Är månen en plats på Jorden?

Nu är vi här. Vi har faktiskt varit här i några dagar. I bushen, i vildmarken, i Klippiga Bergen. Hade alla bekvämligheter man är van vid hemifrån funnits så skulle det ju liksom inte varit vildmark. Alltså ingen telefon, ingen wi-fi. Därmed inga inlägg på bloggen de senaste dagarna. Nåja, jag ska försöka sammanfatta vad vi hittat på. 

Vi lämnade Caldwell i tisdags morse och tog sikte på Yellowstone, och eftersom vi hade vägarna förbi (nåja) svängde vi inom "Craters of the Moon". Ett märkligt ställe. Det är ett enormt område helt täckt med stelnad lava. Lavan kommer från ett antal vulkanutbrott i området. Det första för 15 000 år sedan och det senaste för 2 100 år sedan. 

"Det är vattenpumpen som har slutat gå..." sjöng Galenskaparna i Macken och detsamma kunde vi göra på tisdagkvällen. Vår färskvattenpump bestämde sig nämligen för att det var slutpumpat. Inte bra om man vill diska, använda toalett eller dusch i husbilen. Inte alls bra! Speciellt inte när man är på väg in i Yellowstone, utan möjlighet till vattenuppkoppling. Samtal till uthyraren. Nytt samtal med instruktioner, leta upp verkstad i Idaho Falls. Ut med den gamla pumpen och in med den nya. Alltihop gick förvånansvärt smärtfritt och smidigt.

Vi har trots missödet betat av fler miles än vad vi trodde vi skulle hinna så vi hade hux flux en dag "till godo". Vad hittar man då på om man får en extra dag i närheten av Yellowstone? Man åker in i Yellowstone! Så onsdag lunch passerade vi parkgränsen västerifrån. Vi hann knappt in i parken innan vi nästan krockade med en bisonoxe. Den här store gynnaren stod helt lugnt i vägkanten och betade. Brydde sig inte ett smack om oss.

Vi fixade en campingplats i Madison och svängde söderut. Vi insåg tämligen kvickt att bisonoxar är ungefär lika sällsynta här som duvor och gråsparvar på Stortorget i valfri svensk stad. Dom finns i vägkanten, ligger och sover bredvid campingreceptionen, står i lugn och ro på parkeringen. Bland annat.

Vi körde som sagt söderut för nere i de södra delarna av parken ligger nämligen en av huvudattraktionerna; Old Faithfull. En gejser som ungefär var 90:e minut skickar upp kaskader av vatten i luften. Imponerande.

Det finns massvis av andra gejsrar, varma källor och andra termiska fenomen i Yellowstone (ungefär hälften av alla på jorden finns här). Det ena häftigare än de andra. Alla färger i och kring de varma källorna kommer från de olika bakterier som lever där och från diverse mineraler. Nåt som man får stå ut med är lukten. Det ligger en mer eller mindre tydlig odör av ruttna ägg blandat med knallpulver kring de olika termiska sevärdheterna.

I morse kände vi för att sträcka på benen. Ordentligt. Alltså satte vi vandring på programmet. Vi körde till Grand Canyon of the Yellowstone River. Jodå, det finns en Grand Canyon här också. Trots att den är bra mycket mindre än sin kusin i Arizona, är den både stor och storslagen. Den är 32 km lång, drygt 300 meter djup och mellan 450 och 1 200 meter bred. Vi tog en vandring längs den södra kanten och runt några mindre sjöar i skogen intill. Turen bjöd på hisnande vyer och en makalös naturupplevelse.

Efter lunch var "bonusdagen" i Yellowstone till ända och vi tog sikte mot Cody knappt 100 miles österut. På väg ut ur parken hade vi tur. Vi fick se en grizzlybjörn! Visserligen på långt avstånd och ifrån husbilen, men det var i alla fall en mäktig upplevelse. 

Vägen från Yellowstone till Cody är vilda västern på riktigt. Alla som sett en vilda västern-film vet hur naturen ser ut. Exakt som i filmerna ser det ut längs vägen till Cody. Efter varje klippa förväntar man sig att möta en snett leende och illa haltande Zeb Macahan.

Cody är en riktig äkta vilda västernhåla i djupaste Wyoming med knappt 10 000 invånare. Varför tar man sig då hela vägen hit? Bra fråga! Svaret kommer inom kort i ett inlägg i en blogg nära dig.