Mile after mile

Det lär dröja ett bra tag innan vi ser havet igen. Vi har nämligen lämnat Stilla Havet och den amerikanska västkusten bakom oss. Vi följde kusten ner från Seattle mot Portland. I det amerikanska Vancouver gjorde vi ett stopp för att besöka fortet. Där fick vi en bra inblick i hur pälsjägarna levde och verkade i mitten av 1800-talet. Ett minst sagt tufft liv, men det var ännu värre för bävrarna. Det var nämligen väldigt många av dem som med pälsjägarnas hjälp slutade sina dagar som mössa på nån fashionabel knös i London.

En och halv dags körning senare är vi nu i Caldwell, Idaho. Den första biten följde vi Columbia River Gorge. En makalöst vacker canyon som floden genom årtusenden gröpt ur.

Vi har alltså kört rakt igenom Oregon och där följt den så kallade Oregon Trail, men åt motsatt håll jämfört med emigranterna i mitten på 1800-talet. Vår resa känns så futtig jämfört med deras. Tänk att ta sig över dessa berg och slätter med sina oxdragna vagnar. Vilka strapatser! När mile efter mile passerar i luftkonditioneringens behagliga svalka är det lätt hänt att sjunka in i tankar på dessa människors öden. Att man dessutom passerar plats efter plats som i sitt namn tydligt bär vittnesmål om hur det var. Vad sägs om Starvation Creek, Poverty Plain eller Dead Mans Pass? Inte så muntert. (Fast vi körde förbi Pleasant Valley också.)

Naturen vi passerat är storslagen och mäktig. Snöklädda bergstoppar, dramatiska klippor, böljande kullar och stora slätter. Allting är stort och avstånden är av en helt annan skala än vad vi är vana vid.

Här ute på vischan är det ganska enkelt att köra. Det är bara att ställa in farthållaren och åka med. Sen är det ju det här med bensin. Låt oss börja med den goda nyheten. Bensinen är billig, riktigt billig. Ca 7 kr/liter om jag fått rätt på alla omvandlingar till det metriska systemet. Den dåliga nyheten är att vårt monster till motor dricker värre än en kamel med skrumpna pucklar. Ca 2,6 liter per mil! I enkel körning, plan motorväg i ca 100 km/h. Hur mycket den kommer att sörpla i sig när vi klättrar upp för Klippiga Bergen vill jag helst inte tänka på.