En promenad

Efter frukost brukar nån av den äldre generationen ta sig en promenad längs stranden. Oftast är det min bättre hälft och inte sällan med Vidar på ryggen. Men häromdagen var det min tur. Eftersom det var några regnstänk i luften rotade jag inför turen fram lämpliga regnkläder. Badbyxor och regnskydd till kameran/telefonen alltså. 

Då jag är född och uppvuxen på en strand i västläge har jag fortfarande inte vant mig vid att vi är på en ostkust. Jag blandar hela tiden ihop väderstrecken. Havet ska ju vara i väster!! Nåja, jag valde att gå norrut (tror jag...).

I den närmsta omgivningen kring våra bungalows finns ytterligare ett par ställe man kan bo på och två restauranger. Och jag bestämde mig för att gå till nästa "turistinrättning" norrut längs stranden. Det tog 30 minuter innan jag kom fram till den lilla "resorten" Saint Tropez. Men den verkade ganska öde. På min timslånga tur såg jag inte många levande själar. Jag räknade till tre hundar, några kossor, en thailändare som sågade ved och sju havsörnar. Krabborna räknade jag inte. 

Några hundra meter ut i havet guppade ett par små fiskebåtar så fridfullt som bara thailändska longtail-båtar kan. På landsidan fanns inte så mycket att titta på, om man inte går igång på palmer alltså. Några strandsatta fiskebåtar med tillhörande fiskestugor, några enstaka hus som mestadels verkade vara tomma semesterboende för soltörstande thailändare. I övrigt fanns som sagt massvis av palmer, andra träd och buskar. 

Alltså var jag tämligen ensam om att lyssna på vågorna som sakta rullade in över sanden, ensam om att se krabborna pila ner i sina små hål, ensam om att känna doften av hav, ensam om att känna stillheten och lugnet. Och ensam med mitt filosoferande och min tacksamhet. Min tacksamhet över att det gamla, orörda och av massturism oförstörda Thailand faktiskt finns kvar. Och över att vi faktiskt hittat det.