frankrike har förvånade nog ingen stark tradition av att dricka cognac, fransmännen dricker mer whiskey! Flera av de stora tillverkarna är och har alltid varit utländska och tillverkat i huvudsak för export till sina hemländer och övriga världen. Endast 5% av produktionen konsumeras i Frankrike och marknaden i Frankrike minskar medan den ökar i resten av världen.

Givetvis fick vi smaka. Åtminstone två av huvudklasserna. Den enklaste klassen kallas VS (Very Special) där det yngsta faten måste lagrats i minst två år, men hos Meukow håller de sig till minst sju år. VS fick vi inte smaka och den dricks sällan ren utan används till drinkar. 

Nästa klass heter VSOP (Very Superior Old Pale). Här måste faten lagrats i minst fyra år, medan Meukow kör på 14 år. Denna fick vi smaka och den smakade mycket alkohol med toner av fat och vanilj. Denna dricks som digestif eller i drinkar. 

Den sista klassen heter XO (Extra Old) och måste minst vara tio år (här kör Meukow på det dubbla). Denna var mycket lenare och elegantare i smaken med toner av torkad frukt och nötter. Och mycket mindre alkoholsmak. XO blandas inte med något utom möjligen en bit choklad.

Vår slutsats är att om man ska dricka cognac så måste man upp i klass, minst VSOP och helst XO. Då blir det dyrt och jag tycker man får betydligt mer och bättre smak för pengarna om man väljer en bättre rom eller whiskey istället. Men smaken är ju som baken…

Uppsamlingsheat

​Det har hänt lite smått och gott som inte letat sig igenom nålsögat och in i bloggen, så jag tänkte köra ett uppsamlingsheat i dagens blogginlägg. Så nu reser vi inte bara i Europa utan även lite i tiden, dvs både innan och efter vi kom till Paris. Håll i er så kör vi!

Vi bodde två nätter i Amsterdam och hade därmed en hel dag vandrandes bland kanalerna i Amsterdam. Vädret var inte det bästa och vi hade inget specifikt mål med besöket (omöjligt att få biljetter till både Anne Franks museum och van Gogh museet), så vi spankulerade mest omkring bland broar, kanaler och de typiska gavelspetsarna. Ganska mysigt på det stora hela, men barnen tyckte nog att höjdpunkten var att vi bodde i skuggan av Johan Cruijff Arena och de passade på att lira lite boll utanför arenan.

På vägen ner mot Paris passerade vi det vackra landskapet kring Somme. För drygt hundra år sedan var det dock allt annat än vackert. Då gick nämligen västfronten under första världskriget just där och flera hundratusen människor dog. Vi besökte såväl ett informativt museum som krigskyrkogårdar (det finns hur många som helst) och välbevarade skyttegravar. Människan är helt klart ett destruktivt väsen och det räcker att se vad som händer i Ukraina just nu för inse att det dessvärre inte har ändrat sig. 

Nu hoppar vi i tiden till vår andra dag i Paris. Lika perfekt väder som vi hade under vår första dag i staden, lika uselt var det den andra. Efter en lååång äkta fransk frukost med baguette, croissant och café au lait hade vi förköpta biljetter till Louvren. Väl inne i detta fullständigt enorma museum följde vi en mer eller mindre snitslad bana för att få se samlingarnas allra största mästerverk och störst av dem alla är ju naturligtvis:

När vi kändes oss klara (och det gick ganska fort för så intresserade är vi inte) hade det faktiskt slutat regna så vi tog oss en promenad förbi den eldhärjade Notre Dame (som nu renoveras) och genom Latinkvarteren innan vi tackade Paris för denna gång.

Efter Paris fortsatte vi åt sydväst och hamnade Tours i Loiredalen. På vägen svängde vi inom Chartres där Europas största katedral i gotisk stil finns. Den har sanslöst mycket fönstermålningar (totalt 2600 kvadratmeter).

Puh, nu är vi ikapp! Vi har nu bara en etapp kvar innan vi är framme vid vår första längre vistelse, men mer om det kommer så småningom