Sand på längden och tvären

Det finns inte så mycket att se i Mui Ne. Inte mer än att man hinner med allt på en eftermiddag om man hyr sig en jeep med chaufför. Som vi gjorde idag alltså.

Första stoppet var Fairy Stream och det låter ju lite magiskt och trolskt. Vi fick ställa skorna och vada fram i ankeldjupt vatten i en liten bäck. Det kändes varken magiskt eller trolskt, utan mer som att vi gick i vilket ordinärt dike som helst. Men så efter en krök öppnade det upp sig och framför oss tornade ett Grand Canyon i miniatyr fram. Riktigt häftigt faktiskt.

Vi fortsatte turen i vår illgröna jeep och nästa stopp var en utsiktsplats över den gamla fiskebyn Mui Ne och framförallt bukten utanför som var alldeles fylld av fiskebåtar i olika storlekar. Jag undrar för övrigt fortfarande över de runda båtarna. Påminner om Skumbergs båt i Solstollarna...

Mui Nes mest kända turistattraktion (utöver havet) är de stora sanddynerna. Det finns dyner med röd sand och så finns det med vit sand. De vita är störst. Väl där hyrde vi en fyrhjuling och sen drog Svante, Algot och jag iväg över dynerna. Det var lite speciellt att köra i sanden, det kändes om att man hade konstant vattenplaning. Man fick styra lika mycket med kroppen som med styret. Det var riktigt kul och jag antar att barnen också gillade det eftersom det enda som hördes från dem var "fortare, fortare".

Eftermiddagen avslutades med lite sandboarding vid de röda sanddynerna medan solen gick ner. Sandboard är som att åka pulka. Fast utan snö, men med sand. Även detta föll definitivt barnen på läppen.

Vita sanddyner, fyrhjulsmotorcykel och stark blåst. Röda sanddyner, sandboard och ännu starkare blåst. Resultatet utöver glada ansikten var sand precis överallt. Jag är helt övertygad om att jag kommer hitta sand i badvattnet efter tvagningen till jul.