Soluppgång och solsken

04:40. Då ringde klockan. På med kläder och ut till vår väntande tuktuk. Ta vår plats i lämmeltåget ut till juvelen i kronan. Angkor Wat. Väl på plats såg vi solen sakta stiga över detta mäktiga tempel mitt ute i djungeln. Fascinerande. 

Efter att vi picknickat på vår medhavda frukost tog vi en närmre titt på detta majestätiska tempel. Det imponerar mest med sin storhet och storslagenhet. Men ärligt talat är det vackrast på avstånd. 

Angkor Wat är knappt tusen år gammalt och väldens största religösa byggnad. Det ger lite perspektiv om man betänker att det är dubbelt så stort som Peterskyrkan i Rom. Redan klockan nio på morgon var vi tillbaka på hotellet och efter ett dopp, en ordentlig brunch, en ännu ordentligare siesta och ytterligare ett dopp begav vi oss ut på stan.

Jag hade föreställt mig Siem Reap som en ganska liten och sömnig håla. Fel, fel, fel! Här bor omkring en miljon människor, mopederna svärmar som bålgetingar, matstånd i varenda hörna och ett myller av liv och rörelse. Vi gick en tur på den lokala marknaden. Där såldes allt man kan tänkas behöva och lite till. En pikétröja från Lacoste för åtta dollar? Oprutat. Nja, kanske inte riktigt den kvalitet man förväntar sig. Eller kanske en dunjacka? Vad man nu ska med den till i 40 gradig hetta.

Allt här kretsar kring turism. En överväldigande majoritet av befolkningen livnär sig på såna som oss. Ändå har har horderna av turister varit klart mindre än vad jag befarat. Alla som läst i bloggen vet vad jag anser om massturism. Men här sköts det på ett helt ok sätt. Överallt känner man en äkta glädje och stolthet över de skatter man fått i uppdrag att förvalta. De sköter om dem efter bästa förmåga och med ett leende på läpparna. Det finns massvis av folk som städar och håller i ordning (även om det är ett i det närmaste omöjligt uppdrag), det finns regler för vad man får och inte får göra. Kommersen är intensiv utanför tempelområdena, men innanför murarna finns inte en enda försäljare. Man får möjlighet att njuta av templen utan att bli störd.

Dagen avslutades med en fantastisk matupplevelse. Vi hittade en pytteliten restaurang med endast fyra bord. Den drivs av ett ungt par. Hon från Kambodja och han från Belgien. Det kändes som man satt i deras vardagsrum med öppen planlösning, och det är nog inte så långt från sanningen. Hon lagade maten, han dukade och fixade dricka, sonen (Austin, 10 månader) stod i sin säng bredvid vårt bord, mormor satt i soffan när hon inte plockade disk. Samtidigt som de småpratade med oss. Allt detta på cirka 20 kvadratmeter. 

Halvvägs in i vår middag lagade kvinnan middag till sig själv och satte sig bredvid oss för att äta och prata. Fantastiskt gästvänligt och trevligt. Att det smakade väldigt gott behöver jag väl inte ens nämna.

I morgon lämnar vi Kambodja och styr mot Vietnam, men vi kommer helt  säkert att återvända. Kambodja tilltalar oss nämligen verkligen. Gästvänliga och trevliga människor, glädje och stolthet, väldigt god mat och en allmänt skön och avslappnad stämning. Och jag har en tydlig känsla av att det finns mycket mer för oss att upptäcka och utforska här.