Tillbaka till naturen

Lamar, Dodge City, Wichita, Kansas City och Saint Louis. Efter alla dessa städer kände vi att det var dags att återuppta kontakten med naturen. Det gjorde vi genom att ta en liten omväg på vår väg söderut mot Memphis. Vi stannade till för en vandring i Sam A Baker State Park i södra Missouri. Vandringen gick längs en liten flod och på ett ställe kunde barnen ta sig ett svalkande dopp.

Var naturen vacker och var vandringen trevlig? Ja, absolut. Var det spektakulärt? Nej, det var inte i närheten av allt vi fick se i klippiga bergen. Men det var ändå skönt att komma ut i skogen igen.

Vi kommer att stanna några nätter i Poplar Bluff, då det finns fler State Parks att utforska i området.

Spänna bågen

Det finns inte mycket kvar av det gamla Saint Louis. Det som grundades av franska pälsjägare och sedan utvecklades till porten mot väst för den strida strömmen av emigranter. Saint Louis var den sista av de "större" städerna innan vildmarken tog vid på allvar. Det innebar att de flesta stannade här för att proviantera innan de påbörjade sin mödosamma och strapatsrika resa mot ett bättre liv i väst.

Längs med Mississippis strand har en väldig båge rests som ett monument och som påminnelse om stadens betydelse som port mot väst. Bågen har blivit ett gigantiskt turistmål i Saint Louis, men jag har faktiskt lite svårt att förstå varför. Så spännande är den faktiskt inte.

I botten av bågen finns även The Museum of the Westward Expanssion som behandlar emigranterna, deras vedermödor, Lewis & Clarks expedition västerut och annat från samma epok. Dessvärre är museet stängt för omfattande renovering, men en del av de intressanta utställningarna har tempoärt flyttat till The Old Courthouse. Dit åkte vi. 

De mindre utställningarna var riktigt bra och det är bara att beklaga att vi inte kunde se mer. Men vi fick i alla fall ett smakprov på hur det var på den tiden.

Saint Louis firade vår sista dag i staden med ett fyrverkeri i form av ett sanslöst åskoväder. De gick till och med ut med en tornadovarning och flyglarmet tjöt. Men lika plötsligt som det kom var det borta igen.

En zoolig dag på zoo

Lördag, växlande molnighet med mestadels sol, 25 grader varmt. En perfekt dag att åka till zon alltså. Det var vi inte direkt ensamma om att tycka, för att uttrycka sig milt. Men Saint Louis Zoo, som betraktas som ett av USA:s bästa, sväljer en hel del folk och oftast var den stora folkmassan inget större problem. Åtminstone inte förrän på slutet.

Zoo var stort och välskött. Många djur och de flesta i väl tilltagna hägn. Ofta hade de också lyckats med att skapa naturliga hinder, vilket är betydligt mycket trevligare än betongmurar och stålstaket. Aporna var barnens favoriter och det fanns såväl schimpanser, orangutanger och gorillor som mindre primater med lemurer och tamariner i spetsen. Även ormarna var häftiga. Speciellt de stora anakondorna och pytonormarna.

Flodhästarna var på ett riktigt skojfriskt humör och hade fullt ös i sin pool. Till publikens stora glädje. 

Mindre tur hade vi med de stora kattdjuren. Varken tiger, lejon, leopard eller gepard behagade visa sig för oss. Jaja, man kan inte få allt.

 

Like making love in a canoe...

Vi fortsätter vår resa österut och har nu nått Saint Louis, Missouri. Det verkar vara en trevlig stad med mycket att se och uppleva, så här blir vi nog kvar några dagar.

Första dagens huvudattraktion var ett besök hos Anheuser-Busch. Ringer det några klockor? Inte? Ok, om jag säger Budweiser då? Hrm, skulle tror att de flesta är med mig då. Företaget grundades här i mitten på 1800-talet och ölet Budweiser skapades här runt 1870. Bryggeriet här i Saint Louis är fortfarande företagets flaggskepp och ett riktigt trevligt ställe att besöka. Inte bara för att de bjuder på öl...

Vi gick en lagom informativ tur runt i området och in i fabriken. Det som slog oss var hur vackra och välskötta alla gamla byggnader var. Även inne i fabriken var det riktigt fint, välputsad utrustning och till och med stora ljuskronor i de 100-150 år gamla fabriksbyggnaderna. En våt dröm för en gammal kemiingenjör...

Undrar ni hur jag får inläggets rubrik att passa ihop med dess innehåll har ni helt enkelt inte hört det lika gamla som elaka skämtet om amerikanskt öl i allmänhet och Budweiser i synnerhet. Ok, håll i er för här kommer det (känsliga läsare kan sluta läsa här). It's like making love in a canoe - fucking close to water...

Spilsh, splash we were takin' a bath

Igår åkte vi karuseller på World of Fun och idag fortsatte vi i samma anda. Fast blötare. Vattenpark! Det fanns några att välja på och vårt val föll på Adventure Oasis Park. Där fanns tre ordentliga vattenrutschkanor för större barn och vuxna med barnasinnet kvar, ett stort lekland för mindre barn, en lång ström som man kunde glida runt i och några mindre bassänger. Kort sagt det mesta man behöver för en lyckad dag. 

Det var egentligen bara två problem. För de första hade de monterat en hink av gigantisk modell fem meter upp i luften i mitten av leklandet. I hinken pumpades massvis av vatten och cirka var femte minut, när den var full, tippade hinken. Ungefär en och en halv kubikmeter vatten kom dånande ner över allt och alla. Ganska kul för vuxna och större barn. Mindre kul för dem som leklandet i övrigt var designat för; små barn. De for nämligen som vantar när vattnet kom forsande.

Det andra problemet var lite överraskande den enorma ansamlingen badvakter. Missförstå mig inte nu, det är givetvis väldigt bra att det finns badvakter. Alla dessa badvakter var utrustade med en visselpipa, men där stannar alla likheter med Baywatch. Istället verkade det som att det viktigaste kriteriet för att bli anställd som badvakt var en ofantlig lungvolym. Det är nämligen ett måste för att orka blåsa så mycket i visselpiporna. Alltid var det nån som gjorde något fel. Många av reglerna var direkt korkade och badvakternas attityd högst otrevlig. 

Svante, Algot och jag började med att testa de tre större vattenrutschkanorna. Vi blev utskällda tre gånger var på tre åk. Get off!! You can NOT do that! Lite oklart vad vi gjorde fel, men uppenbarligen hade man ungefär tre millisekunder på sig att ta sig upp från bassängen när man väl kommit ner. Det räckte tydligen inte att gå åt sidan, utan helst skulle man teleportera sig ut från anläggningen. De lät inte nästa åkare påbörja sitt åk innan man var halvvägs till omklädningsrummet. Idioti! Efter tre åk ville Svante och Algot inte åka mer där. Jag förstod dem. 

Det var i princip samma inställning vid leklandet, men något snällare attityd. De hade väl märkt att det inte gick att bete sig hur som helst mot fyraåringar när föräldrarna var ett par meter bort. Men även här fanns idiotiska regler. Ett exempel; det fanns flera mindre hinkar (ca 25 l) som tömdes över de badande när de blev fulla. Tömde man dem över sig själv i förtid när de var halvfulla fick man en utskällning. Lite svårt att förstå då de töms lite senare när de är fulla och ännu svårare att förstå då man tänker på giganthinken. Ett annat exempel är att Vidar inte fick ha sina flytpuffar, förmodligen för att de är helt livsfarliga. Det var flytväst eller inget som gällde. Föräldrarna är uppenbarligen inte kompetenta nog att avgöra vilket flythjälpmedel deras barn behöver.

Jag är inte dummare än att jag förstår varför de beter sig på detta korkade sätt. Nämligen risken för gigantiska stämningar om något skulle hända. Men det dödar glädjen med stället och det borde skrämma bort en hel del besökare. Men amerikanerna är väl vana. Är jag rädd.

Jag tycker skyltarna som satt var femte meter vid leklandet är ganska talande för hela vattenparken.

Alltså, är man tillräckligt gammal för att förstå och ha en uppfattning om hur djupt 6 tum är borde man rimligtvis också begripa det korkade i att dyka i 15 cm djupt vatten. Individen har inget eget ansvar utan den som tillhandahåller något (en simbassäng i detta fall) måste friskriva sig ifrån allt. Jag vet att systemet funkar så och jag vet varför, men det blir ju direkt löjligt.

Nu låter det som att vi hade en dålig dag. Det hade vi inte. Efter en timme och ett gäng utskällningar så hade vi lärt oss de flesta idiotiska regler. När vi väl följde reglerna och slapp de hatiska blickarna blev det riktigt kul. Speciellt för Svante och Algot som for rundor hela dagen. 

Round n' round, up n' down we go

I morse hade vi ett tufft beslut att fatta. Titta ut på himlen, titta på väderprognosen, fundera, titta på himlen igen, titta på väderprognosen. Hrm, risk för åskstormar. Ska vi åka till nöjesparken idag, eller inte? Hrm...

Det slutade med att vi äntrade World of Fun när grindarna öppnade. Är man i USA måste man ju gå på nöjespark för att åka berg- och dalbanor och karuseller. World of Fun har allt detta. Vi började med lite lugna attraktioner så att vi skulle bli varma i kläderna. Och så radiobilar så klart. De var helt klart populärast hos den yngre generationen. Efterhand stegrades nivån och det blev en del avancerade bergbanor och annat nervkittlande.

Vi trodde länge att vi skulle klara oss ifrån regnet. Men icke. Fram på eftermiddagen var det som om nån släckte ljuset. Snart blixtrade och åskande det. Vi tog sikte mot första bästa bästa hus, eller snarare första bästa tak. Det råkade vara en butik med Snobbengrejor. Väl inne visade det sig att Snobben och hans vänner skulle ha party. Till Vidars lika stora glädje som förskräckelse. Ögonen höll på att hoppa ur huvudet på honom. Att göra high-five med dem gick efter viss tvekan, men kramas var alldeles för läskigt. Men storebrorsorna bangade inte.

Efter regnet tog vi rond två med karusellerna. Men det blev lite avslaget, då det fortfarande kom några regnstänk, saker var blöta och en hel del attraktioner var stängda. Men radiobilarna var inte stängda och de stora grabbarna körde åk, på åk, på åk, på åk. De hade nog kört ännu om vi inte tvingat dem därifrån och i säng.

Som nöjespark var World of Fun helt OK. Det var ordning och reda, men inte så vackert som till exempel på Liseberg. Det fanns gott om attraktioner på olika nivåer. Vädret skrämde nog bort en hel del besökare  för det var nästa inga köer nånstans. Och tur var det för de var väldigt omständliga med att få folk på och av attraktionerna och att sen starta åken tog en smärre evighet. 

Utan att nämna namn kan vi till sist lugnt konstatera att mesen bland bergbanor och karusell återfanns i den äldre generationen. Den med minst hår.

Gräs, gräs, vete, gräs och en del majs

Wichita, Kansas. Centrala Kansas, något åt sydost. Det är hit vi tagit oss de knappa tre timmarna från Dodge City. Om jag hyste de minsta tvivel innan, så är de efter resan hit helt utraderade för evigt. Kansas är prärie och lantbruk. Så det så! Vidderna är ofantliga, vägarna långa och raka, hettan är oförsonlig. Det svagt böljande landskapet är täckt av gräsprärie eller odlad mark vart man än riktar blicken. Det enda som bryter av är de enorma silosarna som sticker upp lite här och var. Skulle det finnas några träd nånstans så finns där med all säkerhet även en flod.

Det verkar vara vete och majs som gäller här, men en hel del åkermark verkar ligga i träda. Men å andra sidan är mark ingen större bristvara. För att uttrycka sig milt. De har en hel del cirkulära åkrar här och det gjorde mig lite smått konfunderad till att börja med. En hel del odlingsbar mark går ju liksom till spillo på det sättet. Sen insåg jag anledning. Det är inte tillgången på odlingsbar mark som är gränssättande. Det är tillgången på vettigt bevattningssystem. Har man en brunn och låter en 200-250 meter lång arm med bevattningsmunsstycken rotera som visarna i en klocka så blir resultat en cirkulär åker.

När vi kör undviker vi om möjligt de stora motorvägarna (Interstate), utan kör gärna State Highways. Det går marginellt långsammare, men man får se oändligt mycket mer. Hålorna längs vägarna i Kansas kommer med ojämna mellanrum. De minsta består av några stora silos, en bensinstation, en kyrka och några slitna hus. Orterna med lite större självaktning har även en skola och en John Deere återförsäljare. De allra flesta har också en riktigt fin "park". Det är ett grönområde med bord, bänkar och toaletter. Och så brukar där finnas en riktigt stor och fin lekplats till barnens stora glädje.

Vi började vårt Wichita-besök på Mid-American All-Indian Center. Vi tänkte nämligen lära oss mer om prärieindianerna. Vilket fiasko. Sämre museum har jag nog aldrig varit på. Istället åkte vi till Old Cowtown Museum, som var mycket bättre. Man kan säga att det var Skansen goes Wild West. En liten stad uppbyggd som Wichita på 1880-talet med människor i tidstypiska kläder. Småtrevligt helt enkelt. 

Nu när barnen somnat tänkte vi ta hjälp av professor Google för se vad vi ska hitta på i Wichita i morgon.

Vildaste Västern?

Nu när vi är en bra bit in Kansas har vi lämnat Klippiga Bergen bakom oss. Det märks. Här är det nämligen platt som en pannkaka och åkermark ända till horisonten. Oavsett åt vilken håll man tittar. Även klimatet har ändrat sig, då det är betydligt varmare. Varmt och varmt förresten. Det är hett. Punkt slut.

Nåja, över till kultur och historia. Vilda Västern närmre bestämt. Jag har tidigare skrivit att man ska åka till Cody eller Jackson i Wyoming om man vill se det som finns kvar av Vilda Västern. Det stämmer nog. MEN när det begav sig var Vilda Västern nog inte vildare än just här. I Dodge City. 

Varför var då Vilda Västern så vild just här i Dodge City? För att besvara den frågan får jag ge mig in på lite amerikansk historia (som jag uppfattat det hela). Vi beger oss till 1860-talet. Från Missouri i öst till Santa Fe, New Mexico, i väst går en handelsväg. Vägen som kallas Santa Fe Trail gick genom områden som prärieindianerna (bland annat Kiowa, Apacherna, Cheyenner, Comancher) med fog betraktade som sitt territorium. För att skydda transporterna längs Santa Fe Trail från indianerna anläggs ett militärt fort längs rutten. Militären var inte så lyckosamma då indianerna var mycket bättre krigare. Nåt ljushuvud kläckte då den briljanta idéen (OBS ironi!) att om bufflarna utrotas så försvinner indianerna (dessvärre lyckades den strategin mycket bättre). Detta drog givetvis massvis med buffeljägare till området.

Vid ungefär samma tidpunkt börjar stora boskapshjordar fösas norrut från Texas. Santa Fe Trail, Fortet, buffeljägarna och rutten för boskapen strålar samman på ett och samma ställe. Och på det stället föds 1872 Dodge City. 

Under stadens första år finns det ingen som säkerställer att lagen följs. Däremot finns det alldeles för många militärer, alldeles för många buffeljägar, alldeles för många cowboys med flera veckolöner att sätta sprätt på, alldeles för många prostituerade, alldeles för många gamblers, alldeles för många outlaws och på tok för mycket whiskey. Allt detta på en alldeles för liten yta. Resultatet är Vilda Västern i dess vildaste form.

Antalet dödsskjutningar per år i Dodge City når snabbt 30. Då ska man betänka att befolkning var cirka 500. Man inser att något måste göras och en sheriff utses. Han omger sig med ett gäng vicesheriffer med Bat Masterson och Wyatt Earp i spetsen. Dessa män var av den mer hårdkokta sorten och ofta marginellt hederligare än de outlaws de var satta att bekämpa. Det var skjuta först och fråga sen som gällde. Om de ens brydde sig om att fråga överhuvudtaget...

Men de var effektiva och efter några år fanns det inga outlaws kvar att skjuta i Dodge City. Det är denna historia som berättas i det förträffliga museet Boot Hill Museum. Namnet på museet är förresten en historia i sig. När det var som vildast i Dodge City fanns det anmärkningsvärt nog ingen begravningsplats i stan. De som sköts efterlämnade ofta inga pengar och fanns det någon sörjande så varken ville eller kunde de bekosta något vettigt sätt att ta hand om den döde på. Alltså lades han i en grund grav på kullen och oftast, eftersom ingen brydde sig, med stövlarna på. Därav kallades kullen och numera museet för Boot Hill.

Museet har delar av sina utställningar i kopior av de hus som låg på Front Street när det begav sig. Och man får faktiskt en ganska tydlig känsla av hur det såg ut när revolvermän och sheriffer tog sig några stadiga whiskey och sen gjorde upp. Men tydligen var revolverdueller a la Hollywood mycket ovanliga. Oftare handlade det om fler än två inblandade personer och oftare var det frågan om mer eller mindre regelrätta bakhåll. Det gällde helt enkelt att se till att ha oddsen med sig. Annars blev man inte gammal.

Nyfrälsta campare, eller?

Den minnesgode läsaren av JordenResaRunt vet att vi inte är några campare. Inte egentligen. Inte alls faktiskt. Efter moget övervägande kom vi trots det fram till att husbil var sättet att färdas med genom Klippiga Bergen. Hur har det då gått, har vi blivit nyfrälsta campare? Kommer vi att investera i en flådig husbil när vi kommer hem? Nej, vi ska definitivt inte köpa nån husbil. Och nej, vi är inte nyfrälsta campare. MEN, vi är inte avskräckta heller.

Så här med en månad och 4194 miles med husbil genom Klippiga Bergen under västen kan vi lugnt konstatera att resan hade varit i princip omöjlig att genomföra utan husbil. (Ok, tält hade också funkat, men det är ljusår på fel sida om acceptansgränsen.) Utan husbil hade vi varit tvungna att göra en extrem detaljplanering med hotellbokningar för en hel månad. Och med största sannolikhet hade vi gjort nån tankevurpa här och där då allt inte är möjligt att förutse bakom tangentbordet hemma i Sverige. Som vädret till exempel.

Sen finns det givetvis andra fördelar med husbilen. Som friheten att köra vart man vill när man vill och att man alltid har alla grejor med sig överallt, inklusive mat. Men det finns nackdelar också. Det är trångt, kallt och fuktigt ibland. Monstret till bil dricker hur mycket soppa som helst (cirka 2,85 l/mil), är lite klumpig på vissa ställen och skramlar som en hel maraccafabrik. Och så blir det en attans massa handdiskning och andra praktiska bestyr. Diverse tankar att fylla och tömma. Och, i vårt fall, en vattenpump att byta och en kolmonoxidvarnare som fått spel att hantera.

Men på det stora hela har det gått över förväntan och vi är mycket nöjda med denna delen av resan (också). Så om nån av er funderar på att resa runt i Klippiga Bergen, hyr en husbil.

Nu när vi nu efter 34 dagar lämnar tillbaka monstret och övergår till att transportera oss i en bil av mer normal storlek (det känns som att köra go-kart) byter JordeResaRunt karaktär. Igen. Denna gång från natur till stadsliv. Vi kommer fortsätta österut och på vägen väntar säkerligen diverse spännande äventyr på oss.

Rocky Mountain National Park

Det är både anmärkningsvärt och fascinerande. Att vi fortfarande efter en månad bland några av Nordamerikas vackraste platser får den där wow-känslan när vi kommer till något nytt vackert ställe. Vi fick den igen när vi kom körandes ner mot Estes Park på väg in i Rocky Mountain National Park. Det var givetvis utsikten över parkens höga och snöklädda toppar som gjorde att den sköna känslan infann sig.

Rocky Mountain National Park är lite speciell eftersom den inte ligger mitt i ingenstans som de flesta andra nationalparker, utan bara en timme från centrala Denver. Det är också den nationalpark vi valt att spendera våra sista campingdagar i. Vår första hela dag bjöd bland annat på en underbar vandring på knappt tre tusen meters höjd och några wow-upplevelser. Den första var på väg till toaletten tidigt på morgonen. I slänten bakom toaletten stod nämligen en ståtlig elk-hane. En tiotaggare. Ett imponerande djur. Vi har sett massvis med elk, men ganska få stora tjurar.

Hela vandringen runt Beaver Meadow var egentligen också en enda wow-upplevelse som inkluderade närkontakt med ett antal elk (ursäkta min swenglish men jag vet inte vad de heter på svenska - inte är det älg i varje fall), men jag väljer trots det denna vy för att summera turen.

Ricky Mountain National Park är annars mest känd för Trail Ridge Road. Nordamerikas högst belägna highway. Den tog vi vår andra dag. Vi stannade givetvis på flera av utsiktspunkterna som Many Parks Curve, Forest Canyon och, kanske framförallt, Rock Cut. Vid Rock Cut finns en kort vandringsled över tundran som slutar med en enkel klättring upp på en klippa. Väl uppe var vi på 3750 meters höjd och hade fantastiskt utsikt åt alla håll.

Det var gott om snö kvar på den höga  höjden, i drivorna upp emot 3 meter. Attans att vi glömt att packa skidorna. En annan dagens höjdpunkter (bildligt talat denna gången) var när en coyote korsade vägen strax framför bilen. 

Sista dagen såg vädret trist ut, så beslöt att vandra direkt från campingen för att när "hem" om ovädret skulle bryta ut. Det gjorde det inte. Tvärtom sprack det faktiskt upp och vi fick en riktigt trevlig vandring till Cub Lake. 

Dagarna i Rocky Mountain National Park har varit en värdig avslutning på vår turné genom Klippiga Bergen, och i morgon lämnar vi tillbaka vårt monster till husbil. 

Bye, bye Mommo & Boffa!

När vi träffade mamma och pappa för två veckor sen kändes det som att vi hade massor av tid framför oss att vara tillsammans, men nu har hux flux de här två veckorna passerat. Eller hux flux; vi har ju hunnit med en massa saker, men tiden verkar alltid längre framåt än när man ser i backspegeln.

Det har fungerat väldigt bra att resa tillsammans så här. Vi har haft varsin husbil, så det har funnits möjlighet att vara för sig själv om man velat. Frukost och lunch har vi fixat var för sig (men ätit tillsammans), eftersom vi har lite olika preferenser vad gäller mat vid dessa måltider, men middag har vi ätit ihop och skiftats om att laga. En och annan grillmiddag har det blivit. ;-) Kolet och grillarna har inte alltid samarbetat, men pappa har blivit en hejare på att fläkta!

Barnen har glatt sig över att ha andra vuxna än bara sina föräldrar att umgås med och för oss vuxna har det varit skönt med lite avlastning i att ständigt hålla ett öga på Vidar, som numera drar iväg lite dit han känner för. ;-) 

Fredag morgon styrde mamma och pappa kosan norrut mot Cody, Yellowstone och Grand Teton, medan vi själva drog till Rocky Mountain National Park. Nu hoppas vi att de får se lite björnar på lagom nära håll (helst från bilen ;-) ), medan vi själva vill se långhornsfår och avsluta Klippiga Bergen med några fina vandringar. 

När vi gräver guld i USA

Bergen väster om Colorado Springs är guldgrävartrakter. I Cripple Creek var 1891 en dam vid namn Mollie Kathleen Gortner ute och vandrade. När hon satte sig ner för att vila såg hon en sten. Inte vilken sten som helst utan en med guld i. På nåt sätt lyckades hon muta in gruvan trots att kvinnor på den tiden inte fick äga något. 

Gruvan levde vidare till 1961 då den lades ner. Nu användas den för att visa hur gruvdriften i en vertikal gruva gestaltade sig från slutet av 1800-talet fram till 1960. Så för att lära oss mer klämde vi in oss i en trång hiss och åkte ner i mörkret. 1000 fot ner. 

Där nere fick vi en inblick i livet som gruvarbetare. Det var ingen dans på rosor. Mörk, hårt, tungt, dammigt och farligt på alla tänkbara sätt. En period var medellivslängden 35 år innan de fick bukt på dammproblemen.

Vi fick också se en riktigt guldåder. Den såg inte ut som guld, utan som vilken sten som helst. Åtminstone för mitt otränade öga. Barnen fick med sig var sin bit guldmineral hem, så nu ska vi bara komma på ett sätt att få ut guldet ur den. Helst utan att använda natriumcyanid...

The Great Sand Dunes

I södra Colorado, cirka tre timmar söder om Colorado Springs ligger The Great Sand Dunes.  Det är... är... tja, det är en jävla massa sand helt enkelt.

Sanddynerna känns minst sagt malplacerade där de ligger strax nedanför Klippiga Bergens snöklädda toppar. Väldigt långt ifrån havet är det också. Men tydligen är vindförhållandena sådana att sanden blåser hit och sen stannar här. Och så har det varit länge, de tror i 440 000 år, så det har hunnit blåsa hit en hel del sand.

När man ser sanddynerna från avstånd verkar de inte så stora. Fel! Det beror på att man jämför dynerna med bergen på över 4000 meter som tornar upp strax bakom. När man kommer närmre inser man att sanddynerna är gigantiska. Upp mot 230 meter högt sträcker sig de böljande och eleganta dynerna. 

Den kvarvarande känslan när vi åker härifrån är en känsla av förundran. Förundran över naturens förmåga. Förmågan att skapa ett berg av sand mitt ute i ingenstans. Och då är sanden i de synliga dynerna bara drygt 10 % av all sand som finns här. Resten finns djupt ner under marken och runt dynerna, men där är den täckt av vegetation. Märkligt!

Mesa Verde

De senaste veckorna har vi upplevt enorm skönhet och storslagenhet skapad av naturen. Men människan kan också vara hjärnan bakom enastående skapelser. Som i Mesa Verde. Här byggde nämligen indianerna sina boningar på klippavsatser nån gång mellan 700  och 1600 år sedan. Det finns massor av boningar runt om de kanjoner som finns i området och sammanlagt bodde här troligen över 1000 människor för 800 år sedan. Men vi nöjde oss med att besöka några av de största och mest välbevarade.

Vi började med att besöka Cliff Palace. En palatsliknande byggnad som byggdes för 8-900 år sedan. 

I dessa boningar bodde cirka 125-150 indianer under 100 år. Och troligen var det också nån form av centrum för administration, handel eller liknande. En massa frågor poppar upp i huvudet när man vandrar runt bland ruinerna. Vilka var dessa människor, varför flyttade de dit, varför flyttade de därifrån och, framförallt om man har min bakgrund, hur i hela friden byggde de dessa hus fastnaglade på klippväggarna? Svaren är inte så många då husen blivit plundrade innan några riktiga arkeologiska utgrävningar hann göras. Man vet vilka indianerna var och när det byggdes, men annars är det mest mer eller mindre kvalificerade gissningar. Klart är dock att mycket handlade om tillgången på vatten. Lyckades man hitta en bra vattenkälla så byggde man där. Oavsett läge i övrigt. Punkt slut.

Balcony House är en annan lite mindre boning för cirka 30-40 invånare. Denna ligger ännu mera otillgänglig och man får klättra upp för en tio meter lång stege för att ta sig in och krypa igenom en smal gång för att ta sig ut. 

Indianerna som bebodde dessa områden var tydligen ganska rörliga. Det är vi också, så imorgon åker vi visare mot nya äventyr.

Arches

Det är inte heller svårt att lista ut varför Arches National Park heter just Arches. Ja, just det. Där finns ett gäng bågar. Närmre bestämt runt två tusen stora stenformationer som spänner många meter både i bredd och över marken. Tydligen är de geologiska förutsättningar för såna bågar perfekta just i Arches. Jag har läst hur det går till när de bildas, men jag glömde det lika fort. Det hade i alla fall med forntida saltbassänger, sandsten och erosion att göra. Alldeles oavsett hur de bildades är de majestätiska att titta på. 

Arches är ett så häftigt ställe att vi valde att spendera två hela dagar i parken. Tidigt på morgonen första dagen påbörjade vi vandringen till en av parkens huvudattraktioner; Delicate Arch. Vandringen till bågen var 1,5 miles och närmre 200 höjdmeter. Det var en finurlig herre som anlade leden, då man trots bågens storlek (14 meter hög) inte såg skymten av den förrän man stod alldeles bredvid. Och då blev vi mäkta imponerade över vad vår natur kan skapa. 

Det finns fler bågar och några av de större finns praktiskt nog väldigt nära varandra i området som kallas Window Section. Det norra och södra "fönstret" bildar tillsammans det som kallas The Spectacles, glasögonen. Återigen är det lätt att förstå varför. För att ge er en uppfattning om storleken kan jag berätta att det södra fönstret är 32 meter brett. Ganska stora glasögon.

I samma område finns även The Dubble Arch. Man kan säga att det är två bågar som delar den ena basen. Bågarna är mäktiga och man förundras gång på gång över hur de kunnat skapas överhuvudtaget.

Längst upp i norra Arches ligger ett område som kallas Devils Garden. Där gick en fantastiskt vandring vår andra dag i Arches. Första delen fram till Landscape Arch var lika enkel som bågen storslagen. Bågen är 93 meter lång och så sent som 1991störtade en stor del av bågen ner. 

Därefter blev vandringen mer komplicerad med inslag av klättring. Naturen och vyerna var enastående. Med jämna mellanrum kom det en ny båge. Som Navajo Arch och Partition Arch.

Fram emot kväll blev Vidar och jag diskvalificerade. Men mer om det en annan gång

Canyonland

Då var vi där igen. En hel hög med inlägg i bloggen på en och samma gång. Det blir liksom så när tillgången på wi-fi är högst begränsad. Inte nog med att vi inte kan publicera inlägg i bloggen. Vi är på gott och ont helt avskärmade från allt vad nyhetsflöde heter. Inga fotbollsresultat till vissas förtrytelse, ingen melodifestival till sammas stora lättnad. Utan wi-fi blir det liksom nerkoppling och avkoppling i ett och samma paket.

Bara för att ställa till kronologin för er blandar och ger vi bland nationalparkerna. Vi körde hit för att besöka Arches, men mixar med Canyonland. Praktiskt, då de är grannar. Först en dag Canyonland, sen två dagar Arches och till sist tar vi kanske ytterligare en dag i Canyonland. Vi får se vad tiden och lusten medger. Anledningarna till detta hattande hit och dit är geografin och väderprognosen. Och var lugn, Arches kommer att få ett eget inlägg så småningom.

Canyonland alltså. Nån som kan gissa hur det fått sitt namn? Det är inte så svårt. Jag kommer inte ens ge nån ledtråd.

Från nordväst rinner Green River in i Canyonland och från nordost rinner Coloradofloden in. Ganska mitt i parken möts dessa två floder och tillsammans bildar de nåt som liknar ett Y om man tittar på kartan. Därmed bildas även tre "parker" i parken; The Maze i väst (som vi inte besöker), Island in the sky i norr (som vi besöker) och The Needles i ost (som vi kanske besöker).

Island in the sky heter så för där går man uppe på platåerna och tittar ner i kanjonerna. Och det var precis vad vi gjorde. Först via en tre miles vandring till Murphys Point och sedan genom att köra till några utsiktspunkter. 

Tja, vad ska man säga? Superlativerna börjar ta slut. Jag undrar varför precis alla hemma i Sverige och resten av världen känner till Grand Canyon, men nästan ingen känner till Bryce, Zion, Arches och Canyonland. Visst, Grand Canyon är störst, men de andra är minst lika vackra, häpnadsväckande och hissnande. Är det så att Grand Canyons vida berömmelse hänger ihop med närheten till Las Vegas och i viss mån Kalifornien. Parkerna i Utah ligger nära... nära... nära... Tja, nära en hel del kor.

Nu är det dags för oss att lämna wi-fi trakterna igen och ta oss an nya äventyr i obygden. Nya inlägg kommer när vi är tillbaka i civilisationen igen.

Bryce

Ett par timmar nordost om Zion ligger en annan av Klippiga Bergens pärlor, nämligen Bryce Canyon. Direkt innanför parkgränsen fick vi tag i en vackert belägen campingplats mitt inne i furuskogen. Nån kanjon såg vi inte skymten av. Nåja den skulle vara där nånstans, åtminstone enligt kartan. Vi åt lunch och förberedde oss för en eftermiddag med vandring. Vädret var fint, men med en del krisp i  luften. Det är ju trots allt på 2400 till 2700 meters höjd. 

Även här finns en shuttle bus. Perfekt! Mot ändhållplatsen; Bryce Point. Fortfarande ingen kanjon, utan tallar så långt ögat når. Alla barn och pinaler lyckligt av bussen, ser oss förvirrat omkring. Ok, där är ett staket - vi går dit. Vi inser omedelbart att vi kan sluta leta efter kanjonen.

Storslaget, mäktigt, hissnande. Den är mindre än Grand Canyon, men jag undrar om den inte är både mer dramatisk och ännu vackrare. Vi börjar vandra längs kanten och vyerna är enastående. 

Efter ett par miles kommer vi till ett område med väldigt många av de karaktäristiska Hoodoos. Det är höga stenstoder som snö och regn karvat ut under årtusenden. Där tog vi en tur ner i kanjonen, in bland dessa Hoodoos. En fantastisk miljö, det kändes nästan lite surrealistiskt.

Efter cirka åtta kilometers vandring var vi färdiga, både bildligt och bokstavligt talat. Dagen efter körde vi lite längre in i Bryce och gick en annan vandring lite mindre dramatisk och lite mindre hissnande vyer, men ändå väl värt några timmar. På vägen tillbaka stannade vi på några utsiktspunkter för en sista titt innan vi drog vidare.