Spik i foten...

...eller åtminstone nåt annat vasst var det som Svante lyckades trampa på häromdagen. Lyckligtvis blev såret varken speciellt djupt eller stort, men ganska fullt av smuts. Hade vi varit hemma hade jag troligen rengjort och lagt om såret själv. Men med tanke på vårt högst begränsade reseapotek och med tanke på att bakterier trivs alldeles utmärkt i detta klimat valde vi att åka till sjukhuset.

Tja, det kallas åtminstone för "hospital". Jag skulle mer likna det vid en distriktssköterskemottagning. Det är ett litet hus ett par kilometer bort, ena halvan verkar vara nån form av mödravårdscentral. Den andra halvan består av ett väntrum, ett undersökningsrum och två kontor som används för administration. Sprutor tas uppenbarligen precis inför dörren.

Första gången vi var där fick vi gå direkt in för att se om såret. De övriga gångerna har vi fått vänta en stund. Vi har nämligen varit där varje dag sedan det hände. De är tydligen väldigt noggranna. Såret tvättas och inspekteras minutiöst. Samma omsorg hade vi knappast fått hemma. 

Eftersom vi varit där några gånger har vi fått tid att studera stället lite. Det första som slår en är att det är samma personer i väntrummet varje dag. Det är tydligen inte bara Svantes sår som de är noggranna med. Det är tanten som har ont i magen, farbrorn som har skadat foten och en yngre kvinna som också skadat foten. Vi försöker kommunicera lite. Dom på thai och jag på engelska. Egentligen förstår jag inte varför vi pratar överhuvudtaget. De förstår inte ett ord av vad jag säger och jag inte ett ord av vad de säger. Teckenspråk hade varit bättre. Det är i varje fall glada miner och mycket skratt.

De enda sättet att vara säker på vilka som är patienter och vilka som jobbar där är att titta på fötterna. Patienterna är barfota, medan de anställda har innetofflor. Samtliga med mjukisdjur på. Lejon, fladdermöss, kaniner och så vidare.

Det är patienterna i väntrummet som håller koll på vems tur det är. När det är vår tur pekar dom på oss och sedan mot undersökningsrummet. När man går mot undersökningsrummet gäller det att inte snubbla på huskatten som bekymmerslöst ligger utsträckt på golvet.

Sköterskan som behandlar såret kan några ord på engelska men vår kommunikation begränsas till meningar på max två ord.

- clean

- Look good!

- no swim

- back tomollow

- ok

Behandlingen är snabb, men knappast smärtfri. Specielt ont gör det när den gula flaskan med nån form av bakteriedödande medel åker fram. Varje gång tittar sköterskan mig (inte Svante alltså) allvarligt i ögonen och viskar "pain". Precis som om det inte tog Svante en halv millisekund att räkna ut att geggan i den gula flaskan gör ONT.

Idag hade såret nästan läkt helt och Svante slapp till sin stora glädje den gula flaskan. Så i morgon kan han nog bada igen.