Denna Luca är föga förvånande, med tanke på namnet, italienare. Han är på många sätt typiskt italiensk; emotionell, pratar minst lika mycket med kroppen som med munnen, hjärtlig och översvallande för att nämna något. Men han är också annorlunda. För drygt tio år sedan, sex dagar efter tsunamin, kom han till Koh Lipe. Han är kvar än. Luca är en intressant man att prata med, och han delar gärna med sig av sina erfarenheter och åsikter.
Men innan vi går in mer på Luca vill jag konstatera att Koh Lipe är en väldigt väldigt vacker plats. Mycket av det bästa Thailand har att erbjuda finns här. Underbart turkosblått vatten, kritvita stränder, koraller, marint djurliv. Men Koh Lipe är samtidigt en väldigt ful plats. Det räcker man kommer 50 meter bort från huvudstråken för att det ska se ut som en mindre soptipp. Det ligger bråte överallt.
Barerna längs Pattaya Beach förorenar både vyer och tystnad. Alla longtailboats förorenar både strandkanten och luften med såväl sina bensinångor som sitt ilskna knattrande. Mycket av det bästa och det sämsta med Thailand samlas alltså på en mycket liten ö. Tack och lov har vi än så länge inte sett skymten av någon sexturism.
Tillbaka till Luca. Då för drygt tio år sedan förälskade han sig. I ön. I vattnet. I Pattaya Beach. Efter ett par månader hade han bestämt sig. Han skulle köpa en bit land för en enkel resort. Han tog hit sina föräldrar och blev i princip idiotförklarad. "Det kommer aldrig nån hit" sa de. Han stod på sig och äger sedan dess Blue Tribes, där vi nu bor.
Luca berättar att han brukade bada naken på Pattaya den första tiden. Inte för att han är exhibitionist, utan för att han var ensam på stranden. Helt ensam. Då bodde här 1500 sjözigenare och nån enstaka annan pionjär på ön. Walking Street var en smal stig.
Efter ett par tre år slutade stranden att knirka sådär behagligt när han gick på den. All den fina sanden hade flyttat några hundra meter upp på land. Som betong till vägar och hus. Sen dess har utveckling gått rasande fort. Alltför fort. Luca får nästan tårar i ögon när han beskriver utvecklingen för Koh Lipe. "Vart ska jag ta vägen nu?" undrar han retoriskt. Och svarar själv "den allra östligaste delen av Indonesien, eller Madagaskar, kanske?"
Det är få ställen som båda sidorna av turismen syns så tydligt på som här på Koh Lipe. Dels det underbara jorden har att erbjuda, men samtidigt hur effektivt vi kan förstöra detsamma. Jag är plågsamt medveten om att vi i allra högsta grad är en del i det hela, resenördar som vi är. Jag har dessvärre ingen lösning, men ser med glädje att eko-turismen växer stadigt och i möjligaste mån väljer vi gärna de alternativen. Efter Koh Lipe kommer vi nog att välja det allt oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar