Visst var Koh Samui helt ok och Thansadet riktigt bra. Men det är ändå här på Na Dan som vi hittat vårt guldkorn, det är här vi trivs allra bäst. Därför känns knappa två veckor här som en perfekt avslutning på resan.
Det är märkligt hur vi efter nästan 1,5 månaders slappande på thailändska stränder kan komma ännu lägre ner i varv. Men så var det när vi kom tillbaka hit. Lugnet och stillheten bara la sig över oss på nåt förunderligt vis.
Nu är det mitt i högsäsongen. Men. Här. Är. Inte. En. Käft.
Stranden är lika tom som när vi lämnade den. Det enda som syntes på stranden när vi kom i torsdags var den orangea strandbilen som Vidar lämnade kvar senast ("jag har gömt den på stranden, men kommer inte ihåg var"). Visst på helgerna kommer det några turistande thailändare som grillar och dricker Chang i strandkanten, men annars har vi stranden i princip för oss själva. Stranden är alltså nio kilometer lång och oavsett tidpunkt en vardag tror jag inte man kommer upp till mer än maximalt femton personer om man räknar samtliga på stranden. Och då är hälften thailändska fiskare.
Vi är både förundrade och tacksamma över att det finns ställen Na Dan kvar. Att ingen smällt upp ett stort flådigt turisthotell fullt med ryssar som dricker vodkadrinkar samtidigt som de badar (Lex Phuket), att neonljusen fortfarande lyser med sin frånvaro, att köttbullar inte finns på menyerna. Fast det finns faktiskt ett större hotell ett antal hundra meter söderut. Jag gick förbi idag, där stod ett par bilar och poolen såg välvårdad ut. Men inte en själ syntes till. Där heller.
Ytterligare lite söderut ligger ett modernt ställe med en cool pool och snygga moderna bungalows. Tänk dig en traditionell bungalow i bambu och vasstak. Försök sedan förställa dig deras raka motsats. Så såg de ut! Annars var det mest anmärkningsvärda med det stället att jag såg hela fyra personer. Samtidigt!
Ännu längre söderut höll fyra thailändare på att göra en mur till nåt större bygge som knappast kan vara tänkt till några andra än turister. Man undrar vem som ska bo där? Dom som inte fick plats på de två andra? Ännu intressantare är det att fundera kring vem f-n som betalar kalaset? Och vilken konsult anlitade vederbörande för marknadsundersökningen? Fast med takten byggarbetarna höll är det säkert klart inför säsongen 2033, så det spelar kanske ingen roll.
En annan sak som är sig likt sedan vi lämnade Na Dan för en månad sedan är givetvis bungalowtanten. Hon fortsätter att utfodra oss på sitt välbekanta sätt. Idag med sticky rice och ett fruktfat som innehöll äpplen från Nya Zeeland (något onödigt när det finns hur mycket lokal frukt som helst), men även lokala förmågor som litchi och langsat. Langsat var en ny och riktigt trevlig bekantskap. På utsidan ser den ut som litchi och även fruktköttet ser likartat ut. Men langsat har klyftor och smakar mer. Och bättre. Smaken påminner om vindruva med tydlig syra och sötma.
Bungalowtanten nöjde sig inte med det utan ska bjuda oss på pad thai i morgon eller övermorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar