Malaysia

Malaysia då? Är inte Malaysia värt ett eget inlägg här på bloggen? Jo, givetvis! Låt oss börja med att sätta Malaysia på kartan. Man brukar säga att Malaysia består av två delar avskiljda av Sydkinesiska havet. Dels västra Malaysia, en halvö som i norr gränsar till Thailand och som i söder till Singapore, även kallat Peninsular Malaysia. Dels östra Malaysia, ena halvan av ön Borneo som Malaysia delar med Indonesien, och denna del kallas även Malaysiska Borneo. Föga förvånande.

Innan barnen gjorde entré spendera Matilda och jag några veckor på Malaysiska Borneo. Dit åker man inte för att sola och bada (stränderna är inget att skryta med), utan för att få mäktiga naturupplevelser både över och under vattenytan. Eftersom vi inte är några dykare av rang utan nöjde oss med att uppleva naturen utan syrgastuber. Fast vi skulle kanske haft lite extra syrgas när vi besteg Mount Kinabalu, Sydostasiens högsta berg med sina 4095 m. Snacka och träningsvärk i benen! Jag har inte varit med om något i närheten av detta vare sig förr eller senare. Vi spenderade några dagar i regnskogen längs floden Kinabatangang för att titta på näsapor, krokodiler, fåglar, spindlar i massor. Vi kan lugnt konstatera att regnskogen gjorde skäl för sitt namn. Vi hann även med att besöka orangutangerna i Sepilok och att titta på när stora havsköldpaddor mitt i natten kravlade sig i land för att lägga och gräva ner sina ägg. Malaysiska Borneo har alltså mycket att erbjuda för turister, men mycket är direkt olämpligt för personer som inte passerat puberteten. Inte för barnfamiljer alltså.

Jag letade upp några gamla foton från Borneo när vi var där 2006.

Istället kommer vi att koncentrera oss på Peninsular Malaysia under JordenResaRunt och troligen då på västkusten eftersom samma monsunresonemang gäller här som i Thailand. Kuala Lumpur är huvudstaden och det naturliga navet för transporter till och inom Malaysia. Som tur är ligger KL just på västkusten, så det lär bli några dagar där. Sen är frågan om vi ska ta oss söderut eller norrut från KL Eller både och kanske? 

Transportmöjligheterna är väl utvecklade i denna del av Malaysia, så vi är ganska fria att välja vad som passar oss. Flyg, buss, båt eller tåg. Det beror mest på vart vi ska och i vilken ordning. Längst norrut ligger Langkawi, en av Malaysias mest utvecklade och bästa turistöar. Eller egentligen är det inte en ö utan en hel flock av öar, och det ska nog gå att hitta en lite lugnare del som passar oss. Dessutom är Langkawi troligen den bästa startpunkten om man vill ta sig till Koh Lipe i Thailand som jag skrev om i inlägget om Thailand. Sen finns det naturligtvis andra ställen längs med kusten som kan vara värda ett besök. Som Palau Pangkor och ön Penang med staden Georgetown för att nämna några.

Det lär med andra ord inte finnas brist på sysselsättning och inte gå någon nöd på oss när vi är i Malaysia. Inte där heller alltså.

"Pappa, har doktorn stickor?"

Jag skulle följa med en av sönerna till ett helt vanligt läkarbesök för ett par år sedan. Innan han hoppade in i bilen, då kom frågan. ”Pappa, har doktorn stickor?” En ärlig och lite nervös fråga. Först förstod jag inte riktigt vad han menade och han förtydligade ”du vet, såna stickor som sticks”. Aha, sprutor! Den gången kunde jag lugna honom med att doktorn inte skulle sticka honom.

Det var inte svårt att lista ut varför han frågade. Några månader tidigare hade han nämligen varit på hos en annan doktor och hon stacks. Egentligen var det ingen doktor utan en sjuksköterska och hon gav honom en vaccinationsspruta. Det tyckte han inte om. Inte alls, inte på nåt sätt. Och nu ville han säkerställa att det inte var tal om några ”stickor” och han ville göra det innan han gick med på att sätta sig i bilen.

Nu är det snart dags igen. Några stick i ett par tunna armar tillhörande ett par sexåringar. Och i benet på en ettåring. Och i de inte lika tunna armarna på deras föräldrar. Det kommer att gå bra för alla inblandade även det kommer att kosta några sekunder av tårar för vissa. Den lille grabben har inget att säga till om och han har verkat förvånansvärt opåverkade av de sprutor som tillhör spädbarnsåldern. Av de stora grabbarna är en som sagt inte alls förtjust i sprutor och honom kommer vi få lägga lite tid på att förklara varför, vad, hur och när. När han väl vet kommer det funka, om än motvilligt. Hans tvillingbror bryr sig inte nämnvärt så länge han får ett klistermärke eller tatuering av doktorn efter avslutat uppdrag.

Ska man resa till de delar av välden och om man ska vara borta så länge som vi ska så måste man definitivt se över sitt vaccinationsskydd. Jag är inte läkare och inte alls expert på området så jag tänker inte alls uttala mig om vilket skydd man bör ha. Det beror helt och hållet på vart man ska och vad man tänker göra när man väl är där. Mycket och bra information kring vaccinationer hittar man till exempel på vaccinationsguiden.se, men jag rekommenderar trots det att man vänder sig till närmsta vaccinationsmottagning för att få råd. Speciellt gäller det om man reser med barn. Att ”chansa” är då aldrig ett alternativ.

För egen del tjuvstartade jag och fick min beskärda dela av ”stickor” idag. Påfyllningar av gamla vaccinationer. Hepatit B, polio, stelkramp. Och så en nykomling som jag aldrig fått tidigare; Typhoid. Till sist en omgång dukoral att dricka veckorna innan avresan. För mig är dukoral värst, trots att den inte sticks. Den ska dessvärre drickas och den smakar asgam. Och jag fick inte ens ett klistermärke…

En guide till guideböcker

En resa börjar långt innan man sätter sig till rätta i flygplanet, bilen, tåget eller vilket transportmedel det nu råkar vara. Den börjar nämligen redan när den första tanken på resmålet letar sig in i ens lilla huvud. Sen accelererar resan under planeringsfasen för att kulminera under själva ”bortavaron” och till sist klinga av i uppackning, fotosorterande och andra liknande bestyr. För vissa är planeringsfasen minst lika givande som resan i sig. Inte riktigt för mig. Men visst finns det även för mig ett nöje i att läsa in sig på ett resmål och fundera kring olika aktiviteter. Det är dock A och O att ha bra information till hands. Det finns en mängd olika källor till information och internet är naturligtvis outsinligt. Vi använder trots det fortfarande en hel del pappersvarianter i form av kartor, guideböcker och resehandböcker. Genom åren har vi skaffat oss en del favoriter som vi återvänder till:

Kartor

GPS är ett ovärderligt hjälpmedel när man är ute och kör, men när man ska planera sin resa har den sina brister. Då vill jag nämligen få en bra överblick över resmålet och det får man bäst med en gammal hederlig karta eller kartbok.

Guideböcker

Här finns det en uppsjö att välja emellan och ju vanligare resmål desto större är urvalet. Vårt val brukar bli någon eller några av:

Första Klass (First Class). Dessa är till sin fördel när man planerar sin resa och dessutom finns de väldigt ofta på svenska. Första Klass innehåller mycket bilder och kartor. Är lättläst och inspirerande. Normalt inleds de med en kort historik över resmålet och sen presenteras de olika delarna av resmålet (landsdelar eller statsdelar) i större detalj. Den inkluderar även en del praktisk information kring hotell, restauranger, mat, transporter, etc. På vissa resmål, speciellt storstäder, är det lite väl stort fokus på arkitektur för min smak. När man sedan väl är ute på sin resa funkar de ibland lite sämre. De känns ibland lite otympliga och ger i många fall inte så konkret och uttömmande info. Trots detta faller vårt val oftast på Första Klass. Så för att sammanfatta är de bra när man ska bestämma vad man ska göra, men något sämre när man ska bestämma hur man ska göra det.

Lonely Planet. Jag upplever att denna tegelsten på många sätt är som en motsats till Första Klass och de finns mig veterligen inte på svenska. Lonely Planet är inte inspirerande för fem öre för mig och endast en gång har jag försök att läsa den från pärm till pärm. Det gör jag inte om. Däremot är de väldigt detaljerade, ger väldigt konkret information och är mycket användbara när väl är på plats och undrar över något. Priset för denna detaljrikedom är psalmbokstext på psalmboksblad och trots detta krävs det lite styrketräning för att man ska orka bära runt den på resan. Så sammanfattningen för Lonely Planet är då istället att de bra när man ska bestämma hur man ska göra saker, men sämre när man ska bestämma vad man ska göra.

Wilmaguides. Dessa upplever jag som något av en blandning av Första Klass och Lonely Planet. Mer inspirerande än Lonely Planet, men inte lika inspirerande som Första Klass. Mer användbara än Första Klass när man väl är ute på sin resa, men inte lika användbara som Lonely Planet. Sammanfattningen för Wilmaguide är helt enkelt att de andas svenskt lagom och att det är lite mellanmjölkskänsla över dem.

När det gäller internet så finns det ju hur mycket information som helst och det svåra här är att hitta just den info som är relevant just nu, för just mig och för just den här specifika resan. Oftast slutar det med att vi hamnar på resmålets officiella hemsida och de har i princip alltid en del som handlar om turism (andra delar kan vara företagande, skola, vård och annan samhällsservice). Allt som oftast är informationen om turismen på dessa sidor ganska spartansk, men i princip alltid finns där en bra lista på sevärdheter, aktiviteter och annat kul som finns i området. Där kan man hitta mycket spännande. Ofta finns det också länkar till de officiella hemsidorna för dessa sevärdheter eller aktiviteter och ett besök på dessa sidor är det säkraste sätta att få aktuell information om öppettider, transporter, priser och andra praktikaliteter.

Att sedan bestämma vad man ska göra med all denna information kan ingen guidebok eller internetsida i hela världen göra. Det får man allt vackert göra själv. Men det är ju å andra sidan angenäma bekymmer…

Thailand

Långa sandstränder, varma turkosblå vågor, ett bord med levande ljus på stranden i skymningen, smakrik och gudomligt god mat, vänliga och äkta leenden, en kall Singha-öl med fötterna i ljum sand, färsk frukt som fått mogna på träden, gyttret i Bangkok med den asiatiska storstadens alla dofter. Skälen att åka till Thailand är nästan oräkneliga. Detsamma gäller antalet besökare. Speciellt svenska besökare. Vi svenskar åker gärna till Thailand och vi åker ofta.

Dessvärre är den stora turismen inte enbart positiv, utan en del mindre önskvärda aspekter tillkommer till synes oundvikligen. Överexploatering, naturförstörelse, gigantiska hotellkomplex, neonskyltar i massor och inte minst en osmaklig sexindustri för att nämna några.

Men det går att hitta platser i Thailand som ännu inte påverkats allt för mycket av turismens negativa biverkningar och det är just precis de platserna vi letar efter. Ett problem i sammanhanget är att man inte hittar bra och utförliga beskrivningar av dessa platser i de vanliga guideböckerna. De är helt enkelt för små eller ligger för avsides. Istället får vi försöka få rekommendationer från andra likasinnade eller surfa runt på nätet för att hitta våra guldkorn.

Vi har åtminstone klart för oss i vilken del av Thailand vi ska leta efter våra guldkorn. Det ges nämligen av årstiden och av monsunen. Dessutom har vi redan besökt några delar av Thailand tidigare och vissa områden prioriteras därför ner. Bangkok och hela kustremsan österut mot Kambodja har vi redan sett och vi väntar ett tag med att åka dit igen. Norra Thailand känns i och för sig spännande, men det passar nog bättre när barnen blivit lite större. Återstår alltså det sydvästra ”benet” av Thailand. Det är nu som monsunen lägger sig i vår planering. När vi är i Thailand kommer det att vara nordvästmonsun, vilket alltså innebär att det regnar mest på ostkusten och är bäst väder på västkusten. Summa summarum blir då att vi får hålla oss till västkusten på Thailand sydvästra ”ben”.

Vi kommer att flyga in till Phuket, som ju ligger just där. På det sydvästra benet, på västkusten. Men Phuket är ju inte direkt ett av de guldkornen vi letar efter, utan snarare det motsatta. Troligen det mest exploaterade området i Thailand. På Phuket kommer vi därför inte stanna länge. Troligen styr vi kosan norrut tämligen omgående. Vi stannar kanske till i Khao Lak några timmars bussresa norr om Phuket. Khao Lak är mest känt i Sverige för att vara en av de orter som drabbades värst av tsunamin. Det går faktiskt charter från Sverige till Khao Lak, men när vi var där förra gången kändes orten förvånansvärt fri från de västa avarterna av turismen. Istället var det lugnt och skönt, i princip obefintligt nattliv och underbara bad. Hoppar man på bussen igen och fortsätter ytterligare 4-5 timmar norrut närmar man sig med raska steg gränsen mot Burma, men innan gränsen hoppar man av i staden Ranong. Vad ska man där att göra? Inte mycket, men båten till Koh Phayam utgår därifrån. Koh Phayam ska vara en liten i princip oförstörd ö mitt ute i havet. En av få paradisöar som återstår i Thailand. Givetvis finns där turism, men inga jättelika hotellkomplex utan små bungalows på stranden. Där ska finnas några restauranger men inget nattliv och inget som kör fortare än en moped. Låter som det vi letar efter helt enkelt.

En av stränderna på Koh Phayam

Finns det fler guldkorn som kommit till ytan under vårt vaskande? Ja, några stycken. Ett flertal går dock bort då det är öar som ligger för långt ut i Andamanska havet, är för otillgängliga eller inte kan erbjuda boende som är lämpligt för en barnfamilj. Ett av guldkornen som fortfarande är med i racet är Koh Lipe, en liten ö som ligger så långt söderut man kan komma i Thailand. Problemet är att ta sig dit på ett smidigt sätt. Det innebär en låååång båttur från det Thailändska fastlandet och det lockar inte. Inte alls. Men åker man från Malaysia blir det en annan sak. Det tar nämligen bara 1-2 timmar med båt från Langkawi i nordöstra Malaysia och Langkawi hade vi nog tänkt besöka ändå som en dela av vår tur i Malaysia. Men mer om det när jag skriver om våra planer för Malaysia.

Lissabon dag 3

Den tredje dagen visade prognosen lite sämre väder för och faktum är att vi vaknade upp till grå skyar och några regnstänk, men termometern visade fortsatt på över 20 grader. Vi hade bestämt oss för att åka till Sintra, en liten by i bergen precis norr om Lissabon. Där råder ett speciellt mikroklimat, som gör att där är betydligt svalare och fuktigare än i Lissabon. Därför valde många rika Lissabonbor under 1800-talet att bygga sommarhus (slott!) just här.

Vi siktade in oss på Palacio da Pena, som byggdes åt den portugisiske kungen  Ferdinand II. För att ta oss dit promenerade vi först till Rossio-stationen, från vilken vi tog ett pendeltåg till Sintra. Där hoppade vi på en buss, som tog oss till slottet. Efter en evighet i biljettkö (varför väljer man alltid den långsammaste?!?) hoppade vi på ytterligare en buss, som körde oss upp till slottet. Eftersom inträdet ändå var snordyrt (€39) kunde vi lika gärna lägga lite pengar till för att slippa gå upp. ;-) Med tre barn i släptåg kändes det som ett klokt beslut.

Slottet har byggts i en stil som bäst kan kategoriseras som "extra allt". Här finns moriska, arabiska, religiösa, barocka och alla möjliga andra stilar representerade. Snyggt? Nja! Speciellt? Definitivt!

Efter invändig och utvändig rundvandring kände vi oss nöjda och tog transferbussen ner till entrén och sen den vanliga bussen tillbaka till tågstationen, där vi hann med kaffe (M&M), glass (S&A) och en lur (V). Det där med kaffe i Lissabon har visat sig vara klurigt, för t ex en espresso är ibland en vanlig espresso, ibland typ en kopp bryggkaffe och ibland typ 1 cl i en pytteplastmugg. Det är spännande att beställa för man vet aldrig vad man får!

Tillbaka i centrala Lissabon promenerade vi till hotellet där den lille mannen fick middag och sen åt vi andra på matmarknaden tvärs över gatan. Marcus och jag provade en 5-rätters avsmakningsmeny från en berömd Lissabonkock (Marlene Vieira). Det var goda rätter med bl a tempurafriterade haricot vertes (en Lissabonspecialitet), fisk och en tomatsallad, allt mycket dekorativt serverat på en skifferplatta (finns tyvärr ingen bild, för vi var så hungriga att vi högg in på maten direkt :-D ).

Lissabon dag 2

Även den andra dagen vaknade vi till behagligt väder; lite soldis men ändå drygt 20 grader. Efter ännu en god frukost (Svante åt 3 pannkakor!) styrde vi kosan mot Belém; sjöfararnas stadsdel i Lissabon. Vi tog spårvagnen dit och det var en svettig historia; trångt och hur mycket folk som helst. Tack och lov att vi köpte en mindre barnvagn dagen innan vi åkte till Lissabon! En billig åktur blev det iallafall, för det var omöjligt att ta sig fram till biljettautomaten ombord. Lite plåster på såren för trängseln. ;-)

Väl i Belém hade vi siktet inställt på det marina muséet. Portugals sjöfararhistoria är stolt och stark, så det kändes som ett lämpligt museum att besöka plus att barnen också var lockade av det. Reser man med barn blir allting så mycket roligare om aktiviteterna passar även dem. Vi blev dock lite besvikna, för det var mest fartygsmodeller som visades på muséet, bortsett från kungens hytt från hans lyxyacht och några kungliga slupar som visades i full skala. Vasamuséet i Stockholm och torrdockan i Bristol som vi besökte i början av sommaren, där världens första stålskrovsfartyg visas, är tusen gånger bättre muséer. 

Svante framför Marinmuséet

Efter muséet tog vi en promenad i Belém, bl a förbi sjöfarartornet och sjöfararmonumentet i hamnen. Eftersom solen sken var det härligt att bara vara ute och röra på sig. Vi stannade på en italiensk restaurang för lunch, med en uteservering precis vid flodstranden. Svante och Algot fick svårt efterlängtad skaldjurspasta; att det var poppis var uppenbart, för det blev alldeles tyst vid bordet när maten serverats. :-)

Promenaden tog oss vidare genom ett par parker och vi avslutade vid en lekplats, där barnen fick rasta av sig. 

Lissabon är välkänt för sina kakor och en av de mest berömda heter Pasteis de Nata. Det är en typ av smördegskaka med vaniljkräms-/äggkrämsfyllning. 

Pastel de Belém

Ursprunget till denna kaka lär vara ett annat bakverk som heter Pasteis de Belém, vilken först bakades på ett bageri i Belém och det finns fortfarande kvar. En familj bestående av sockergrisar kan naturligtvis inte förbigå ett sådant faktum uatn att besöka stället ifråga, så besöket i Belém avslutades med ett besök på nämnda bageri och café. Efter att senare även ha provsmakat Pasteis de Nata måste jag säga att det är otroligt svårt att skilja originalet från kopian, men goda var de båda två, även om jag nog faktiskt håller kopian något högre. I den var fyllningen lite mer åt vaniljkrämshållet medan originalet hade lite mer av pannkakssmetsfyllning.

Kakorna smakade bättre än vad minerna visar!

På kvällen bestämde vi oss för att testa en typisk portugisisk restaurang och från hotellet fick vi tips om Zapata i närheten, dit i princip inga turister hittar. Vi provade diverse portugisiska korvar och vitlöksräkor till förrätt och båda delar föll i god jord. Vi testade också ett par mycket goda ostar. Sen var barnen mätta, så Marcus och jag var utlämnade åt oss själva att angripa de två gigantiska huvudrätter vi serverades. Jag lyckades klämma i mig tre av de fem grillade sardiner jag serverades. De var dock mycket goda, så smaken var ingen anledning till att inte äta upp, men det finns en botten även i en fattig en. Marcus åt grillad kotlett från svart gris (heter det så på svenska?) och den var saftig och och fin. Till maten drack vi ett gott lite torrare rött inhemskt vin. Trötta och mätta styrde vi kosan tillbaka till hotellet för en god natts sömn.

Vänlighetens stad

Sista kvällen i Lissabon. Barnen sover gott och det sista glaset portvin är uppdrucket. Läge att summera några reflektioner över staden Lissabon och dess invånare trots att en halv dag återstår innan vi drar hemåt för denna gång. 

Kan man verkligen skapa sig en bild av en stad på så kort tid som tre dagar? Ja, jag tror det. Blir det inte förenklat och gravt generaliserande? Jo, säkerligen. Men jag tror ändå att man snabbt fångar in en stads essens och att man gör det ganska pricksäkert.

Lissabon är en riktigt trevlig bekanskap. Ganska skamfilad här och där, men med en genuin vänlighet som jag sällan eller aldrig stött på. Åtminstone inte i Europa. Först trodde vi att vi haft tur och stött på några enskilda individer som var riktigt hjälpsamma och vänliga. Men det blev så många exempel under dessa dagar att det måste vara ett särdrag. Det började med att taxichauffören med glatt humör väntade de tre timmar som vi var sena hit. På hotellet möttes vi av en receptionist som satt kvar i fyra timmar efter ordinarie öppettider för att välkomna oss. Vi har sällan blivit så varmt välkomnade. Och så har det fortsatt. Butiksföreståndaren som lämnade sin butik för att eskortera oss ett halvt kvarter när vi frågade om vägen. Eller kvinnan på stationen som släppte sina matkassar och kom springande tillbaka genom biljettslussarna när vi inte förstod hur de fungerade. Och så vidare, och så vidare.

Som ni vet är mat ett av våra stora intresse och vi visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss av portugisisk mat när vi åkte hit. Av vänner och bekanta hade vi hört allt från vällagat och gott till trist och smaklöst. Vi har blivit positivt överraskade. Det är naturligtvis mycket fisk och skaldjur, men även en hel del fläskkött på menyerna. Maten påminner en hel del om de övriga köken kring Medelhavet (ja, jag vet att Lissabon inte ligger vid Medelhavet), men kanske ännu mera rustikt och lantligt. Allt vi har ätit har varit till riktigt gott. Till detta har vi druckit flera inhemska viner av helt ok kvalitet. 

Och så har vi ju portvinet förstås. Precis som vanligt med vin så är det lite mer komplicerat än vad man först tror. Så här är en snabb nybörjarkurs i portvin: Till att börja med finns det både vita och röda portviner. Jag föredrar de röda och av de unga röda portvinerna finns det olika grader av sötma, där tawny är mindre söt än ruby. De bättre årgångarna av röda portvinet från de bättre vingårdarna lagras länge (minst 15 år) och kallas då vintage. Om man jämför ett ungt portvin med en vintage så är smakupplevelsen av en vintage så oerhört mycket mer komplex och långvarig. Ett vintageportvin har så många nyanser och smaken sitter kvar i munnen länge, länge. Men även priset skiljer de två. En vintageflaska från en av de bättre årgångarna kostar hutlösa summor pengar.

Vi bor på ett trevligt litet hotell stax väster om centrum. Rakt över gatan ligger en alldeles nyöppnad food court där flera av de bättre restaurangerna i stan har små filialer. Var och en kan välja vilken mat de vill äta och sedan sitter man tillsammans i mitten. Konceptet med food court är ju välkänt, men det brukar vara med snabbmat och av tämligen värdelös kvalitet. Det är det inte här. Här är konceptet istället att det ÄR kvalitetsmat och -dryck. En lysande ide som fler städer borde ta efter.

Dessa dagarna har gett och mersmak. På portugisisk mat, på portugisisk viner och på Portugal i allmänhet. Vi får helt enkelt se till att spendera lite mer tid här. Kanske genom att hyra en bil och köra runt lite.

Lissabon dag 1

Efter den något sena ankomsten till hotellet gjorde vi oss mentalt förberedda på en halv(hel!-)jobbig dag, men vi fick en bra start när vi slog ipp fönsterluckorna vid 8 och konstaterade att solen sken från en klarblå himmel. Inte illa för en solsvulten svensk familj i slutet av oktober! (Visst, vi har haft en fantastiskt fin sommar och höst i Sverige, men ändå - de senaste veckorna har det ändå varit höst hemma. :-)  )

Vi hade bokat hotellet Shiadu Ribeira Tejo, som är ett lite bättre guesthouse, eller pensaõ som det heter på portugisiska. Rummet är ett rejält 4-bäddsrum med eget badrum. Frukosten utlovades innehålla bröd, bakverk, pannkakor, pålägg och diverse hemkörda marmelader och den gjorde oss inte besvikna (särskilt inte barnen, som är svältfödda på sockerstinna frukostar ;-) ). Vid kontroll i förväg visade de sig servera även ägg, till det facila priset av €2.50 extra per ägg! Efter lite flirt (ok, affärsmässig förhandling och en vit lögn) lyckades vi få två stekta ägg serverade också, free of charge. Vi började alltså dagen med en god frukost.

Eftersom solen sken och termometern närmade sig 25 gr tyckte vi det var lagom att börja dagen med en promenad längs floden, mot Lissabons centrum. Så härligt att promenera i ljumma vindar med  enbart shorts och t-shirt! 

Vi hade siktet inställt på den gamla borgen Castelo de Sao Jorge, vilket inkluderade en del branta backar uppför. Vidar fick en bumpy ride i den för resan nyinköpta vagnen och svetten lackade på mig och Marcus som chaufförer av densamma, men utsikten som belönade oss när vi kom upp gjorde det mödan värt. Jättefina vyer av centrala Lissabon och floden Tejo. Barnen älskade dessutom att springa runt på murarna på fästningen. Ett trevligt ställe att besöka.

När vi var klara med fästningen kurrade det i magarna och vi bestämde att det var hög tid för lunch. Det kändes som att det mest fanns turistfällor runt borgen, men hungern fick styra och vi valde ett ställe som låg lite avskilt, där vi kunde njuta av en uteservering utan biltrafik bredvid bordet. Maten var ok, men servicen och vänligheten fantastisk, så det blev en bra upplevelse. Vinet var gott, så vi avrundade lunchen med att gå in i restaurangens butik för att köpa en flaska av lunchvinet och vi passade dessutom på att köpa en flaska portvin också, efter att ha provat några olika.

Portvin på väg! :-)

Sen rullade vi nerför backarna i Alfama, med siktet på Baixa. Där promenerade vi på en av gågatorna och gjorde pitstopp för glassfika på ett ställe. Glassen där var fullt jämförbar med den vi åt i Numana i Italien i somras. 

Lagom till att vi kommit ner ungefär i nivå med havet var det dags att börja klättra uppåt igen, mot Bairro Alto (den höga staden). Vi stannade till vid en utsiktsplats, Miradouro de Sao Pedro de Alcantara, men sen var vi alla så möra att det var hotellet som hägrade. 

Efter lite vilopaus för alla och middag för den yngste familjemedlemmen gick vi till samuhallen/food courten tvärs över gatan för middag. Halva lokalen är en traditionell marknad och den andra halvan innehåller restauranger med en gemensam serveringsyta. Det är berömda kockar med egna restauranger över hela Lissabon som driver små restauranger här, så matutbudet och kvaliteten är bra - det är annat än snabbmats-food courts i USA! Vi åt diverse portugisiska specialiteter som griskind, friterad torsk, starka korvar och liknande och när maten var inmundigad var vi alla helt kaputt och mycket nöjda med att ha hotellet (sängarna!) tvärs över gatan. 

Det blev hyfsat tidig sänggång för alla familjemedlemmar, men vi summerade ner en bra första dag på semestern med fint väder, god mat, roliga upplevelser och trevliga människor. Lissabon levererade!