Höga Kusten levererar

Efter vår vandring till Balesudden i lördags tog vi oss en ”mellandag” igår för att benen skulle få vila sig lite. En mellandag i vår värld innebar att vi tog oss till södra änden av världsarvet Höga Kusten. Där finns ju den där berömda hängbron, Sveriges längsta ska den till och med vara. Från Hornöberget får man sig en ordentlig titt på den och visst är den vacker där den hänger över Ångermanälven.

Eftermiddagen spenderade vi på Hemsön där vi bland annat gick en trevlig guidad tur i Hemsö Fästning. Imponerande anläggning där den ligger insprängd i berget. Fästningen byggdes på 50-talet för att bevaka kusten under kalla kriget. Den ligger 40 m ner i berget, är byggd för ett manskap på 320 man och de skulle dessutom kunna klara sig där nere under tre månader även och det briserade en atombomb utanför dörren. Coolt och lite otäckt på samma gång. Anläggningen togs ur bruk 1989 och de har sparat en hel del materiel som ställs ut. Det fanns en hel del pinaler som jag kändes igen sedan min tid i gröna kläder även om det också var länge sedan.

Idag var det dags för en ny tur i Höga Kustens berg, och vi valde Slåttdalsberget med den tillhörande Slåttdalsskrevan. Dessa båda ligger mitt i Skuleskogens nationalpark och eftersom de flesta besökare använder den södra entrén till parken valde vi naturligtvis den norra. I efterhand kan man konstatera att det var helt rätt val. Mindre folk och bättre vyer, om än något längre. 

Själva Slåttdalsskrevan var en mäktig upplevelse. Ett 200 meter långt, 30 meter djupt och 7 meter brett konstverk utmejslat av naturen. På vägen tillbaka kom vi vid en precis lagom tidpunkt för att solen skulle lysa rakt ner i skrevan. Dessutom var vi där helt ensamma. Mäktigt!

Bild

Väl uppe vid skrevan gick vi en extra tur som inkluderade en tur till toppen av Slåttdalsberget. Superlativen över Höga Kustens natur börjar ta slut, men vyerna var verkligen hänförande. 

Betalningen för dessa vyer betalas i svett och ömmande ben och fötter, men det är det väl värt.