I julas tänkte vi om lite när det gäller vår tid här i Sydostasien. Vi beslutade att skippa ett antal resmål och istället stanna längre på de vi faktiskt valde ut. Så här långt känns det som helt rätt beslut. Vi hinner verkligen landa på varje ställe och komma in en väldigt lugn och behaglig vardagslunk. Verkligen avkopplande.
Trots att vi alltså varit borta i en månad har vi bara hunnit med tre resmål (jag räknar inte Krabi där vi bara var en kväll och natt). Phuket är vad Phuket är. Bra bad, god mat och totalt obefintlig charm. Åtminstone i den lilla håla vi bodde i. Koh Phayam var då mysigare. Stillsamt, men ändå med allt man behövde inom några hundra meter. Därtill var det bra strand och bad. Men frågan är trots det om det är värt besväret att åka dit (det tar en dag i varje riktning och det är inte den bekvämaste av resor). Speciellt som det finns bättre ställen som är mer lättillgängliga. Som Koh Jum, där vi alltså är nu. Koh Jum är nog nära definitionen på avkoppling. I det närmaste en öde stand med underbara bad, några få restaranger med bra mat och en dryg kilometer bort ett fruktstånd och ett ställe att köpa vatten. Vad behöver man mer?
Har JordenResaRunt då infriat förväntningarna så här långt? Har vi fått det vi velat ha? Det enkla svaret är ja, med råge. Det är en lyx att få vara hela familjen på underbara ställen med hur mycket tid som helst. Vi har anammat en inställning som säger "Jaja, hinner vi inte idag, så hinner vi i morgon. Kanske."
Har då allt gått som på räls? Tja, i stort sett. I Thailand är det mycket som verkar kaosartat på ytan, men det funkar ändå alltid. På nåt sätt kommer man fram och det i tid.
Vårt värsta missöde hände faktiskt alldeles nyss. Svante lyckades trampa på något vasst, så idag har vi testat den thailändska sjukvården. Det gick undan värre och det ytliga såret blev snabbt, men knappast smärtfritt rengjort. Nu är det badförbud för den unge mannen några dagar. De enda övriga "missöden" vi drabbats av är myggbett (i massor på Matilda), Vidars tandsprickning (det hör ju liksom åldern till) och några asfaltseksem på samtliga barn (det hör liksom också åldern till). De värsta av dem fick Vidar då han bestämde sig för att inspektera golvet väääääldiiiigt nära. Dessvärre stod han på en soffa när han fattade det ödesdigra beslutet. Det kostade honom ett par skrapmärken i ansiktet och en blåtira.
Svante och Algot badade mest hela tiden de första två veckorna, men nu har de lugnat ner sig till en mer rimlig nivå. Och det finns uppenbarligen en uppsjö av andra lekar man kan hitta på och saker att upptäcka. Upptäcka saker kan man även göra på havets botten. I förmiddags snorklade till exempel Svante och jag direkt från stranden. Ingen fantastiskt snorkling, men en del färgglada fiskar och koraller finns det. Dessutom lyxigt att ha det rakt utanför dörren till bungalown.
De senaste veckorna har Vidar lärt sig gå. Det är få bleka svenskar förunnat att lära sig gå på en kilometervis lång sandstrand. Han var alltså ganska sen med att börja gå, men sen gick det desto fortare. Nu är appostlahästarna hans förstaval om han ska ta sig någonstans (utöver att åka bärsele förstås).
Man kan ju inte reflektera över en månad i Thailand utan att nämna maten. Vi har ätit väldigt mycket god mat. Vi gick ut ganska löst utan att utmana chili-smaklökarna alltför mycket. Nu har vi blivit mer varma i kläderna (och i munnen) och hettan i maten har ökat allt eftersom. Favoriten hittills är Tom Ka Gai, en kokosmjölksoppa med galanga (typ ingefära), citrongräs och chili.
Men det finns andra rätter som återkommer på vår meny. Till exempel kyckling i tamarindsås, curry med krabba och fisk med röd sås. Rätten heter faktiskt så och även om det är svårt att beskriva hur rött smakar generellt sett så är det i just detta fallet en sötsur sås med mycket ingefära och andra grönsaker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar