Personlig guidning

Vi bor på Shades, ett litet ställe med knappt 10 lägenheter. Det drivs sedan tre år av ett par från Nya Zeeland; Linda och Scotty. Idag tog Linda oss på en liten improviserad tur i omgivningarna och framförallt en bit in i den vietnamesiska kulturen. Visserligen genom nya zeeländska glasögon, men ändå.

Vi började med den lokala marknaden. Inte många turister här inte (bortsett från oss). Frukt och fisk i massor. Jag köpte de finaste och godaste litchi jag nånsin sett. De har två priser, ett för vietnameser och ett för utlänningar. Inget snack om vilket jag betalade. Men i princip all frukt kostar två dollar per kilo, så jag överlever...

I västvärlden köper man gärna ett hus vid havet, vid en sjö eller vid något annat naturskönt och lugnt ställe när man drar sig tillbaka från ett långt arbetsliv. Inte här. Här är det nära marknaden som gäller.

Namnet Mui Ne är egentligen inte riktigt korrekt, men det valdes för att göra det lättare för turismen. Mui Ne är namnet på den gamla fiskebyn och på bukten utanför. Längs bukten ligger det kilometervis av byar med massvis av resorter. Alla har egna namn, men knappt ens de infödda håller koll på dem. För 15 år sedan fanns här inget utöver fiskebyn, men så bestämde sig de styrande för att låta folk leasa marken för exploatera turismen. Sen dess har det fullkomligt exploaterat till vad det är idag.

Turismen och de pengar den för med sig "ställer till det" för den normala familjesituationen. Förr var man fiskare och fiskarhustru. Punkt slut. Man såg till att skaffa barn och de skulle bli fiskare och fiskarhustrur. Äldsta sonen skulle (och ska fortfarande) försörja sina föräldrar ekonomiskt. Den yngsta sonen ska ta hand om dem på alla andra sätt. Döttrar har bara en uppgift. Nämligen att giftas bort till så rika familjer som möjligt. Enda anledningen för kvinnor utanför storstaden att förkovra sig på exempelvis universitet är att öka sannolikheten att hitta en rik man. Men vietnamesiska familjer väntar gärna länge med att gifta bort sina döttrar, eftersom en gift dotter inte längre får ge sina föräldrar pengar. De går istället till svärföräldrarna. 

En fiskare går i pension vid 42 års ålder och då har det traditionellt sett varit dags för sonen att ta över försörjningsansvaret. Men inte ens en vietnamesisk fiskare och hans fru är utslitna vid 42 års ålder och turismens intåg har öppnat massvis med nya möjlighet. De kan efter avslutad fiskekarriär jobba massvis av år som taxichaufförer, städare, hotellpersonal, kockar med mera. Därmed förändras den ekonomiska verkligheten för hela familjen. Detta vänder upp och ner på det traditionella sättet att leva och man kan fundera på hur detta kommer förändra människornas liv och hur snabbt förändringen kommer att gå.

Linda fortsatte guida oss genom omgivningarna och berätta hur vietnameserna lever sina liv. Oftast med exempel från sina anställda. Ett annat exempel är befolkningsmängden. Officiellt brukar siffran 85 miljoner nämnas. Men allt från 70 till 90 miljoner figurerar. Man vet helt enkelt inte säkert. Obligatorisk registrering av födslar och dödsfall infördes inte förrän i samband med Vietnamkrigets slut i mitten på 70-talet, så alla över 40 år har dom inte riktigt koll på. Även därefter är det lite si och så med registren. Alltså är det troligt att det egentligen finns fler vietnameser än vad det finns. Om man säger så.

I Vietnam har man lite av en ryggkliarkultar. Jag hjälper dig med detta, så hjälper du mig med det här. På så vis lyckades en väldigt rik herre få en ordentlig bit mark några kilometer härifrån. "Hrm... Vad ska jag göra med den?" Tänkte han. Han anställde  2500 personer för att bygga ett jättestort lyxhotell, en golfbana och ett stort antal privat hus som han sedan sålde till välbeställda vietnameser och utlänningar. Trots detta hade han massvis med pengar kvar att spendera. Då fick han snilleblixten. "Jag bygger ett slott! I europeisk stil, i sten och med tinnar och torn." För ett par år sedan stod det klart för allmän beundran. 

Inne i slottet finns en restaurang, ett kafé, en presentbutik och en vinkällare. Och man kan ju inte ha ett slott utan en slottsträdgård. Smått bisarrt.

Sand på längden och tvären

Det finns inte så mycket att se i Mui Ne. Inte mer än att man hinner med allt på en eftermiddag om man hyr sig en jeep med chaufför. Som vi gjorde idag alltså.

Första stoppet var Fairy Stream och det låter ju lite magiskt och trolskt. Vi fick ställa skorna och vada fram i ankeldjupt vatten i en liten bäck. Det kändes varken magiskt eller trolskt, utan mer som att vi gick i vilket ordinärt dike som helst. Men så efter en krök öppnade det upp sig och framför oss tornade ett Grand Canyon i miniatyr fram. Riktigt häftigt faktiskt.

Vi fortsatte turen i vår illgröna jeep och nästa stopp var en utsiktsplats över den gamla fiskebyn Mui Ne och framförallt bukten utanför som var alldeles fylld av fiskebåtar i olika storlekar. Jag undrar för övrigt fortfarande över de runda båtarna. Påminner om Skumbergs båt i Solstollarna...

Mui Nes mest kända turistattraktion (utöver havet) är de stora sanddynerna. Det finns dyner med röd sand och så finns det med vit sand. De vita är störst. Väl där hyrde vi en fyrhjuling och sen drog Svante, Algot och jag iväg över dynerna. Det var lite speciellt att köra i sanden, det kändes om att man hade konstant vattenplaning. Man fick styra lika mycket med kroppen som med styret. Det var riktigt kul och jag antar att barnen också gillade det eftersom det enda som hördes från dem var "fortare, fortare".

Eftermiddagen avslutades med lite sandboarding vid de röda sanddynerna medan solen gick ner. Sandboard är som att åka pulka. Fast utan snö, men med sand. Även detta föll definitivt barnen på läppen.

Vita sanddyner, fyrhjulsmotorcykel och stark blåst. Röda sanddyner, sandboard och ännu starkare blåst. Resultatet utöver glada ansikten var sand precis överallt. Jag är helt övertygad om att jag kommer hitta sand i badvattnet efter tvagningen till jul.

Frukt

En vardagslyx på JordenResaRunt är all solmogen och färsk frukt. Tillgången på god frukt är generellt sett bra i Sydostasien, men jag tror faktiskt att den är allra bäst här i Vietnam av alla ställen vi varit på.

I Thailand åt vi massvis med mango, ananas, vattenmelon och små söta bananer då det var de frukterna som dominerade. Jag är ingen fantast av mango hemma, då jag tycker den smakar lite metalliskt. Men här är det nåt helt annat. Söt, syrlig och fantastiskt smakrik. Även ananaserna och vattenmelonerna smakar sötare och mer. 

Efter Thailand (eller egentligen redan på Koh Lipe) minskade utbudet av frukt markant. Troligen för att det inte finns någon odling att tala om på varken Lipe eller Langkawi. Sen kom Kuala Lumpur och Siem Reap och där fanns inte heller så mycket frukt. Så vi hade lite fruktabstinens när vi kom hit men den stillar vi nu. Med råge. Vi börjat med en stor tallrik fruktsallad till frukost. Det är mango, vattenmelon, äpple, päron och drakfrukt som bjuds. 

Drakfrukt är en sällsynt vacker frukt med sitt röda skal, sitt vita fruktkött och alla små svarta kärnor. Men den smakar inte så mycket. Ungefär som en blandning av kiwi, gurka och krusbär. Under dagen hinner vi med åtminstone ytterligare en fruktstund. Mango finns alltid med och så kompletterar vi med något annat kul. Som litchi eller passionsfrukt. 

Litchi är trots dess håriga uppenbarelse en frukt som jag tycker allt bättre om för varje gång jag äter den. Men hela familjens favorit är trots allt mangostan. Utanpå ser den ut som en rödbeta och karvar man sedan bort det tjocka skalet hittar man nåt som set ut som en vitlök.

Smaken är söt, syrlig och frisk. Har ni inte testat den, så gör det. Det största problemet är att den tar slut så snabbt.

Helt blåsta

Vietnam, Mui Ne-kusten. Det är alltså där vi befinner oss nu. Mui Ne är en gammal fiskeby längs Vietnams sydostkust cirka 5 timmar från Ho Chi Minh (Saigon). Trots att det är turismen som dominerar numera så ser man ett gäng fiskebåtar varje morgon. Man kan inte låta bli att undra varför de envisas med dessa runda båtar. Sjödugligheten måste vara marginellt bättre än med en större potta.

Kuststräckan kantas av hotell och restauranger och det är uppenbart att det är ryssar som dominerar bland turisterna. I princip allt finns nämligen även skrivet med kyrilliska bokstäver. Men nu det är nästan folktomt här, säsongen håller på att ta slut. Den 30:e april lär det dock bli temporär ändring på det. Då är det nämligen stor fest på grund av 40-årsjubileet. Av vad är vi inte 100% säkra, men med största sannolikhet handlar det om att vietnamkriget avslutades.

Stranden nedanför vårt hotell är i princip obefintlig då havet når hela vägen upp till bebyggelsen. Åtminstone vid högvatten. Men det gör inte så mycket då vi badar i poolen. Det hade vi säkerligen gjort även om det varit en perfekt strand. Det blåser nämligen hela tiden och havet är minst sagt oroligt. Vinden varierar mellan hård och ordentligt hård. Vilket tydligen är det normala för årstiden.

Vinden är relativt lugn på förmiddagen och då njuter vi av vår frukost med en fantastiskt utsikt. Fram emot lunch friskar det i ordentligt, men vinden stör förvånansvärt lite. Den svalkar snarast behagligt när det är som varmast. Den sand som inte är våt på grund av havet vattnas. Det kan tyckas märkligt men vi är tacksamma, för annars hade vi blivit blästrade. Att äta lunch med havsutsikt är inte heller att tänka på. Vårrullarna hade helt enkelt flugit iväg. Vi provade en gång - big mistake. Vid solnedgången mojnar sedan vinden lite igen.

Häromdagen när det blåste som värst började det plötsligt att yra blad och smuts i luften. Förbryllade såg vi oss omkring och det visade sig att vinden inte ensamt var skyldig. Högt upp i en palm just bredvid oss satt nämligen en man uppflugen. En vietnamesisk arborist. Han klättrade lekande lätt upp och ner i kokospalmerna. Hans uppdrag var uppenbarligen att rensa palmerna från nötter och döda grenar så att vi eller nån annan skulle slippa få dem i huvudet när de så småningom blåst ner. Omtänksamt. Man kan ju fundera på varför han klättrade de 7-8 metrarna just när det blåste som värst. Och några säkerhetsarrangemang var det inte tal om.

Vietnam är helt klart ett trevligt och spännande land med vänliga människor och god mat. Under JordenResaRunt har vi valt att vara stilla på ett och samma ställe trots att det finns en hel del att se och göra runt om i landet. Orsakerna till vårt beslut är att barnen fortfarande känns lite för små. För det första är det ganska jobbigt att transportera sig här. Det är relativt stora avstånd och vägarna är generellt sett dåliga. Det är tåg som gäller, men det är enkelspårig järnväg och ofta ganska obekväma tåg. För det andra handlar en hel del av sevärdheterna om krigen och andra otäckheter som vi gärna besparar barnen några år till. Vi har helt enkelt anledning att återvända.

Knäckebröd med ost

Nu har vi varit på resande fot i snart tre månader och ni vet hur det är; ibland när man är borta riktigt länge kan man bli sugen på någon mat hemifrån, hur god maten än är där man just befinner sig. För några dagar sedan blev jag sjukt sugen på en fröknäckemacka med ost, men det var inget det kryllade av i Kambodja; varken det ena eller det andra. Döm därför om min förvåning och glädje när jag sprang på det här häromdagen:

Ett knäckebröd bakat på rismjöl och sesamfrön! Jag trodde först att det var något sött, som det där honungs-/sirapsgodiset med sesamfrön som gärna äts i Asien, men det är det inte. Hurra!

Och sen var jag i en annan affär och hittade Skrattande Kon-ost! Jag vet att man numera kan köpa den i Sverige också, men för mig är den för evigt förknippad med barndomens semestrar i Italien, där vi alltid hade sådan på frukostmackorna. :-) Både knäckebröd och ost var därmed fixat.

Det blev succé, inte bara hos mig, utan alla mumsar nu glatt knäcke med ost. 

En förpackning med tre knäcken (ungefär samma storlek som de stora runda hemma) kostar ungefär 5 kr, så inte heller spränger vi semesterbudgeten med den här lyxen.

Turister eller turistmål?

På Thailands och Vietnams stränder, i Kuala Lumpurs storstadsdjungel och i templen i Angkor är vi utan tvekan turister. Vi har kommit för att få uppleva andra kulturer, annan natur, annan mat med alla våra sinnen. 

Men på flygplatser, hotell, gator, restauranger, diverse köer, affärer, köpcenter och andra liknande ställen vete tusan. Där är vi nog lika mycket sevärdhet som turister. 

Tänk er en liten grabb på 1,5 år med blonda fjuniga lockar som vinkar, ler och säger "bye, bye" till allt och alla. Tänk er vidare att han ackompanjeras av två storebröder med så blont hår att det nästan gör ont i ögonen. Dessutom är dom tvillingar. Gissa om vi väcker uppståndelse! Överallt. Alltid.

Näst efter kinesiska muren borde Vidar komma som Asiens mest fotograferade objekt de senaste månaderna. Otals är de selfies som tagits. Han "kidnappas" i stort sett dagligen på olika restauranger. En servitris tar honom i handen eller i famnen och så går de. Han går från famn till famn, vinkar, gör high-five med alla, letar fram nån leksak. Och fotograferas - självklart, vi är ju i Asien. Vidar tycker bara det är kul och då är det ok för oss också så länge han är inom synhåll. Det är han alltid.

De äldre barnen är till och från lite mer besvärade. "Varför pekar dom på oss?" och "Varför vill dom ta på mitt hår?" är frågor som återkommit. Det har lett till nyttiga diskussioner kring hur det är att vara annorlunda, hur man ska bemöta det annorlunda, hur man ska bete sig, vad som är ok och vad som inte är ok. 

Men ibland blir det nästa komiskt. Som på flygplatsen i Kuala Lumpur. Jag stod med Vidar på axlarna (då väcker man ännu större uppståndelse trots att jag inte är speciellt lång med västerländska mått mätt) vid en rulltrappa och de större barnen stojade lite några meter bort. Två unga män i 25-årsåldern kommer gående med sikte på rulltrappan. Killar av den coola typen. Rätt kläder, rätt frisyrer, rätt tatueringar, världsvana. Omgivningen existerar knappt. När de ställer sig på rulltrappan slänger den ena en nonchalant blick mot oss. Dom åker neråt ivrigt pratande med varandra. Men så halvvägs ner bestämmer dom sig, vänder sig om och börjar springa uppåt. Mot rulltrappans riktning. Väl uppe skyndar de fram emot oss. De lyckas förklara att de vill fotograferas med oss. Tja, det går väl för sig. Den ena plockar fram kamera och telefon, den andra rättar till frisyren. Vi ställer upp oss, killen med den numera perfekta frisyren lägger armen om mig (trots att han är minst en decimeter kortare) och gör V-tecken. Sen upprepas proceduren men med en annan vinkel och med en annan bakgrund. Dom tackar och hastar vidare ivrigt pratande och tittande på bilderna i telefonen. Det är nog så här aporna på zoo känner sig.

Samtidigt är barnen en enorm dörröppnare till de människor vi möter och helt plötsligt är språkbarriären bruten. "How old?" "Twins?" "Me five child!". Ganska snart har man haft ett litet samtal och kommit lite närmre den kultur vi kom för att uppleva.

Good mooorning Vietnaaaam!!

Det var lite mindre pappersexercis när vi lämnade Kambodja än när vi kom, men passkontrollanten tyckte gott vi ge honom en liten muta innan han släppte igenom oss. Suck! Annars var Siem Reaps flygplats lika liten som tråkigt. Men detta var ganska kul.

Man får tydligen inte tvätta händerna i pissoaren. Otur, för det gör jag ju alltid... 

Halvfull propellerkärra till Ho Chi Minh. Att ta sig in i Vietnam var rena drömmen. Inga papper att fylla i, inga mutor, inga köer, ingen väntan på bagaget. Vi hade hyrt en egen bil att ta oss de dryga fyra timmarna mellan flygplatsen och Mui Ne. Det innebär bland annat att vi fick åka tvärs igenom Ho Chi Minh. Intressant trafiksituation. 

Hur många motorcyklar och mopeder som helst och dom kör också hur som helst. Från alla håll. Åt alla håll. Samtidigt. Dessutom verkar det inte finnas någonting som är för stort eller otympligt för att lastas på en moped.

Framme på Shades i Mui Ne visade det sig att vi hamnat på ett boende minst ett par snäpp upp mot vad vi vant oss vid. Detta kallar jag beachfront...

Vi bor i en stor fräsch lägenhet som ligger två meter från havet och två meter från poolen.

Eftersom vi kom fram ganska sent har vi inte hunnit bekanta oss med Mui Ne ännu. Men det verkar var fisk och skaldjur som gäller här om man ska döma efter de få restauranger vi såg i går kväll. Inte mig emot. Eftersom vi var ganska slitna i går kväll tog vi nästan första bästa. Det blev två ordentliga omgångar vårrullar till barnen, en tallrik pilgrimsmusslor och en barracudakotlett med tamarindsås för mig och Matilda att dela på. Vi sköljde ner det hela med vatten och en stor lokal öl (Sai Gon Green för fyra kronor). Hela kalaset smakade finfint och gick loss på hundra kronor.

Detta är vårt sista stopp med fokus på sol och bad. Det känns som att det kan bli riktigt bra.

Soluppgång och solsken

04:40. Då ringde klockan. På med kläder och ut till vår väntande tuktuk. Ta vår plats i lämmeltåget ut till juvelen i kronan. Angkor Wat. Väl på plats såg vi solen sakta stiga över detta mäktiga tempel mitt ute i djungeln. Fascinerande. 

Efter att vi picknickat på vår medhavda frukost tog vi en närmre titt på detta majestätiska tempel. Det imponerar mest med sin storhet och storslagenhet. Men ärligt talat är det vackrast på avstånd. 

Angkor Wat är knappt tusen år gammalt och väldens största religösa byggnad. Det ger lite perspektiv om man betänker att det är dubbelt så stort som Peterskyrkan i Rom. Redan klockan nio på morgon var vi tillbaka på hotellet och efter ett dopp, en ordentlig brunch, en ännu ordentligare siesta och ytterligare ett dopp begav vi oss ut på stan.

Jag hade föreställt mig Siem Reap som en ganska liten och sömnig håla. Fel, fel, fel! Här bor omkring en miljon människor, mopederna svärmar som bålgetingar, matstånd i varenda hörna och ett myller av liv och rörelse. Vi gick en tur på den lokala marknaden. Där såldes allt man kan tänkas behöva och lite till. En pikétröja från Lacoste för åtta dollar? Oprutat. Nja, kanske inte riktigt den kvalitet man förväntar sig. Eller kanske en dunjacka? Vad man nu ska med den till i 40 gradig hetta.

Allt här kretsar kring turism. En överväldigande majoritet av befolkningen livnär sig på såna som oss. Ändå har har horderna av turister varit klart mindre än vad jag befarat. Alla som läst i bloggen vet vad jag anser om massturism. Men här sköts det på ett helt ok sätt. Överallt känner man en äkta glädje och stolthet över de skatter man fått i uppdrag att förvalta. De sköter om dem efter bästa förmåga och med ett leende på läpparna. Det finns massvis av folk som städar och håller i ordning (även om det är ett i det närmaste omöjligt uppdrag), det finns regler för vad man får och inte får göra. Kommersen är intensiv utanför tempelområdena, men innanför murarna finns inte en enda försäljare. Man får möjlighet att njuta av templen utan att bli störd.

Dagen avslutades med en fantastisk matupplevelse. Vi hittade en pytteliten restaurang med endast fyra bord. Den drivs av ett ungt par. Hon från Kambodja och han från Belgien. Det kändes som man satt i deras vardagsrum med öppen planlösning, och det är nog inte så långt från sanningen. Hon lagade maten, han dukade och fixade dricka, sonen (Austin, 10 månader) stod i sin säng bredvid vårt bord, mormor satt i soffan när hon inte plockade disk. Samtidigt som de småpratade med oss. Allt detta på cirka 20 kvadratmeter. 

Halvvägs in i vår middag lagade kvinnan middag till sig själv och satte sig bredvid oss för att äta och prata. Fantastiskt gästvänligt och trevligt. Att det smakade väldigt gott behöver jag väl inte ens nämna.

I morgon lämnar vi Kambodja och styr mot Vietnam, men vi kommer helt  säkert att återvända. Kambodja tilltalar oss nämligen verkligen. Gästvänliga och trevliga människor, glädje och stolthet, väldigt god mat och en allmänt skön och avslappnad stämning. Och jag har en tydlig känsla av att det finns mycket mer för oss att upptäcka och utforska här.

Soluppgång och solsken

04:40. Då ringde klockan. På med kläder och ut till vår väntande tuktuk. Ta vår plats i lämmeltåget ut till juvelen i kronan. Angkor Wat. Väl på plats såg vi solen sakta stiga över detta mäktiga tempel mitt ute i djungeln. Fascinerande. 

Efter att vi picknickat på vår medhavda frukost tog vi en närmre titt på detta majestätiska tempel. Det imponerar mest med sin storhet och storslagenhet. Men ärligt talat är det vackrast på avstånd. 

Angkor Wat är knappt tusen år gammalt och väldens största religösa byggnad. Det ger lite perspektiv om man betänker att det är dubbelt så stort som Peterskyrkan i Rom. Redan klockan nio på morgon var vi tillbaka på hotellet och efter ett dopp, en ordentlig brunch, en ännu ordentligare siesta och ytterligare ett dopp begav vi oss ut på stan.

Jag hade föreställt mig Siem Reap som en ganska liten och sömnig håla. Fel, fel, fel! Här bor omkring en miljon människor, mopederna svärmar som bålgetingar, matstånd i varenda hörna och ett myller av liv och rörelse. Vi gick en tur på den lokala marknaden. Där såldes allt man kan tänkas behöva och lite till. En pikétröja från Lacoste för åtta dollar? Oprutat. Nja, kanske inte riktigt den kvalitet man förväntar sig. Eller kanske en dunjacka? Vad man nu ska med den till i 40 gradig hetta.

Allt här kretsar kring turism. En överväldigande majoritet av befolkningen livnär sig på såna som oss. Ändå har har horderna av turister varit klart mindre än vad jag befarat. Alla som läst i bloggen vet vad jag anser om massturism. Men här sköts det på ett helt ok sätt. Överallt känner man en äkta glädje och stolthet över de skatter man fått i uppdrag att förvalta. De sköter om dem efter bästa förmåga och med ett leende på läpparna. Det finns massvis av folk som städar och håller i ordning (även om det är ett i det närmaste omöjligt uppdrag), det finns regler för vad man får och inte får göra. Kommersen är intensiv utanför tempelområdena, men innanför murarna finns inte en enda försäljare. Man får möjlighet att njuta av templen utan att bli störd.

Dagen avslutades med en fantastisk matupplevelse. Vi hittade en pytteliten restaurang med endast fyra bord. Den drivs av ett ungt par. Hon från Kambodja och han från Belgien. Det kändes som man satt i deras vardagsrum med öppen planlösning, och det är nog inte så långt från sanningen. Hon lagade maten, han dukade och fixade dricka, sonen (Austin, 10 månader) stod i sin säng bredvid vårt bord, mormor satt i soffan när hon inte plockade disk. Samtidigt som de småpratade med oss. Allt detta på cirka 20 kvadratmeter. 

Halvvägs in i vår middag lagade kvinnan middag till sig själv och satte sig bredvid oss för att äta och prata. Fantastiskt gästvänligt och trevligt. Att det smakade väldigt gott behöver jag väl inte ens nämna.

I morgon lämnar vi Kambodja och styr mot Vietnam, men vi kommer helt  säkert att återvända. Kambodja tilltalar oss nämligen verkligen. Gästvänliga och trevliga människor, glädje och stolthet, väldigt god mat och en allmänt skön och avslappnad stämning. Och jag har en tydlig känsla av att det finns mycket mer för oss att upptäcka och utforska här.

Angkor Thom

Även idag var det tidig revelj och strax efter 7 äntrade vi vår tuktuk med äggröra och pannkakor i magen. Vi hade bestämt oss för att göra Angkor Thom, som är en hel stad inom Angkor-området. Det är ca 3 x 3 km stort, omgärdat av både murar och vallgrav. Innanför murarna finns flera tempel att besöka. Även det kungliga palatset låg där inne och de mer prominenta medborgarnas hem, men alla dessa byggnader är sedan länge borta, eftersom de byggdes i trä. Enbart helgedomarna byggdes i sten; eftersom gudarna ansågs ha evigt liv skulle de också ha "evigt" bestående tempel.

Bayon-templet ligger precis i mittpunkten av Angkor Thom och är ett av de mer berömda templen inom Angkor, huvudsakligen för alla stenansikten som pryder det. Det fanns från början 49 torn, vart och ett med 4 stenansikten som på bilderna ovan. Det blir många ansikten, det!

Sen gick vi vidare till Baphuon-templet, men där var barn under 12 år inte välkomna pga branta trappor och balkonger utan räcken, så då struntade vi i det. Med 13 kg Vidar på ryggen var jag i hemlighet ganska nöjd över att slippa klättra 25 m upp också! ;-)

Därefter ledde Elefantterrassen oss vidare i Angkor Thom. Den är 300 m lång och ligger vid det kungliga palatset, som ett slags entré dit.

Hålen man kan se i vissa stenblock användes när stenen skulle sättas på plats. Man använde någon form av stång, som behövdes hållas på plats, i det arbetet. Sen fylldes hålen med "fogmassa" eller en stenplugg.

De där Khmererna var ju fanstastiska arkitekter och byggherrar i många avseenden, men det där med hållfasthet var inte riktigt deras grej. Uppenbarligen hade de inte byggt med Lego som barn. ;-)

I många fall är det ett under att byggnaderna står kvar, med tanke på den dåliga konstruktionen. I många tempel har de använt sten på samma sätt som man skulle använt trä, vilket lett till onödigt tunga och ohållbara konstruktioner. Men dekoration och stuckaturer var de duktiga på.

När vi var trötta på templen åkte vi tillbaka till Siem Reap och gick på Angkor-muséet här, men det var lute av en besvikelse. Hur många Buddha-statyer orkar man se på en dag, liksom?

Skönare att avsluta med ett dopp i poolen!

Fantastiska tempel

Vi blev tämligen omgående på det klara med att när man ska besöka templen utanför Siem Reap göra man lämpligen det tidigt. Då är det dels inte så varmt och dels hinner man före den värsta anstormningen av turister. Så vi bokade en egen tuktuk för att ta oss runt bland templen med start klockan 7 på morgonen. Det var den lätta biten. Den svåra var att bestämma vart vi skulle åka. Angkor Wat är nämligen, även om det är störst och mest välkänt, långt ifrån det enda tempel häromkring som är värt ett besök (det finns ca 70 större tempel och flera hundra mindre). Efter en stunds velande kom vi fram till en trestegsraket för våra tre dagar här. Grundtanken är att vi trappar upp upplevelserna dag för dag för att kulminera sista dagen med soluppgång över Angkor Wat.

Så fyllda av förväntningar intog vi våra platser i vår tuktuk och tog sikte mot Ta Prohm. Det speciella med just Ta Prohm är att man medvetet försökt bevara det så som det var när fransmännen på 1880-talet återupptäckte det efter drygt 400 år i glömska. Det innebär att naturen till stor del återtagit templet från människorna.

Ta Prohm är också känt för att ha varit inspelningsplatsen för filmen Lara Croft - Thomb Raider med Angelina Jolie. Vi har visserligen inte sett filmen, men vi hade inga som helst problem att njuta av platsen ändå. Det är helt enkelt en fantastiskt plats och vart man än vände sig fanns det massvis av motiv värda att föreviga. 

Därpå åkte vi vidare till tre mindre tempel. Först ut var Banteay Kdei som blivit mer restaurerat och framförallt var det de många utsmyckningarna som imponerade på oss. 

De två följande templen (Pre Rup och East Mebon) var av en helt annan karaktär. Mer storskaliga och storslagna. Och högre. Det blev många trappsteg i hettan.

Det var också hettan (ca 37 grader) som gjorde att vi avslutade dagens tempelskådning efter lunch. Vi var väldigt nöjda med vår förmiddag bland de helt enastående byggnaderna och ruinerna. Även barnen tyckte att det var spännande och intressant och det fullkomligen sprutade frågor från de två extremt vetgiriga och snart sjuåriga lintottarna. Vi köpte en bok om templen så nu har jag och Matilda ett styvt jobb att göra för att läsa in oss så vi kan svara på åtminstone en del av frågorna som kommer de två kommande dagarna. Eftermiddagen ägnades åt välförtjänt återhämtning på hotellet med bad i poolen.

Dagen avslutades med en riktigt bra middag på andra sidan kvarteret. Den klart bästa maten vi ätit sedan Koh Lanta för en knapp månad sedan. Den khmerska maten har hittills imponerat. Den påminner mycket om den thailändska men kanske inte riktigt så stark och så är den väldigt vackert presenterad. Till maten dricker vi massvis av vatten, men vi som har åldern inne och smak för maltdrycker (det vill säga jag) unnar oss en öl. När såg ni förresten en sån här öppning senast?

Mitt spontana intryck av Kambodja består. Det är som en oslipad, lite ruffigare och lite mindre tillrättalagd variant av Thailand. Vänliga människor och man bemöts alltid av ett leende. Vi gillar det. Mycket. Och just nu känns det lite trist att vi inte ska vara i Kambodja längre tid. Men det ligger säkerligen kvar, så vi får helt enkelt utforska mer av landet vid något annat tillfälle.