Spänning i tillvaron

I oktober 1944 låg det tyska slagskeppet Tirpitz för ankar utanför Tromsö i Nordnorge. Där ställde det till mycket förtret för de allierade styrkorna och att slå ut det stod högt på befälhavarnas önskelista. Det första försöket med brittiska bombplan flygandes från Ryssland hade skadat skeppet, men inte tillräckligt. Det andra försöket inleddes 01:00 den 29:e oktober 1944 då 37 bombplan lyfte från norra Skottland. Ett av planen var ett Lancaster Mark 1, av besättningen kallat Easy Elsie. Flygformationen mötte inga problem över Nordatlanten, Norge eller när de svängde in över svenskt luftterritorium. Men precis när de närmade sig Tirpitz rullade en tjock dimma in. Flygplanen släppte sina bomber mot platsen där Tirpitz senast siktats. Alla missade. Det tredje försöket lyckades dock den 12:e november 1944.

Vad har nu allt detta med vår roadtrip i allmänhet och Gällivare i synnerhet att göra? Jo, det ska jag berätta. Easy Elsie blev nämligen träffade av luftvärnseld under anfallet. Två av planets fyra motorer slogs ut, två bränsletankar punkterades, radion kaputt och hydraulik funkade inte. Dom skulle aldrig nå tillbaka till basen i Skottland, så istället satte de rakt sydlig kurs. På nåt sätt lyckades de ta sig över fjällen och letade febrilt efter ett ställe att nödlanda på. Ett någorlunda plant ställe, någorlunda i närheten av mänsklig aktivitet. När de flög på de sista ångorna hittade de stället. Myren Käimutjegge utanför byn Porjus. Nödlandning gick bra även om landningsstället gick ner i myren, vilket orsakade en väldigt kraftig inbromsning och planet ställde sig mer eller mindre på nosen innan det föll tillbaka och blev liggande. Kapten skadade ett knä, men övriga fem besättningsmän klarade sig oskadda. Det speciella är att planet ligger kvar därute på myren än idag. Porjus ligger inte så långt från Gällivare, så idag styrde vi kosan dit.

Man kan riktigt känna historiens vingslag på platsen för nödlandningen och det var en märklig upplevelse att få se resterna av planet. Dessvärre är planet uppsågat i bitar för en planerad försäljning av den ingående metallen.

Porjus är annars mest känt för en helt annan sak; vattenkraftverk. Det första kraftverket stod klart redan 1915 och normalt sett kan man gå guidade turer där som säkerligen är mycket intressanta, men dessa har Covid-19 satt stopp för. Dessvärre. Så vi fick nöja oss med att titta från utsidan. Det nya kraftverket, som ligger några hundra meter bort, stod klart 1982 och är idag Sveriges tredje största med 1,2 TWh. 

Luleälven hade mer att ge och några kilometer nedströms färdigställdes 1951 Harsprångets vattenkraftverk. Detta är nu Sveriges största med sina cirka 2 TWh, vilket motsvarar 1,3% av Sveriges elförbrukning. Man ser inte så mycket av själva kraftverket, men däremot av det gamla numera torrlagda fallet som är mycket storslaget.

Besöken på dessa kraftverk (och det oreglerade Storforsen) har givit mig mer förståelse för den komplexa frågan angående utbyggnad av de stora älvarna. Ingen lätt fråga. Stora naturvärden går helt klart förlorade, samtidigt måste vi tillgodose vårt behov av el på något sätt. Både historiskt för att ha kunnat uppnå den standard vi har idag såväl som för framtida behov. Kanske är den kompromiss Sverige har idag den rätta?