Taxi, buss, taxi, båt och så taxi igen

Den långa dagen som skulle ta oss till Koh Phayam började tidigt. Redan klockan halv åtta stod familjen packade och klara vid taxistationen. Problemet vara bara att där inte fanns några taxibilar. Thailändare kan visst också vara morgontrötta... Efter lite hojtande hittade vi en bil som kunde köra oss till stora vägen, där bussen till Ranong stannar. 

Stora vägen är precis vad det låter som, så att vänta där var ju inte det roligaste vi gjort:

Bussen som tog oss upp längs med kusten, förbi Khao Lak och upp till Ranong tog fem timmar på sig och det var en helt ok resa. Bussen var relativt ny, med bra AC och trådlöst internet. Vägen var däremot ganska gammal och skumpig.

Vi var framme i Ranong klockan 14 och den stora frågan var om vi skulle hinna med speedboat-avgången 30 minuter senare. Vi haffade första bästa taxi-chaffis och han var helt övertygad om att det inte vara några problem alls att hinna. Han skulle bara hämta sin taxi. Han var tillbaka inom en minut men utan bil. Istället hade han en klassisk thailändsk mopedtaxi. Han menade alltså på fullt allvar att vi skulle lasta fem personer, 50 kg packning och en barnvagn på hans moppetaxi! Jag var något skeptisk... 

(Här kan nervöst lagda mor- och farföräldrar sluta läsa). Vi kom fram till följande. Om han mot förmodan skulle kunna lasta allt och alla, så skulle han få köra oss till piren. Och minsann det gick! Så det var ett tungt ekipage som rullade mot båten. En annan annorlunda detalj var hjälmarna. Han hade bara två. När vi försökte sätta dem på barnen blev vi vänligt men bestämt tillrättavisade. Hjälmarna var minsann till de vuxna. Så Matilda och jag färdades iklädda vackra krukor på huvudet, medan barnen hade keps. Det kändes minsta sagt fel. 

Sen bar det av de nio kilometerarna till hamnen och vi hann till om med att tanka på vägen. Vi hann alltså fram i tid, men det kvittade då båten redan var full. Vi fick vackert vänta ett par timmar tills nästa båt skulle gå. Svante tyckte inte det var så kul att vänta:

Båten ut till Koh Phayam tog bara knappa 40 minuter och då det gick undan var både motorljud och slag mot fören därefter och mitt i detta lyckas Vidar iklädd sin nya fina flytväst somna. En bedrift!

Äntligen ute på Koh Phayam! Då skulle vi bara ta oss till vårt boende; Bamboo Bungalows. På andra sidan ön. Det enda med motorer på ön är mopeder som kör på 1,5 m breda betongvägar eller spångar. Så ville vi inte gå, fick det bli moped. Först skickade vi iväg bagaget med en grånad gentleman som spände ett litet hemmabygge till kärra efter sin moped. Sen lastade vi familjen på ett par thailändska herrgårdsvagnar (mopeder alltså). På första moppen satt taxichaffisen längst fram och Matilda längst bak. Mellan dem tryckte vi ner Algot. På den andra moppen stod Svante  längst fram mellan armarna på vår rutinerade chafför. Jag satt längst bak och mellan mig och chauffören stod/satt/klämdes Vidar fast. Fyra personer på en moped alltså. 

Här var det inget problem med hjälmar; det fanns inga. Sen bar det iväg. Och det kändes förvånansvärt lugnt och tryggt. Jag kunde se Svantes ansikte i backspegeln och det var ett enda stort leende. Åka moppe är kul! Vidar njöt och i fulls drag med blev förbannad när fartvinden drog ner mössan för hans ögon.

Jag å min sida tyckte att det var kul att komma fram efter en lång dag. Direkt kunde vi se att Koh Phayam och Bamboo Bungalows lovade riktigt gott. Vi ska vara här i knappt två veckor, så ni kan vara säkra på att det kommer utförliga rapporter inom kort.