Koh Lipe ligger i östra delen av en arkipelag och nationalpark som heter Tarutao. Idag tog jag en utflykt till arkipelagens västligaste delar för att få se de berömda snorkelvattnen. Redan på Pattaya Beach innan vi begav oss iväg insåg jag att jag hamnat mitt i den massturism som jag inte alls sympatiserar med. Turisterna föstes runt som boskap. Vi reducerades till ett nummer. Numret på vår bokningsbekräftelse. 4784, det var jag.
Vi delades in i grupper. 6-8 personer per longtailbåt. Sen bar det iväg. Som på ett långt pärlband styrde båt efter båt ut från stranden. De styrde antingen västerut (som min) eller norrut. Efter en knapp timme var vi framme vid vårt första stopp för snorkling. Vi var inte först. Där låg redan ett femtontal andra båtar på en yta lite mindre än en fotbollsplan. Eftersom en stor andel av besökarna knappt var simkunniga fullkomligt kokade vattnet av snorklar, flytvästar, simringar och andra flytdon.
Nåja, på med snorkeln och ner i vattnet. Fanns det nåt att se där nere? Tja, en del koraller men förvånansvärt lite fisk. Jag blev inte imponerad. Upp igen och vidare till nästa ställe. Samma visa igen, men nu med ännu fler båtar. Lite mindre koraller och anemoner och fortfarande väldigt lite fisk. Tredje stället var bättre. Mer koraller och mer fisk, men fortfarande klart mindre än jag förväntat.
Lunch. Vi la till vid en liten fin strand som var kanske 200 meter lång och med turkosskimrande vatten. Dessvärre var där ytterligare ett tjugotal båtar. Det var när vi åt som det slog mig att vår kapten inte yttrat ett enda ord eller dragit på smilbanden en enda gång. Han såg bara bister och uttråkad ut. Hans matros var marginellt muntrare och svarade hjälpligt på direkta tilltal. Ingen entusiasm, ingen kärlek till naturen, ingen glädje kunde skymtas. För dem var detta bara ytterligare en dag i fabriken. Turismfabriken.
Efter lunch stannade vi på några ställen till och det var variationer på samma tema som innan lunch. Med ett undantag - Koh Hin Gnam. En märklig liten ö med massvis av små svarta stenar som polerats av havet. Vackert på sitt sätt.
Var då allt jämmer och elände? Nej, naturligtvis inte. Jag såg en del vackra koraller, färgglada fiskar, jättemusslor, sjöborrar, sjögurkor och vackra vyer. Men det bestående intrycket är trots det negativt. Jag kan omöjligen tänka mig att det jag såg och upplevde idag är det som skaffat Koh Lipe dess rykte som dyk- och snorklingsparadis. Så antingen hade jag otur. Just den dagen jag valde var det kanske extra mycket folk och fiskarna hade kanske tagit semester. Känns högst osannolikt. Snarare är det tvärtom då Koh Lipe med stormsteg går mot lågsäsong. Eller så hade jag kanske alldeles för höga förväntningar? Tja, det hade jag nog. Men det är knappast hela förklaringen. Det tredje och mest deprimerande alternativet är att det marina djurlivet tagit alltför mycket stryk av människans framfart. Dessvärre tror jag att detta alternativ ligger närmst sanningen. Bara en sån enkel sak som att det inte finns fasta förtöjningsplatser på snorkelplatserna. Det innebär att alla dessa båtar ska hiva i sina ankare på dessa platser. Man behöver inte ha alltför livlig fantasi för att föreställa sig vad som händer med korallerna då.
Alltså känner jag mig lite sorgsen just nu. Men jag borde kanske känna tacksamhet. Jag fick ju åtminstone se delar av allt det vackra. Om några år kan det vara för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar