Ett stort puzzel att lägga

USA är stort. Riktigt stort. Det enda vi är helt säkra på är att vi ska ta oss från stillahavskusten till atlantkusten. Från Seattle/Vancouver-området till New York eller Washington. Vilken väg vi ska ta har vi ännu ingen större koll på. Vi förväntar oss inte heller att vi en vacker dag ska få en uppenbarelse som visar oss vägen. Vi får helt enkelt göra jobbet själva och bli våra egna guider.

Hur gör man då det? Ja, först och främst handlar det om att ha en vision kring hur man ha sin resa, vad man vill uppleva, vad man vill göra, vad man vill se. Vår vision har varit klar och tydlig länge. Vi vill uppleva det ”riktiga” USA bortom de vanligaste turistfällorna och vi vill se en del av den magnifika natur som USA har att erbjuda. Dessutom spetsa det hela med några kulturella och historiska guldkorn tillsammans med ett par storstäder. Eftersom vi ska vara där i 3 månader tycker vi oss ha råd med en ganska ”bred” vision. Utöver en tydlig vision behöver man ha kunskap, massor av kunskap. Kunskap om resemålet som man måste skaffa sig på ett eller annat sätt. Vi använder oss naturligtvis av internet när vi läser på, men allra mest förlitar vi oss faktiskt på gamla hederliga metoder. Biblioteket besöks, reseguider och kartor inskaffas. Vi plöjer guideböcker och noterar intressanta platser, aktiviteter och liknande. På så sätt skaffar vi oss en lång bruttolista att utgå ifrån i den vidare planeringen. Så här långt är det enkelt och rakt på sak. Det är bara jobb, men ett intressant och lärorikt jobb.

Det är när vi kommit så här långt problemen börjar, för det är nu vi måste börja prioritera och fatta beslut. Man hinner nämligen aldrig allt man vill. Man måste välja bort. Man måste säga ”nej, dit åker vi inte” även om man egentligen skulle vilja. För att underlätta detta har vi skaffat oss en gammal hederlig vägkarta över USA (GPS i all ära…). En sån karta man viker ut, men sällan lyckas vika ihop igen utan att förstöra den. På vägkartan markerar vi sedan ut alla platserna på vår bruttolista. Här är vi nu i vår planering. Just nu har vi 95 markeringar på vår karta och vi ska vara i USA i 90 dagar. Den ekvationen går inte ihop, men det gör den som sagt aldrig.

Nästa steg som vi har framför oss är att ta hänsyn till praktikaliteter och det kommer faktiskt att hjälpa oss att minska antalet markeringar betydligt från de 95 vi fortfarande har:

·       Ser vi någon tydlig linje att köra efter? Eller kan vi göra en polynom regression för att använda en arbetsskadads ingenjörs språkbruk? De intressanta platser som ligger för långt bort från den tänkta linjen prioriteras bort om de inte är extremt intressanta. Vi har ju varken tid eller lust att spendera merparten av resan i bilen sicksackande genom USA. I de fall vi står inför ett vägval får vi helt enkelt fatta ett beslut och acceptera konsekvenserna.

·        Finns det några naturliga centra som ligger bra i förhållande till många intressanta platser på listan? I så fall ska vi kanske stanna där en lite längre tid och utforska det området noggrannare?

·    Finns det platser som ligger väldigt isolerade från de övriga plasterna på listan? I så fall prioriteras de bort.

·       Finns det någon plats på listan som vi kommer att köra förbi? I så fall är det kanske värt ett besök även om platsen är lite ”mindre intressant”.

Till sist ska vi lägga till tidsaspekten. Hur lång tid behöver vi på varje plats? Hur lång tid behöver vi för att transportera oss mellan platserna? Vi måste hela tiden påminna oss själva om att inte gapa efter för mycket. Vi måste lämna tid för att stanna en eftermiddag på en lekplats eller ta en dag att bara skrota runt om vi vill det. Resan ska vara lugn och avkopplande och inte ett stressigt flängande mellan olika platser och aktiviteter.

Man får inte heller glömma att det finns bara en universell sanning kring planerande: Det blir aldrig som man tänkt sig och ju bättre förberedd man är desto lättare är det att improvisera.

Hur säkert är säkert?

Tillbaka i ekorrhjulet igen. Men efter en behaglig sommar så finns det kraft att ta sig an såväl sensommmar och höst som fortsatt planerande av JordenResaRunt.

När man ska vara borta i 6 månader är det många saker man måste tänka på. Vissa betydligt roligare och mer stimulerande än andra. En av de i mitt tycke tråkigaste sakerna att ta tag i är försäkringar. Jag hatar försäkringar! (Ändå hamnar det av någon outgrundlig anledning alltid på min lott...).  Sida upp och sida ner av finstilt text och en miljon olika undantag då försäkringen inte gäller. Ibland undrar man om det finns något tillfälle då de är fullt tillämpliga. Men reseförsäkring måste man ju ha, så det är bara till att bita i det sura äpplet.

I de flesta hem- eller villaförsäkringar ingår en faktiskt ganska bra reseförsäkring. Så också i vår. Problemet med vår försäkring är att den gäller för resor upp till 45 dagar, vilket jag tror är mer eller mindre standard för reseförsäkringar som är inkluderad i hem/villaförsäkringar. Man behöver ju inte vara matematikprofessor för att förstå att 45 dagar inte räcker om man ska vara borta i sex månader. Så för att lösa problemet gick jag in på vårt försäkringsbolags hemsida, men det gjorde mig bara ännu mera förvirrad. Den enda väg framåt som jag kunde se var att ringa till försäkringsbolaget för att få någon att förklara för mig. Sagt och gjort. Jag kom fram till en hjälpsam kille utan att behöva sitta en enda minut i telefonkö(!). Han förklarade att man helt enkelt förlängde de 45 dagarna i försäkringen vi redan har med så många dagar som behövs. Enkelt och lättförståligt – även för mig! Det enda han behövde veta var vilka som skulle resa, hur länge vi skulle vara borta och om vi skulle till USA (reseförsäkringen är tydligen dyrare om man ska till USA). Det var ju ganska enkelt att svara på.

 

Nästa diskussion var prislappen på försäkringskalaset.  Efter lite knappande på sin dator fick han fram att den landade på 10 347 kr för oss fem. Jag har svårt att relatera den kostnaden till något, men rent spontant känns det ganska dyrt. Troligen kommer vi alltså att investera drygt 10 000 på nåt som vi absolut inte vill använda. Kul.

4372 km och 28 dagar senare..

...är vi hemma i Sverige igen. På vägen hem stannade vi till ett par nätter i München. München har en väldigt tydlig identitet; öl, öl, öl, bratwurst, öl, FC Bayern, öl, BMW, Englisher Garten och så lite öl till. 

Vi är väldigt nöjda med årets roadtrip och det känns som att det är läge att summera resan och det tänkte jag göra genom en lista på värsta, mesta, bästa, sämsta, roligaste osv osv.

Värsta kaffepimplare

Matilda - För första gången blev jag nerpetad från tronen. Min fru har aldrig gjort nåt halvdant i hela sitt liv och när hon nu börjat dricka kaffe gör hon det med besked. Jag tror vi får börja odla kaffe i trädgården.

Spänstigaste bergsget

Svante - Först upp för alla motlut i Dolomiterna, men förkunnade sista kvällen där att "skönt, nu får vi bada och slipper klättra i alla berg"

Muntraste glädjespridare 

Algot - Ständigt på hugget för att muntra upp nån som är lite nere. Speciellt i Dolomiternas brantaste backar.

Pålitligaste maskin

Vår bil - Lastad till bristningsgränsen ställde hon upp i ur och skur. Lite för mycket skur för vår smak. Hon är snart värd att gå i pension och överlåta såna här turer till yngre förmågor.

Blötaste blötdjur 1

Svante - Med tanke på mängden skaldjur och bläckfisk han ätit har vi fått kontrollera så att det inte växt ut sugkoppar på hans fötter.

Blötaste blötdjur 2

Algot - Ingen badar lika ofta och lika länge. 

Häftigaste bil

En hel hoper på BMW Welt i München - Man kanske skulle köpa en ny bil istället för att resa en massa? Pengarna som blir över hade nog räckt till en enkel resa till Sjöbo om sisådär 15 år...

Värsta shopaholic

Undertecknad - Jag behöver nog inte köpa några nya byxor inom kort om vi säger så...

Tuffaste hjälte

Matilda - Lyckades expediera två getingar på en och samma gång med en servett till sönernas oförställda beundran.

Bästa språkvetare

Algot - "Pappa, vad heter fisk på engelska". Jag svarade "det heter fish". Kort betänketid innan analysen var klar: "ah, samma som på svenska men suddigare". Visst har han helt rätt?

Största glassen

Bjöds i Englisher Garten - Det var tänkt som en liten fika, men blev mellanmål och middag på en och samma gång för en hel familj.

Tråkigaste tråkighet

Stau, coda, bilkö - Lika tråkigt varje gång oavsett land och språk. I år fick vi vår beskärda del både i Tyskland och Italien.

Häftigaste vågor

Numana - Det är inte bara dåligt med sämre väder.

Tålmodigaste passagerare

Alla barnen - Precis som vanligt fixar de bilresan med den äran. Pluspoäng till Vidar som lyckades med bedriften att mer eller mindre växa ur babyskyddet under tiden i Numana. På vägen hem satt han säkerligen inte särskilt bekvämt med tanke på att han såg ut som en fällkniv.

Sämsta försäljare

Okänd, men han försökte sälja uppblåsbara pingviner på stranden. Det gick sådär för att uttrycka sig snällt.

Största glädje

Några fulla tyska gubbar i en ölstuga stor som en större garderob direkt efter VM-finalen. En märklig och mäktig upplevelse att få dela med dem.

Godaste glass

Pistage och mandel - Glassmaskinen lär gå varm (nja, det är kanske så bra när man ska göra glass) innan Matilda lyckas kopiera den.

Flörtigaste charmör

Vidar - Han flirtar hej vilt med allt och alla. Kön, ålder, nationalitet och ras spelar ingen som helst roll.

Det var listan det. Men årets roadtrip kommer att till historieböckerna som lugnets, fridfullhetens och behaglighetens resa. Ingen bild visar det bättre än denna:

Därmed förklarar jag roadtrip 2014 för avslutad!

Är det mödan värt?

Som ni vet har vi ett starkt mat- och vinintresse och är man då i Italien så ser vi ju till att proviantera så att vinkylen blir välfylld när vi kommer hem. 

Om man då tittar krasst ekonomiskt på dessa besök på vingårdar. Är det värt besväret och mödan? Tja, det är en bra fråga och svaret är att det beror liksom på. Oftast är det dessutom svårt att göra direkta jämförelser. Jag upplever att man inte sparar så värst många kronor om man besöker de stora och välkända vingårdarna i de mest berömda distrikten. Ett väldigt nyligt exempel är vårt besök hos Terreno i Chianti häromdagen. Vi betalade lite drygt 90 kr per flaska för deras Chianti Classico när vi köpte en låda med sex flaskor. På Systemet kostar en flaska 99 kr, vilket i och för sig kan betraktas som ganska prisvärt. Vi har upplevt samma situation i exempelvis Bourgogne. Å andra sida får man hela upplevelsen med att få besöka vingården, se druvorna växa och prata med vinmakaren.

Om man får tips eller själv lyckas snoka reda på någon mindre känd men väl så bra vinodlare kan den ekonomiska kalkylen genast bli betydligt trevligare. Just såna vinmakare har vi hittat i Soave och Valpolicella och dem svängde vi inom idag.

I Soave heter vårt favoritställe Monte Tondo och just i det fallet råkar de faktiskt leverera par viner till Systemet. På Systemet får man punga ut med 101 kr för en Soave Classico och på plats betalade vi idag 61 kr. En bra affär. 

Nästgårds med Soave hittar man det mer välkända Valpolicella, som givetvis är mest berömt för Amaronevinerna. Men här görs även många andra goda viner. Här har vi lyckats hitta en tokigt bra liten odlare som heter Corte Aleardi. Här får man en Valpolicella Classico Superiore för under 70 kr. Motsvarande vin får man betala ca 140-150 kr på Systrmet. Minst. Deras Amarone får man för under 200 riksdaler. En mycket bra affär!

Eftersom vi besökt dessa pärlor flera år nu och köper några lådor på varje ställe brukar de dessutom stoppa med någon flaska vinsanto eller något nytt vin som de just lanserat. Det gör ju inte affären sämre.

Men det allra bästa med att själv köpa vinet direkt av vinmakaren på vingården har inget med pengar att göra. Det handlar istället om helt andra saker. Det handar om känslan och reseminnena som kommer tillbaka när man sedan öppnar flaskan hemma i Sverige en kulen novemberkväll i goda vänners sällskap. 

Den känsla gör ensam att det är mödan värt!

Ciao Greve

Chianti är kanske Italiens mest välkända vindistrikt. Det märks inte minst på att det finns en hel del amerikanska turister här, även om mängden turister är förvånansvärt låg. Chianti sträcker sig från Florens i norr till Siena i söder och mitt emellan ligger en liten by som heter Greve in Chianti. Där bor vi. På en kulle öster om byn och granne med vinstockar och olivträd.

Landskapet är kuperat med riklig växtlighet. Inte bara vinrankor och olivträd, utan även en hel del skog. På så sätt skiljer det sig från många andra vinregioner vi besökt. I Chianti känns det inte, vilket är något förvånande, som om hela området uteslutande präglas av vin och vinproduktion, utan här finns en del annan verksamhet också.

Idag har vi kört runt i de vackra omgivningarna runt Greve, njutit av utsikten och besökt ett par vingårdar. Vi har förstås smakat en hel del vin. Naturligtvis har det blir flera viner med den välkända tuppen på flaskan, dvs Chianti Classico. Chanti Classico är viner som innehåller minst 80 % av druvan Sangiovese, de är ofta ganska strama och med toner av körsbär och med en hel del fat.

För mig är det inte kärlek vid första ögonkastet med Chianti Classico, men efter några bekantskaper och med rätt typ av mat kan vi bli bra kompisar. Men bästisar blir vi nog inte. Givetvis slank det med med ett antal flaskor i packningen även om jag generellt sett inte tycker att Chiantiviner är speciellt prisvärda.

En av vingårdarna vi besökte var Terreno. Den ägs och drivs av en svenska familj sedan 25 år. Deras viner är inte de billigaste, men riktigt bra. Vi hade ett trevligt samtal med vinbonden Mats Ruhne innan han och Svante och Algot gick för att mata getterna och vi för att prova vin.

Imorgon blir det andra vinregioner för oss; Soave och Valpolicella. Det är synd om människorna. Inte. 

Arrivederci Numana

Två veckor i Numana har passerat. Dags att packa väskorna, dags att dra vidare. Även om Numana inte visat sig från sin allra soligaste sida lämnar vi med ett nöjt leende på läpparna. Vädret har inte varit det bästa och vi haft en hel del åska och många skurar. Barnen har dock kunnat bada alla dagar även om vi inte förbrukat all solkräm. Och visst har det blivit en hel del soliga timmar på stranden också.

Men det vi tar med oss härifrån är lugnet. Inställningen att hinner vi inte nu så blir någon annan gång. Vi tar också med oss minnena av den goda maten. Och glassen. Och kaffet. Och vinet. 

Två veckor på samma ställe är väldigt länge för oss som i normala fall flyttar ofta för att få uppleva mer. Vi såg detta som ett litet experiment inför JordenResaRunt och det föll riktigt väl ut. Det blev en försmak av lugnet vi förhoppningsvis får uppleva i Sydostasien.

Nu känner vi oss redo för nya äventyr, för Toscana, för Chianti. Vi har en liten agriturismo som väntar på oss. Det är en liten vingård (för föräldrarna) och pool (för barnen). Vi har redan fått tips om ett par bra restauranger inne i byn. Det lär med andra ord inte gå någon nöd på oss...