Det har väl knappast undgått nån att själva kusten på spanska sydkusten inte imponerat på oss. Men kör man ännu längre västerut längs kusten blir det faktiskt lite bättre. Färre stora betongbunkrar till hotell, mer trevlig bebyggelse. Lite mindre folk, lite mer växtlighet.
Varför kör man då ännu längre västerut? Tja, till exempel för ett blixtbesök till England. Det finns ju stor rackare till stenbumling här som engelsmännen hållit fast vid i drygt 300 år. Det var nämligen 1704 som en flock engelska soldater la rabarber på Gibraltar. Sedan dess har engelsmännen envist klamrat sig kvar trots flera återerövringsförsök och en folkomröstning.
När vi passerat passkontrollen och äntrat bussen kom den första lite annorlunda upplevelsen. Vi skulle nämligen passera en lite extraordinär övergång. Tänk dig en typisk svensk järnvägsövergång med bommar och ljus. Men utan järnvägsspår. Istället för järnvägsspår fanns det en landningsbana och vi fick vackert vänta på andra sidan bommarna när ett plan landade. Nåja, väl framme tog vi linbanan upp de 412 metrarna på klippan och sedan strosade vi rundor för att njuta av utsikten.
När man är på Gibraltar måste man ju givetvis ta ett ordentligt snack med lokalbefolkningen, tjattra lite med makakerna som bebor klippan alltså. De är ju inte direkt skygga och deras favoritsysselsättning verkar vara att hänga i backspeglarna på bilarna.
Nere i hamnen blev vi sedan sittande före, under och efter lunchen och fullkomligt insöp solens varma strålar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar