På slak lina

Nordamerikas största urbana park, 10% större än Central Park i New York, heter Stanley Park. Den ligger föga förvånande, med tanke på vilken blogg du just läser, i Vancouver och det var också där vi tillbringade större delen av gårdagen. Vi följde helt enkelt havet runt parken med några turer in i parken för att se nåt speciellt som Lost Lagoon, Beaver Lake och Lions Gate Bridge.

På ett ställe har de samlat ett gäng totempålar. Jag har alltid trott att de är av religös betydelse och heliga för indianerna. Det är de inte. De berättar istället en historia, verklig eller mytisk. Ungefär som en minnesanteckning eller sagobok alltså. Fast lite bökigare att stoppa i innerfickan.

Då parken är själva spetsen på den halvö som Downtown Vancouver ligger på finns det givetvis en hel del bra utsiktspunkter i parken. Vi besökte några av dem, som Hallelujah Point och Prospect Point.

Vi hade förhoppningar om att få se tvättbjörnar och coyotes, men där gick vi dessvärre bet. Däremot såg vi en hel del av rasen Homo Sapiens. Kanadensarna är uppenbarligen ett ganska aktivt folk och i kombination med bra väder en söndag borgade det för trängsel på cykel- och gångbanor.

Idag lämnade vi centrala Vancouver och åkte till de norra delarna av stan, närmare bestämt till Capilano Suspension Bridge Park. Hur märkligt det än kan låta så ligger parken faktiskt i en regnskog och kretsar kring hängbron över Capilano River. Regnskogen ser inte ut som man föreställer sig utan istället är det stora och gamla (upp emot 1500 år) barrträd, huvudsakligen Douglas Fir och Red Cedar, som ståtligt sträcker sig mot den för dagen gråa himlen. 

Själva huvudattraktionen är alltså den drygt 125 år gamla hängbron. Den är 137 meter lång och trots att de gamla repen är utbytta mot stålwirar gungar det ganska ordentligt när man tar sig fram 70 meter ovanför floden.

Det finns även andra attraktioner i parken såsom totempålar (såklart!), en canopywalk mellan de stora träden, 30 meter upp i luften, och en gång som hänger utanför den mer eller mindre lodräta granitväggen. På sina ställen med glasgolv; inget för den höjdrädde alltså. 

Säga vad man vill om nordamerikaner, men ordna med superproffsiga sevärdheter kan dom. Snygga och informativa skyltar som på ett trevligt och lättsamt sätt utbildade oss besökare i en alldeles lagom dos. Att det sen gjordes i en väldigt vacker omgivning gjorde ju inte saken sämre.