Matildas födelsedag

Idag är det tredje gången jag tillbringar min födelsedag utomlands; en gång i Köpenhamn, en gång i Paris och den här gången på Koh Lipe i Thailand. Alla tillfällena har varit trevliga, vart och ett på sitt vis.

Dagen började som sig bör med skönsång och jag uppvaktades med ett kokosoljebaserat skönhetsmedel. Det är väl nu när jag uppnått den aktningsvärda åldern av 38 år som någon tyckte att jag behövde lite hjälp att bevara min ungdom. ;-)

Under dagen i övrigt har det inte varit några stora åthävor, men ändå lite extra guldkant. Frukosten avslutades med ett stort fruktfat och födelsedagslunchen intogs på vårt "lunchhak" med utsikt.

På eftermiddagen förgylldes islatten med en bit mörk choklad - första chokladen på en månad! 

Innan vi gick iväg för att äta middag spelade vi dagens andra parti Fia och inte hade de andra vett att låta mig vinna heller ;-) utan jag lyckade bara med nöd och näppe undvika sistaplatsen.

Efter lite magkrångel häromveckan har jag känt mig lite mindre sugen på thaimat, och det, i kombination med att vi inte hittat något ställe med riktigt bra thaimat här på Lipe, gjorde att det blev indiskt till middag - Chicken Madras. Lagom spicy och väldigt god! Barnen är helt sålda på naan med smör, så de äter också gärna på den här restaurangen.

Födelsedagstårta hoppade vi över, men tog varsin glass till efterrätt. (Japp, Vidar sitter i selen på ryggen - mycket praktiskt att ha honom där när man inte vill att han ska äta glass! ;-) )

Nu avrundar jag kvällen med lite läsning på altanen och laddar för nästa födelsedagsfirande om bara några dagar. Jag passar också på att tacka för alla grattishälsningar jag fått! <3 Är det någon som tycker att jag är trist som inte svarar på sms beror det på att mitt SIM-kort lagt av; mail, iMessage eller What'sApp är det som gäller om man vill kommunicera med mig.

Självplågeri

Vissa i familjen tycker att det här inlägget borde handla om träning, men jag håller inte med. ;-) Däremot handlar det om skönhet och vill man vara fin får man lida pin. Jag är inte så värst skönhetsintresserad, men ludna ben går fetbort, så efter nästan två månader borta från min epilator var det dags att vaxa benen.

Även om det inte var så skönt kändes det ändå lite lyxigt att bli ompysslad en stund. Efteråt satt jag kvar och väntade på att resten av familjen skulle dyka upp för kvällens middag, och då blev jag bjuden på en kopp grönt te. En enkel men gullig gest. Lena, fina ben fick jag också.

Bebe

Fem månader gammal och redan en oerhörd förmåga att hamna i centrum. Jag tänker inte på Vidar (han är ju betydligt äldre), även om man lätt skulle kunna tro det. Nej, jag tänker på en av Vidars kompisar här på Lipe. Bebe. 

Bebe är en javanesisk (heter det så?) makak. Hon bor sedan tre månader här på Blue Tribe tillsammans med Luca, hans personal och några hundar och katter. Hon är lekfull, busig och kelig. Av hennes traumatiska första månader i livet ser man inte många spår.

Bebe föddes av en hårt förvärvsarbetande mor och då det är taskig föräldraledighet och barnomsorg för makaker fick hon bokstavligt talat hänga med mamma till jobbet. Det vill säga hängande vid sin mammas bröst flänga upp och ner i palmer för att plocka kokosnötter. Det var då den hände. Arbetsplatsolyckan. Bebe föll handlöst från toppen av en palm. Hon blev alldeles blåslagen och fick ett flertal rivskador. Bland annat i huvudet. Skötare och annan personal rusade till för att hjälpa henne. Och då, mitt i kalabaliken, passade mamma makak på att rymma ut i djungeln.

Vad gör man med en två månader gammal och blåslagen makakunge? Låter henne återgå till ett liv i det vilda? Njae, den enda som skulle tjäna på det är den pytonorm som fått henne på sitt middagsbord. Så istället fick Luca ett samtal och hux flux hade Bebe fått ett nytt hem.

Så fort vi närmar oss Bebes domäner pekar Vidar vilt mot henne och gör apljud. Han ska absolut dit. Genast. När han kommer tillbaka i bungalow fortsätter han att peka och göra apljud. Länge.

Om man är makak och tvunget ska leva i fångenskap så kan man nog inte hamna på så mycket bättre ställe. Planen är att Bebe, när hon blivit lite äldre, ska få en herrbekant och tillsammans ska de få bo i en stor inhägnad i trädgården. Vi får hoppas att de lever lyckliga där i alla sina dagar.

Trash Heroes

Det krävs inte många steg bortanför huvudstråken för att inse att Koh Lipe har ett stort problem med sopor. Därför är initiativet Trash Heros extra glädjande. För att minska mängden plastflaskor har de infört ett system som innebär att om man köper en aluminiumflaska för 200 Baht (drygt 50 kr) får man gratis fylla den med dricksvatten på ett stort antal ställen över ön. 

Mängden plastflaskor bland soporna bör ha minskat högst avsevärt. Bra jobbat! Mer sånt!

Vardagsträning

Här på Koh Lipe har våra dagar fått en lite annorlunda struktur än de haft på tidigare platser i Thailand. Anledningen är att vi går iväg för att bada på en annan strand än den vi bor vid. Inte för att det är så långt iväg (ca 15 minuters promenad), men vi är ändå för bekväma för att gå tillbaka till vår bungalow vid lunchtid, för att sen gå till stranden igen.

Vidar måste därmed sova middag någon annanstans än i sängen i bungalowen och denna andra plats är i selen på min rygg. Eftersom han sover 1.5-2 timmar gäller det att hitta på ett sätt att utnyttja tiden till något annat samtidigt och för mig ligger träning nära till hands.

Häromdagen travade jag upp- och nerför den här trappan. Sämre "gym" kan man ha! 60 trappsteg på 10 höjdmeter under 45 minuter med 13 kg på ryggen satte sina spår i lår och vader. Träningsvärk som heter duga blev resultatet. Å andra sidan - belöningen efteråt i form av lunch med fantastisk utsikt var inte så tokig!

Ett svalkande bad gjorde också susen.

En annan dag travade jag fram och tillbaka längs med en strand med lös sand, vilket ytterligare spädde på träningsvärken. Fördelen är dock de fantastiska vyerna - något bättre än järnvägen mellan Lund och Stångby!

Guldkorn

I ett par inlägg har jag varit ganska kritiskt. Ok, väldigt kritisk. Men jag är inte alls kritisk mot ön Koh Lipe som sådan. Den är på många sätt fantastiskt vacker! Det jag är kritiskt mot är hur turismen bedrivs. Nåja, nog om det.

Vi har de senaste dagarna vandrat mycket på ön och förmodligen sett det mesta av det bästa. Det allra bästa stället i vårt tycke är ett guldkorn som heter Sunrise Beach eller Pramong Beach om man hellre vill det. Det är en ganska liten strand i nordvästra hörnet av ön. Trots att det bara är tio minuters promenad från Pattaya är det nästan ingen som hittat (eller orkat) dit. Synd för dem, tur för oss. 

Stranden kantas av palmer och annan grönska på ena sidan och turkost vatten på andra sidan. Inga eller väldigt få båtar vid strandkanten och så finns det två trevliga restauranger naturligt insprängda i grönskan. Dessvärre är den ena förskräckligt dyr. Men å andra sidan erbjuder den andra en fantastiskt vy till maten, då den ligger några trappor upp på en terass.

Snorklingen direkt från stranden är den bästa vi upplevt på Koh Lipe. Korallerna är inte så märkvärdiga, men det finns en hel del fisk. Häromdagen såg vi exempelvis en leopardmoräna (tror vi åtminstone att det var) på cirka en meter som slingrade sig graciöst runt korallerna. En mäktig upplevelse.

Man ska inte sticka under stolen med att det finns ett par skönhetsfläckar. På ett ställe är det ganska skräpigt och i ena änden av stranden ligger de kvarvarande grunderna från ett antal bungalows som en gång tillhörde en resort. Men lugnet gör att man ganska lätt kan leva med dessa.

Alltså behöver man inte anstränga sig alltför mycket för att hitta sitt eget lilla guldkorn. Även på Koh Lipe.

Sad but true

Jag är beklämd, känner mig illa till mods. Lite sorgsen. Och förbannad. Anledningen är nåt så enkelt som en snorkelutflykt. 

Koh Lipe ligger i östra delen av en arkipelag och nationalpark som heter Tarutao. Idag tog jag en utflykt till arkipelagens västligaste delar för att få se de berömda snorkelvattnen. Redan på Pattaya Beach innan vi begav oss iväg insåg jag att jag hamnat mitt i den massturism som jag inte alls sympatiserar med. Turisterna föstes runt som boskap. Vi reducerades till ett nummer. Numret på vår bokningsbekräftelse. 4784, det var jag.

Vi delades in i grupper. 6-8 personer per longtailbåt. Sen bar det iväg. Som på ett långt pärlband styrde båt efter båt ut från stranden. De styrde antingen västerut (som min) eller norrut. Efter en knapp timme var vi framme vid vårt första stopp för snorkling. Vi var inte först. Där låg redan ett femtontal andra båtar på en yta lite mindre än en fotbollsplan. Eftersom en stor andel av besökarna knappt var simkunniga fullkomligt kokade vattnet av snorklar, flytvästar, simringar och andra flytdon.

Nåja, på med snorkeln och ner i vattnet. Fanns det nåt att se där nere? Tja, en del koraller men förvånansvärt lite fisk. Jag blev inte imponerad. Upp igen och vidare till nästa ställe. Samma visa igen, men nu med ännu fler båtar. Lite mindre koraller och anemoner och fortfarande väldigt lite fisk. Tredje stället var bättre. Mer koraller och mer fisk, men fortfarande klart mindre än jag förväntat.

Lunch. Vi la till vid en liten fin strand som var kanske 200 meter lång och med turkosskimrande vatten. Dessvärre var där ytterligare ett tjugotal båtar. Det var när vi åt som det slog mig att vår kapten inte yttrat ett enda ord eller dragit på smilbanden en enda gång. Han såg bara bister och uttråkad ut. Hans matros var marginellt muntrare och svarade hjälpligt på direkta tilltal. Ingen entusiasm, ingen kärlek till naturen, ingen glädje kunde skymtas. För dem var detta bara ytterligare en dag i fabriken. Turismfabriken.

Efter lunch stannade vi på några ställen till och det var variationer på samma tema som innan lunch. Med ett undantag - Koh Hin Gnam. En märklig liten ö med massvis av små svarta stenar som polerats av havet. Vackert på sitt sätt.

Var då allt jämmer och elände? Nej, naturligtvis inte. Jag såg en del vackra koraller, färgglada fiskar, jättemusslor, sjöborrar, sjögurkor och vackra vyer. Men det bestående intrycket är trots det negativt. Jag kan omöjligen tänka mig att det jag såg och upplevde idag är det som skaffat Koh Lipe dess rykte som dyk- och snorklingsparadis. Så antingen hade jag otur. Just den dagen jag valde var det kanske extra mycket folk och fiskarna hade kanske tagit semester. Känns högst osannolikt. Snarare är det tvärtom då Koh Lipe med stormsteg går mot lågsäsong. Eller så hade jag kanske alldeles för höga förväntningar? Tja, det hade jag nog. Men det är knappast hela förklaringen. Det tredje och mest deprimerande alternativet är att det marina djurlivet tagit alltför mycket stryk av människans framfart. Dessvärre tror jag att detta alternativ ligger närmst sanningen. Bara en sån enkel sak som att det inte finns fasta förtöjningsplatser på snorkelplatserna. Det innebär att alla dessa båtar ska hiva i sina ankare på dessa platser. Man behöver inte ha alltför livlig fantasi för att föreställa sig vad som händer med korallerna då. 

Alltså känner jag mig lite sorgsen just nu. Men jag borde kanske känna tacksamhet. Jag fick ju åtminstone se delar av allt det vackra. Om några år kan det vara för sent.

My name is Luca

I live on the Koh Lipe island.

Denna Luca är föga förvånande, med tanke på namnet, italienare. Han är på många sätt typiskt italiensk; emotionell, pratar minst lika mycket med kroppen som med munnen, hjärtlig och översvallande för att nämna något. Men han är också annorlunda. För drygt tio år sedan, sex dagar efter tsunamin, kom han till Koh Lipe. Han är kvar än. Luca är en intressant man att prata med, och han delar gärna med sig av sina erfarenheter och åsikter.

Men innan vi går in mer på Luca vill jag konstatera att Koh Lipe är en väldigt väldigt vacker plats. Mycket av det bästa Thailand har att erbjuda finns här. Underbart turkosblått vatten, kritvita stränder, koraller, marint djurliv. Men Koh Lipe är samtidigt en väldigt ful plats. Det räcker man kommer 50 meter bort från huvudstråken för att det ska se ut som en mindre soptipp. Det ligger bråte överallt. 

Barerna längs Pattaya Beach förorenar både vyer och tystnad. Alla longtailboats förorenar både strandkanten och luften med såväl sina bensinångor som sitt ilskna knattrande. Mycket av det bästa och det sämsta med Thailand samlas alltså på en mycket liten ö. Tack och lov har vi än så länge inte sett skymten av någon sexturism.

Tillbaka till Luca. Då för drygt tio år sedan förälskade han sig. I ön. I vattnet. I Pattaya Beach. Efter ett par månader hade han bestämt sig. Han skulle köpa en bit land för en enkel resort. Han tog hit sina föräldrar och blev i princip idiotförklarad. "Det kommer aldrig nån hit" sa de. Han stod på sig och äger sedan dess Blue Tribes, där vi nu bor. 

Luca berättar att han brukade bada naken på Pattaya den första tiden. Inte för att han är exhibitionist, utan för att han var ensam på stranden. Helt ensam. Då bodde här 1500 sjözigenare och nån enstaka annan pionjär på ön. Walking Street var en smal stig.

Efter ett par tre år slutade stranden att knirka sådär behagligt när han gick på den. All den fina sanden hade flyttat några hundra meter upp på land. Som betong till vägar och hus. Sen dess har utveckling gått rasande fort. Alltför fort. Luca får nästan tårar i ögon när han beskriver utvecklingen för Koh Lipe. "Vart ska jag ta vägen nu?" undrar han retoriskt. Och svarar själv "den allra östligaste delen av Indonesien, eller Madagaskar, kanske?" 

Det är få ställen som båda sidorna av turismen syns så tydligt på som här på Koh Lipe. Dels det underbara jorden har att erbjuda, men samtidigt hur effektivt vi kan förstöra detsamma. Jag är plågsamt medveten om att vi i allra högsta grad är en del i det hela, resenördar som vi är. Jag har dessvärre ingen lösning, men ser med glädje att eko-turismen växer stadigt och i möjligaste mån väljer vi gärna de alternativen. Efter Koh Lipe kommer vi nog att välja det allt oftare.

Koh Lipe - på väg åt fel håll

Sent i går eftermiddag kom vi så fram till Koh Lipe efter en ganska lång resa. Båten från Koh Lanta skulle ta 5 timmar, men först var den en timme sen och sen tappade vi ytterligare en halvtimme när vi av någon anledning fick byta färja.

Nåja, vi kom i land på den stora södra stranden (Pattaya) och direkt uppe i strandkanten hittade vi vår resort; Blue Tribe. Vi checkade in i vår beach front bungalow och det låter dessvärre mycket bättre än vad det var. Bungalowen var enkel, men välvårdad och prydlig. Problemet var läget. Inklämd som den är mellan två restauranger och en strid ström av turister några meter framför verandan. Lugnt och tyst mellan 03 och 06. Ungefär.

Vi dumpade vårt bagage och begav oss ut för att se oss omkring. De första intrycken var inte alls positiva. Det kändes som att ett nytt Phi Phi är på gång här. Med det menar jag en underbart vacker ö som människan gör sitt bästa för att förstöra. Och håller på att lyckas. Längs med stranden ligger restaurangerna och barerna som på ett pärlband. Alltför många, alltför skräniga. Och i vattnet ligger mängder av båtar. 

Vi tog Walking Street som är huvudgatan tvärs över ön. Här blev det ännu värre. Trots att jag aldrig varit på Kiviks marknad var det den bilden som dök upp i mitt huvud. Mängder av människor, lika många affärer som säljer allt möjligt och omöjligt.

De ödsliga stränderna på Koh Jum kändes väldigt avlägsna. Bortskämda - vi? Ja, absolut!

En natt senare påbörjade vi vår damage control. Först bytte vi till en bungalow några rader in från stranden och genast blev boendet avsevärt mycket bättre; både tystare och lugnare, samt med en fin trädgård runtomkring. Därefter spenderade vi dagen med att kolla in resten av ön för att eventuellt kunna hitta några guldkorn. Vi började med att ta oss till öns östkust, eller Sunrise Beach. Helt klart en trevligare strand, även om det fortfande finns lite väl mycket människor, restauranger och longtailboats för att passa vår smak. Här ska det även gå att snorkla direkt från stranden. Det ska vi prova nån dag. 

Vi fortsatte promenaden norrut. Där hittade vi Sunset Beach, en mer eller mindre bortglömd strand. Dessutom var den riktigt fin.

Så trots det dåliga första intrycket kan våra dagar här säkert bli bra. Det gäller bara att tillbringa så lite tid som möjligt på Walking Street och Pattaya Beach.

Banana pancakes

Om det är något sött i matväg man i första hand förknippar med Thailand är det bananpannkakor. Nästan varenda människa vi berättat för att vi ska till Thailand har utbrustit "Åh, men då måste ni äta de goda bananpannkakorna!" Som varandes matnörd tänkte jag att jag skulle försöka klura ut hemligheten kring varför de är så goda, så jag passade på att fråga Pom häromkvällen.

Och nu ska jag avslöja hemligheten! Men först - om du är en bananpannkakeälskare och vill fortsätta vara det ska du sluta läsa nu! Jag funderade på om det kanske var rismjöl i pannkakorna, eftersom de är så vita, och när jag frågade Pom sa han "Wait a moment" och försvann iväg för att strax komma tillbaka med en påse. På den läste jag det här:

Det är alltså en pannkaksmix alla använder! Inget hemligt recept som ärvts i familjen i generationer, alltså. Man blandar bara i ägg och mjölk och sen har man sina pannkakor. 

Enligt Pom finns det heller ingen tradition av pannkakor i Thailand, utan det är något européerna fört hit. Thailändska pannkakor är alltså egentligen europeiska dito gjorda på mix! Sen kan man förvisso tycka att det är gott ändå, men nästa gång vet ni iallafall vad ni äter. :-)

Ett stort akvarium

45 minuter med speedboat sydväst om Koh Lanta ligger Koh Rok. Dit styrde Svante, Algot och jag kosan idag. Det var snorkling som stod på agendan. Vi åkte iväg med förhoppningen att det skulle bli bättre än när vi åkte till Phi Phi häromveckan.

Koh Rok är (precis som vanligt) egentligen flera öar, där de två största heter Koh Rok Nok och Koh Rok Nai. De två små öarna skiljs åt av ett sund på knappt en kilometer. Sundet kantas av två underbara stränder på var sin sida.

Det var i och kring detta sund som vi snorklade. Vårt första stopp bjöd på ok snorkling. Där fanns ganska mycket koraller, men inte så mycket fisk. Nästa ställe var betydligt bättre. Stora fina koraller, sjöborrar, lite anemoner och en hel del fisk. Vi såg mängder med små färgglada saker och en del större fiskar. De största var upp emot en meter långa.

Lunchpaus. Vi intog lunchen på den ena stranden eller på Hat Man Si, som är nationalparkens administrativa center. Och med utsikt över ett av de mest turkosa hav jag nånsin sett (Withsunday i Australien är etta på den listan). Koh Rok och Hat Man Si är också känt för att där finns stora ödlor. Vi fick veta att de är ganska skygga, men i slutet av lunchen hörde vi hur det började tisslas bakom oss. 50 meter in i skogen hade ett par av våra medresenärer fått syn på en ödla. Den verkade inte det minsta skygg utan visade gärna upp sin drygt två meter långa kropp och lät sig villigt fotograferas.

Vi smälte maten och mötet med ödlan genom att ta ett bad från den underbara stranden. Innan vi återvände hem hade vi ett stopp för snorkling kvar. Barnen kände sig dock mätta på snorkling så istället blev vi avsläppta på stranden på den motsatta sidan. Det som mötte oss där var en ännu finare strand. 

Denna magiska strand delade vi med ett femtontal personer och ett otal färgglada fiskar. Det visade sig nämligen att det fanns fina koraller och fiskar bara 25 meter ut från stranden. Jag betvivlar att de som åkte med till sista snoklingsstoppet fick bättre snorkling än vi.

Doften av curry

Idag var det min tur att smita iväg från den allmänna kvällscirkusen (läs: 3 barn & 2 vuxna som ska duscha och äta middag, varefter de 3 barnen ska nattas), för att gå på matlagningskurs. Samma lärare som Marcus hade, Pom, dök upp i köket och eftersom jag var dagens enda elev blev det en privatlektion i thaimatlagning. 

Örter är mycket viktiga i thaimaten och jag fick bl a lära mig att söt thaibasilika har man i har man i stir fry-rätter, medan den starka är för curry-rätter. Aubergine är också en viktig ingrediens och de finns i många modeller och färger, både runda, avlånga och mittemellan.

Första rätten vi lagade var papayasallad - Som Tam. Som svensk tror man gärna att det ska vara en lite sötare sallad, men så är icke fallet för man använder omogen (green) papaya. Dressingen innehåller förvisso lite palmsocker, men mängden chili gör att salladen upplevs som stark snarare än något annat.

Nästa rätt var en av de thailändska nationalrätterna - Pad Thai (stekta nudlar). Nudlar är inte något som är en del av min dagliga kost, men är det matlagningskurs så är det.

:-) Dessutom var det risnudlar, så inget gluten iallafall. Ris- och glasnudlar är det som finns här - äggnudlar verkar vara ett Santa Maria-påfund. ;-)

Ingen riktig thaimatlagningskurs utan att man får göra sin egen currypasta. Idag stod grön currypasta på menyn, så vi öste ner diverse kryddor, örter och rötter i en mortel och sen var det bara att ge järnet. Jag kunde hoppat över armhävningarna tidigare idag. ;-) Till slut var allt mosat och basen till den gröna curryn med kyckling var klar.

Den fjärde och sista rätten på menyn var räkor i tamarindsås. Räkorna doppades i räkmjöl(!) och friterades sedan raskt.

Tamarindsåsen bestod i princip bara av mosad tamarindfrukt blandad med vatten, som man fräste med lite olja och socker. Det blev en god, lite sötsyrlig sås av det.

Den gröna curryn var riktigt krämig och fin, säkerligen beroende på att kokosmjölken fick reducera rejält under tillagningen. Ska man säga något negativt om thaimaten är det, i mina lgon, lite väl generösa användandet av socker. Visst, det är en smakförstärkare och visst blir det gott, men vårt eget experimenterande hemma i köket kommer definitivt delvis bestå i att hitta vägar runt sockret.

Koh Jum - Betygen

Då var det hög tid för de ärofyllda (nja...) M-betygen igen. Denna gång är det Koh Jum som ska granskas lite närmre.

Läge - MMMM

Koh Jum går ut starkt med fyra saftiga M. Läget är näst intill perfekt. Tillräckligt avsides för att skrämma bort de flesta turister, men ändå väldigt enkelt att ta sig till. Enklast med färjan från Krabi, men båt från Phuket (via Phi Phi) funkar också. Skulle det knipa finns alternativet med landvägen också.

Strand - MMMM

Ganska smal vid högvatten, men det kan vi leva med då vi hade den strand som finns i princip för oss själva. Förmiddagsbaden var fantastiskt fina med kristallklart lugnt vatten som var både varmt och uppfriskande på en och samma gång. Stranden var ärligt talat inte vykortsvacker och det fanns en del sten på vissa ställen, som framför allt ställde till det vid lågvatten. Därför når den inte upp till en femma.

Mat - MM

På rimligt gångavstånd fanns egentligen bara två prisvärda restauranger. Även om maten var riktigt bra hinner man tröttna lite om man stannar två veckor. Å andra sidan fanns det flera bra restauranger inne i byn, men då fick man haffa en moppetaxi att baxa upp familjen i.

Boende (Woodland Lodge) - MM

Läget var perfekt alldeles vid den bästa delen av stranden. Vår bungalow var i två plan och med en ettåring som precis lärt sig gå är det inte helt optimalt. Ray och Sao som driver stället är mycket vänliga och hjälpsamma, men de börjar bli till åren och det kändes som att lite ny energi kunde gjort underverk med Woodlands.

Adrenalinnivå - M

Åk inte till Koh Jum om det är spänning och action du är på jakt efter. Det finns nämligen inte. Inte alls. Här tar man det lugnt och njuter av stillheten. Den enda action vi upplevde var när vi var nån meter ifrån att köra över en kobra på dryga metern med moppetaxin. Jag frågade taxichauffören om den var farlig. Han log pillemariskt och sa "neeh". Jag tolkade det som att vi nog inte skulle retas alltför mycket med våra ringlande vänner. Det bekräftades av Ray dagen efter när han lugnt konstaterade "that could be dangerous, that one". Förra året hittade de förresten en pytonorm på 4,5 meter i köket.

Prisläge - MM

Boende - 500 kr/natt

Kaffe (pulver) - 8 kr

Liten öl (Chang 33 cl) - 16 kr

Stor öl (Chang 67 cl) - 27 kr

En mango - 8 kr

En flaska vatten (1,5 l) - 8 kr på restaurang 

En omelett - 11 kr

Koh Jum är definitivt ett ställe vi kan tänka oss att återvända till. Lugn och ro, bra strand och bad, ingen trängsel med andra turister, men ändå så lättillgängligt.

Marknad i Ban Khlong Nin

Idag avvek vi från gängse procedur vid lunchen och gick iväg till en lokal marknad ett par kilometer härifrån, för att äta där istället. Marknader brukar ha en del spännande att bjuda på i matväg och vi blev inte besvikna den här gången heller. Särskilt inte Svante och Algot - vilken lycka att hitta Angry Birds-spett!

Mängden färgämne kan vi ju diskutera en annan gång... Som tur var fanns det även diverse andra spett att mumsa i sig.

Frukt och grönsaker fanns det också gott om och en del lokala specialiteter i form av t ex torkad fisk. Kul att kolla in alla kryddor de använder i sin matlagning också.

Friterad svamp var en av de mer exotiska rätterna vi testade, men det var riktigt. Till efterrätt blev det ett par friterade bananbitar och någon slags udda boll gjord av kokosmassa och med en salt jordnöt i mitten. :-) Alltid kul att se vad som är poppis på olika ställen!

Ny favoritrestaurang

Varje gång vi kommer till ett nytt ställe är det dags att spana in restaurangutbudet och se var man får mest valuta för pengarna. Som Marcus uttryckte det - "Man får vad man betalar för" gäller inte här, iallafall inte alls i samma utsträckning som hemma. De flesta ställen serverar ungefär samma rätter, så det gäller att hitta stället som lagar den godaste maten till ett vettigt pris.

Eftersom vi försöker hålla lite i pengarna brukar vi utgå från en låg prisnivå och sen gå till dyrare ställen om det skulle visa sig behövas. Här längs Khlong Nin ligger så klart de flesta restaurangerna vid stranden, men vi har hittat vår favorit på andra sidan vägen. Förvisso kan vi då inte blicka ut över havet medan vi äter, men med tre barn i sällskapet är det knappast tal om att titta på utsikten; man får vara glad om man hinner slänga i sig någon tugga emellanåt. ;-)

Svantes favoriträtt här är vårrullar; tre dagar i rad har han ätit dem till både lunch och middag. :-D (Hade han fått beatämma själv hade han ätit dem till frukost också...) Algot äter gärna kyckling med cashewnötter, Vidar äter lite av varje och Marcus och jag är sålda på olika curries och soppor. Till lunch åt vi wokade grönsaker med biffkött och det köttet var så himla gott att jag sen åt en spicy sallad med biff till middag. Ibland är nötköttet här mer som skosula, men detta var mört och fint.

Kanske man skulle testa de där vårrullarna imorgon - Svante kan ju inte ha fel sex gånger!

A little bit spicy?

Vi har ju föga förvånande ätit mycket thaii-mat den senaste månaden, men ikväll var det dags för mig att laga min egen mat. Också det thai. Givetvis. Jag har nämligen gått en matlagningskurs. 

Den gemytlige kocken Pom välkomnade mig och ett ungt holländsk par med iskall dryck innan vi begav oss ut i örtträdgården för en lättare teorigenomgång. Vi tittade på citrongräs, söt basilika, galangal, diverse chilis och andra örter och grönsaker. Sedan var det dags att äntra käket. Första rätten var vårrullar. Vi strimlade grönsaker och blandade med nudlar och lite kryddor. Röran paketerades sedan mer eller mindre vackert innan de friterades. Resultatet blev riktigt bra.

Min favorit i det thailändska köket är nog Tom Ka Gai. Jag valde faktiskt att gå kursen just idag eftersom just den soppan stod på menyn. Alltså fick jag tillfälle att lära mig hur man gör och det var riktigt enkelt. I princip kokar man citrongräs, galangal och kyckling i kokosmjölk och på slutet har man i lite andra grönsaker, fisksås, chili och en nypa socker. 

Jag har ätit Tom Ka Gai på många ställen den senaste månaden och även jag är något partiskt så var detta en av de bättre.

Som mellanrätt gjorde vi Yam Nuae Yang, en het sallad på nötkött, gurka, tomat, selleri, lök och chili. Helt ok, men inget jag kommer att beställa in i morgon.

Många thailändska rätter använder sig av currypasta och vi fick lära oss att göra röd currypasta från grunden. Ett stort gäng med kryddor och sen fick man sätta fullt ös på morteln.

Pastan användes sedan till vårt sista rätt, Kang Phed Gai eller röd curry med kyckling. Även denna rätt blev mycket lyckad.

Det blev en lärorik och trevligt kväll även om de nästan gjorde det lite för enkelt för oss. Alla ingredienser var uppmätta i små skålar och vi behövde bara dela eller hacka och tillsätta allt i rätt ordning och där ledde Pom oss väldigt noggrant. Dessutom såg de till att all disk hux flux bara försvann medan vi åt vår nyligen tillredda rätt. Tänk om det kunde hända när jag lagar mat hemma...

Min största lärdom är att det är enkelt och går snabbt att laga riktigt god thai-mat själv. Det största problemet när vi väl står i köket därhemma blir nog att komma över lika bra råvaror och kryddor. Men att det kommer att experimenteras med det thailändska köket när vi är hemma igen är ett som är säkert.

Två läger

Igår lämnade vi Koh Jum och hivades tillbaka upp på färjan mot Koh Lanta. Efter ytterligare en timme på färjan, proviantering och en halvtimmes taxi var vi framme. Vi har valt att bo långt söderut på Koh Lanta i ett försöka undvika de största turisthorderna. 

Redan efter ett knappt dygn har det bildats två läger i familjen. Det första lägret består av familjens yngre generation. De tycker att detta är ett perfekt ställe. Och så har vi det andra lägret som består av den äldre generationen som tycker "nja, kanske, jo visst, det blir nog bra".

Det första lägret tycker "wow! En pool! Dessutom perfekt djup." Jag och min bättre hälft undrar stilla varför man vill bada i en trång pool, när man har de perfekta och ljumma vågorna från Andamanska havet 25 meter bort. 

Det första lägret tycker det är perfekt med många jämngamla kompisar att spela boll med. Dessutom går det ju att prata med dem, för nästan alla är svenskar. Det andra lägret tycker att visst är det bra med kompisar, men det är alldeles för mycket folk och att alldeles för många av dem är svenskar. Vana vid Koh Jums ödsliga stränder som vi är.

Vi bor på Lanta Pardise Resort, i deras förmodligen bästa bungalow. Den är rymlig, fräsch, har två king size sängar och AC. Dessutom ligger den i raden närmast havet med havsutsikt, och samtidigt längst från restaurangen och poolen. Bungalown har en bra veranda och endast massagetanterna skiljer oss från havet.

Givetvis finns det många fördelar med Koh Lanta och den väl utvecklade turism som finns här. Kompisar till barnen har jag ju redan nämnt och dessutom finns all tänkbar service runt hörnet. Restauranger och kaféer finns även det i massor. 

Stranden är naturligtvis lång och fin. Det finns dock en del sten och det är ganska strömt.

Vår största invändning mot det vi sett av Koh Lanta än så länge är den totala bristen på charm. Inget känns riktigt genuint och det lite turistghetto över det hela. Men Koh Lanta har två veckor på sig att bevisa att vi har fel...

Koh Jum Tour

Vissa hävdar bestämt att "haur du sitt Malmöe haur du sitt varden" men vi håller inte riktigt med. ;-) Igår bestämde vi oss för att iallafall se Koh Jum, så vi bokade en motorcykeltaxi (med chaufför) för några timmar. Chauffören ifråga driver även ett par restauranger på ön, verkar vara en driven affärsman och känner typ alla här, så en bättre guide får man nog leta efter. Vi bestämde oss för att bara "hänga på" och låta honom stanna där han tyckte det var lämpligt.

Vi hade sett skyltar lite varstans om Sahlmanns coffee & bakery och drömt oss bort till riktigt kaffe (här i Thailand har vi nästan bara serverats pulverkaffe) och passande nog gjorde chauffören första stoppet här.

Tyvärr pajade mjölkskumningsmaskinen dagen innan, så latten gick upp i rök innan den ens var beställd, men americano (vanligt - tunt! - svart kaffe) med mjölk gick iallafall att uppbringa. Tydligen är säsongen på väg att dö här nu, så om några dagar stänger bageriet. 

Nästa stopp var Coconut Beach på nordvästra delen av ön. Tydligen lite av en stolthet här. Även om palmerna uppenbart var planterade (i snörräta rader!) har det ändå sin charm att bada i skuggan av dessa träd.

Vi stannade på ytterligare en strand med några få restauranger och sen åkte vi till Pu Pier. Längs vägen på den norra delen av ön fick vi flera inblickar i vardagslivet här; folk som rensade bönor till dagens middag, vilade sig i hängmattan eller handlade i någon butik. Vissa hus var väldigt välskötta med snygga och ordentliga trädgårdar, medan andra mer såg ut som soptippar.

På väg tillbaka till vår bungalow passade chauffören på att plocka upp ett par barrakudor, som han sen levererade till en av sina restauranger längs vägen och en bit fick en liten flicka ("family" som chauffören sa) åka med, så vår tur blev lite av en business trip för honom. ;-)

4 timmar - sen har man "sitt varden" här. :-)

Spik i foten...

...eller åtminstone nåt annat vasst var det som Svante lyckades trampa på häromdagen. Lyckligtvis blev såret varken speciellt djupt eller stort, men ganska fullt av smuts. Hade vi varit hemma hade jag troligen rengjort och lagt om såret själv. Men med tanke på vårt högst begränsade reseapotek och med tanke på att bakterier trivs alldeles utmärkt i detta klimat valde vi att åka till sjukhuset.

Tja, det kallas åtminstone för "hospital". Jag skulle mer likna det vid en distriktssköterskemottagning. Det är ett litet hus ett par kilometer bort, ena halvan verkar vara nån form av mödravårdscentral. Den andra halvan består av ett väntrum, ett undersökningsrum och två kontor som används för administration. Sprutor tas uppenbarligen precis inför dörren.

Första gången vi var där fick vi gå direkt in för att se om såret. De övriga gångerna har vi fått vänta en stund. Vi har nämligen varit där varje dag sedan det hände. De är tydligen väldigt noggranna. Såret tvättas och inspekteras minutiöst. Samma omsorg hade vi knappast fått hemma. 

Eftersom vi varit där några gånger har vi fått tid att studera stället lite. Det första som slår en är att det är samma personer i väntrummet varje dag. Det är tydligen inte bara Svantes sår som de är noggranna med. Det är tanten som har ont i magen, farbrorn som har skadat foten och en yngre kvinna som också skadat foten. Vi försöker kommunicera lite. Dom på thai och jag på engelska. Egentligen förstår jag inte varför vi pratar överhuvudtaget. De förstår inte ett ord av vad jag säger och jag inte ett ord av vad de säger. Teckenspråk hade varit bättre. Det är i varje fall glada miner och mycket skratt.

De enda sättet att vara säker på vilka som är patienter och vilka som jobbar där är att titta på fötterna. Patienterna är barfota, medan de anställda har innetofflor. Samtliga med mjukisdjur på. Lejon, fladdermöss, kaniner och så vidare.

Det är patienterna i väntrummet som håller koll på vems tur det är. När det är vår tur pekar dom på oss och sedan mot undersökningsrummet. När man går mot undersökningsrummet gäller det att inte snubbla på huskatten som bekymmerslöst ligger utsträckt på golvet.

Sköterskan som behandlar såret kan några ord på engelska men vår kommunikation begränsas till meningar på max två ord.

- clean

- Look good!

- no swim

- back tomollow

- ok

Behandlingen är snabb, men knappast smärtfri. Specielt ont gör det när den gula flaskan med nån form av bakteriedödande medel åker fram. Varje gång tittar sköterskan mig (inte Svante alltså) allvarligt i ögonen och viskar "pain". Precis som om det inte tog Svante en halv millisekund att räkna ut att geggan i den gula flaskan gör ONT.

Idag hade såret nästan läkt helt och Svante slapp till sin stora glädje den gula flaskan. Så i morgon kan han nog bada igen.