Grand Teton ligger direkt söder om Yellowstone och är betydligt mindre, men stort ändå. Vilket egentligen säger betydligt mer om Yellowstone än om Grand Teton.
Parken har fått sitt namn efter det högsta berget i parken. Berget Grand Teton är med sina knappa 4 200 meter högst men det är långt ifrån ensamt. Det finns många andra höga toppar i bergskedjan som utgör parkens västliga del. Öster om bergen ligger en stor slätt, Jackson Hole, med vackra sjöar och ett rikt djurliv. Bergen är vassa och oerhört dramatiska. Har vi i alla fall sett på bild... För vår första dag var de dessvärre väl paketerade i regntunga moln. Men skam den som ger sig och fram emot kvällen fick vi en skymt av dem. Och vilken upplevelse. De uppsprickande molnen bidrog till en fantastisk vy.
Vi somnade till en stjärnklar himmel och därmed med förhoppningar om en klar morgondag. De förhoppningarna grusades när vi vaknade av smattret på husbilens tak. Sabla regn!
Efter frukost upphörde regnet, men molnen låg fortfarande lågt och tungt kring bergen. Vi valde att trotsa vädergudarna och begav oss ut på vandring längs vackra Jenny Lake. Detta ska vara en väldigt vacker vandring med nu var det mest grått. Vi tog sikte mot vattenfallet Hidden Falls istället för någon utsiktspunkt, då de kändes ganska meningslösa med tanke på vädret. Men vattenfallet var väl värt mödan.
Vi fikade och precis när vi började vandringen tillbaka kom regnet, så vi stretade på i våra regnjackor. Matilda med Vidar på ryggen först, därefter Svante, Algot och sist jag. Vi gick mest i våra egna tankar och tittade mest ner i marken. Dels då det där det normalt är en fantastiskt utsikt nu var en grå vägg och dels för att undvika att sätta fötterna i de värsta gyttjepölarna. Plötsligt tvärnitar Matilda. Jag tittar upp och ser hennes blick. Förvåning och lite rädsla. Sen ser jag varför. Två meter snett framför henne står en stor coyote. Den ser minst lika förvånad ut. Jag brukar alltid ha kameran i ena handen, men nu är den djupt begravd i regnkläderna. Utan att släppa vårt sällskap med blicken famlar jag efter kameran. Coyoten verkar fundera på vad den ska göra och samtidigt som jag får grepp om kameran har den bestämt sig. Den drar åt skogs. Men åt det mest oväntade hållet. Längs stigen mot och förbi oss. Hade jag inte haft handen djupt i regnkläderna hade jag kunnat klappa den. Mäktig upplevelse! Det var inte utan att adrenalinet pumpade. Plötsligt kändes regnet lite lättare att acceptera.
Vid lunchtid lättade molntäcket något för en kort stund, så bortsett från vår kvällsvy från igår, lämnade vi Grand Teton med denna vy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar