Utflykter på Langkawi

Ibland hittar man nöje i det lilla och ibland i lite större och mer spektakulära sevärdheter. De senaste dagarna har bjudit på båda delarna. 

Häromdagen tog vi en promenad till byns norra utkant. Där hittade vi ett oansenligt litet museum som inte gjorde mycket väsen av sig. Ett museum om ris och risodling. Visst låter det fasligt intressant och spännande? Inte?

Vi läste oss till att de skulle ha kortare guidade turer, men det visade sig att de inte erbjöds. Troligen då det är lågsäsong och vi var de enda besökarna. Nåja, det fick gå ändå och vi löste vanlig enkel entré. Innan vi tittade på risodlingarna gick vi in i själva museet. Det var litet, men välgjort och informativt. Barnen hade massvis av frågor och med hjälp av skyltarna kunde vi svara på många av dem. Väl ute igen tog vi en snabb titt på vattenbufflarna innan vi letade oss ut i risfälten. Vi såg nog minst sagt malplacerade ut för det tog inte lång stund innan en vänlig man stilla undrade om vi ville veta mer om risodling. Ja, det kunde vi ju inte neka till. Finns liksom inte så många andra anledningar att vara där.

Hux flux fick vi vår guidade tur. På bra engelska och med ett sällsynt engagemang tog mannen oss igenom risodlingens ABC. Inte nog med det, han tog oss också ut i örtagården där han visade oss massvis av örter och träd. Med inlevelse berättade han om deras användning, både inom matlagning och medicin. Intressant och spännande? Ja, faktiskt.

Inte fullt så anspråkslöst och desto mer spektakulärt är linbanan upp på en av öns högsta toppar. 15 minuters svindlande färd högt över trädtopparna och sen är man uppe på första stationen. Sen en liten tur till och så är man på den andra toppen på 700 meters höjd. Vyerna är givetvis fantastiska åt all håll.

Med en kort men ganska backig och därmed ansträngande promenad genom djungeln når man Sky Bridge. Det är en hängbro som går i en elegant båge mellan två bergstoppar. Inget för de höjdrädda alltså. Dramatiskt och spektakulärt, så det var väl värt inträdespengen.

Något av det bästa med att resa är de små kulturkrockarna man stöter på. Lunchen idag är ett sånt exempel. Vi åt i en food court vid botten av berget, där linbanan utgår. Det var för övrigt en av de godaste och definitivt den mest prisvärda måltiden vi ätit här. Det visade sig att food courten även fungerade som personalmatsal och vi lyckade hamna i den ände där det var mest anställda som åt. Barnen gjorde stora ögon när de såg att alla åt med händerna. Jag måste också erkänna att, trots att jag inte blev direkt överraskad, det kändes lite udda att se välklädda unga människor sitta i en restaurang och äta ris och curry med högerhanden. Och det var så självklart och den naturligaste saken i världen. Att uppleva världen är aldrig tråkigt.