Men på flygplatser, hotell, gator, restauranger, diverse köer, affärer, köpcenter och andra liknande ställen vete tusan. Där är vi nog lika mycket sevärdhet som turister.
Tänk er en liten grabb på 1,5 år med blonda fjuniga lockar som vinkar, ler och säger "bye, bye" till allt och alla. Tänk er vidare att han ackompanjeras av två storebröder med så blont hår att det nästan gör ont i ögonen. Dessutom är dom tvillingar. Gissa om vi väcker uppståndelse! Överallt. Alltid.
Näst efter kinesiska muren borde Vidar komma som Asiens mest fotograferade objekt de senaste månaderna. Otals är de selfies som tagits. Han "kidnappas" i stort sett dagligen på olika restauranger. En servitris tar honom i handen eller i famnen och så går de. Han går från famn till famn, vinkar, gör high-five med alla, letar fram nån leksak. Och fotograferas - självklart, vi är ju i Asien. Vidar tycker bara det är kul och då är det ok för oss också så länge han är inom synhåll. Det är han alltid.
De äldre barnen är till och från lite mer besvärade. "Varför pekar dom på oss?" och "Varför vill dom ta på mitt hår?" är frågor som återkommit. Det har lett till nyttiga diskussioner kring hur det är att vara annorlunda, hur man ska bemöta det annorlunda, hur man ska bete sig, vad som är ok och vad som inte är ok.
Men ibland blir det nästa komiskt. Som på flygplatsen i Kuala Lumpur. Jag stod med Vidar på axlarna (då väcker man ännu större uppståndelse trots att jag inte är speciellt lång med västerländska mått mätt) vid en rulltrappa och de större barnen stojade lite några meter bort. Två unga män i 25-årsåldern kommer gående med sikte på rulltrappan. Killar av den coola typen. Rätt kläder, rätt frisyrer, rätt tatueringar, världsvana. Omgivningen existerar knappt. När de ställer sig på rulltrappan slänger den ena en nonchalant blick mot oss. Dom åker neråt ivrigt pratande med varandra. Men så halvvägs ner bestämmer dom sig, vänder sig om och börjar springa uppåt. Mot rulltrappans riktning. Väl uppe skyndar de fram emot oss. De lyckas förklara att de vill fotograferas med oss. Tja, det går väl för sig. Den ena plockar fram kamera och telefon, den andra rättar till frisyren. Vi ställer upp oss, killen med den numera perfekta frisyren lägger armen om mig (trots att han är minst en decimeter kortare) och gör V-tecken. Sen upprepas proceduren men med en annan vinkel och med en annan bakgrund. Dom tackar och hastar vidare ivrigt pratande och tittande på bilderna i telefonen. Det är nog så här aporna på zoo känner sig.
Samtidigt är barnen en enorm dörröppnare till de människor vi möter och helt plötsligt är språkbarriären bruten. "How old?" "Twins?" "Me five child!". Ganska snart har man haft ett litet samtal och kommit lite närmre den kultur vi kom för att uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar