Vi började med den lokala marknaden. Inte många turister här inte (bortsett från oss). Frukt och fisk i massor. Jag köpte de finaste och godaste litchi jag nånsin sett. De har två priser, ett för vietnameser och ett för utlänningar. Inget snack om vilket jag betalade. Men i princip all frukt kostar två dollar per kilo, så jag överlever...
I västvärlden köper man gärna ett hus vid havet, vid en sjö eller vid något annat naturskönt och lugnt ställe när man drar sig tillbaka från ett långt arbetsliv. Inte här. Här är det nära marknaden som gäller.
Namnet Mui Ne är egentligen inte riktigt korrekt, men det valdes för att göra det lättare för turismen. Mui Ne är namnet på den gamla fiskebyn och på bukten utanför. Längs bukten ligger det kilometervis av byar med massvis av resorter. Alla har egna namn, men knappt ens de infödda håller koll på dem. För 15 år sedan fanns här inget utöver fiskebyn, men så bestämde sig de styrande för att låta folk leasa marken för exploatera turismen. Sen dess har det fullkomligt exploaterat till vad det är idag.
Turismen och de pengar den för med sig "ställer till det" för den normala familjesituationen. Förr var man fiskare och fiskarhustru. Punkt slut. Man såg till att skaffa barn och de skulle bli fiskare och fiskarhustrur. Äldsta sonen skulle (och ska fortfarande) försörja sina föräldrar ekonomiskt. Den yngsta sonen ska ta hand om dem på alla andra sätt. Döttrar har bara en uppgift. Nämligen att giftas bort till så rika familjer som möjligt. Enda anledningen för kvinnor utanför storstaden att förkovra sig på exempelvis universitet är att öka sannolikheten att hitta en rik man. Men vietnamesiska familjer väntar gärna länge med att gifta bort sina döttrar, eftersom en gift dotter inte längre får ge sina föräldrar pengar. De går istället till svärföräldrarna.
En fiskare går i pension vid 42 års ålder och då har det traditionellt sett varit dags för sonen att ta över försörjningsansvaret. Men inte ens en vietnamesisk fiskare och hans fru är utslitna vid 42 års ålder och turismens intåg har öppnat massvis med nya möjlighet. De kan efter avslutad fiskekarriär jobba massvis av år som taxichaufförer, städare, hotellpersonal, kockar med mera. Därmed förändras den ekonomiska verkligheten för hela familjen. Detta vänder upp och ner på det traditionella sättet att leva och man kan fundera på hur detta kommer förändra människornas liv och hur snabbt förändringen kommer att gå.
Linda fortsatte guida oss genom omgivningarna och berätta hur vietnameserna lever sina liv. Oftast med exempel från sina anställda. Ett annat exempel är befolkningsmängden. Officiellt brukar siffran 85 miljoner nämnas. Men allt från 70 till 90 miljoner figurerar. Man vet helt enkelt inte säkert. Obligatorisk registrering av födslar och dödsfall infördes inte förrän i samband med Vietnamkrigets slut i mitten på 70-talet, så alla över 40 år har dom inte riktigt koll på. Även därefter är det lite si och så med registren. Alltså är det troligt att det egentligen finns fler vietnameser än vad det finns. Om man säger så.
I Vietnam har man lite av en ryggkliarkultar. Jag hjälper dig med detta, så hjälper du mig med det här. På så vis lyckades en väldigt rik herre få en ordentlig bit mark några kilometer härifrån. "Hrm... Vad ska jag göra med den?" Tänkte han. Han anställde 2500 personer för att bygga ett jättestort lyxhotell, en golfbana och ett stort antal privat hus som han sedan sålde till välbeställda vietnameser och utlänningar. Trots detta hade han massvis med pengar kvar att spendera. Då fick han snilleblixten. "Jag bygger ett slott! I europeisk stil, i sten och med tinnar och torn." För ett par år sedan stod det klart för allmän beundran.
Inne i slottet finns en restaurang, ett kafé, en presentbutik och en vinkällare. Och man kan ju inte ha ett slott utan en slottsträdgård. Smått bisarrt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar