Lissabon dag 2

Även den andra dagen vaknade vi till behagligt väder; lite soldis men ändå drygt 20 grader. Efter ännu en god frukost (Svante åt 3 pannkakor!) styrde vi kosan mot Belém; sjöfararnas stadsdel i Lissabon. Vi tog spårvagnen dit och det var en svettig historia; trångt och hur mycket folk som helst. Tack och lov att vi köpte en mindre barnvagn dagen innan vi åkte till Lissabon! En billig åktur blev det iallafall, för det var omöjligt att ta sig fram till biljettautomaten ombord. Lite plåster på såren för trängseln. ;-)

Väl i Belém hade vi siktet inställt på det marina muséet. Portugals sjöfararhistoria är stolt och stark, så det kändes som ett lämpligt museum att besöka plus att barnen också var lockade av det. Reser man med barn blir allting så mycket roligare om aktiviteterna passar även dem. Vi blev dock lite besvikna, för det var mest fartygsmodeller som visades på muséet, bortsett från kungens hytt från hans lyxyacht och några kungliga slupar som visades i full skala. Vasamuséet i Stockholm och torrdockan i Bristol som vi besökte i början av sommaren, där världens första stålskrovsfartyg visas, är tusen gånger bättre muséer. 

Svante framför Marinmuséet

Efter muséet tog vi en promenad i Belém, bl a förbi sjöfarartornet och sjöfararmonumentet i hamnen. Eftersom solen sken var det härligt att bara vara ute och röra på sig. Vi stannade på en italiensk restaurang för lunch, med en uteservering precis vid flodstranden. Svante och Algot fick svårt efterlängtad skaldjurspasta; att det var poppis var uppenbart, för det blev alldeles tyst vid bordet när maten serverats. :-)

Promenaden tog oss vidare genom ett par parker och vi avslutade vid en lekplats, där barnen fick rasta av sig. 

Lissabon är välkänt för sina kakor och en av de mest berömda heter Pasteis de Nata. Det är en typ av smördegskaka med vaniljkräms-/äggkrämsfyllning. 

Pastel de Belém

Ursprunget till denna kaka lär vara ett annat bakverk som heter Pasteis de Belém, vilken först bakades på ett bageri i Belém och det finns fortfarande kvar. En familj bestående av sockergrisar kan naturligtvis inte förbigå ett sådant faktum uatn att besöka stället ifråga, så besöket i Belém avslutades med ett besök på nämnda bageri och café. Efter att senare även ha provsmakat Pasteis de Nata måste jag säga att det är otroligt svårt att skilja originalet från kopian, men goda var de båda två, även om jag nog faktiskt håller kopian något högre. I den var fyllningen lite mer åt vaniljkrämshållet medan originalet hade lite mer av pannkakssmetsfyllning.

Kakorna smakade bättre än vad minerna visar!

På kvällen bestämde vi oss för att testa en typisk portugisisk restaurang och från hotellet fick vi tips om Zapata i närheten, dit i princip inga turister hittar. Vi provade diverse portugisiska korvar och vitlöksräkor till förrätt och båda delar föll i god jord. Vi testade också ett par mycket goda ostar. Sen var barnen mätta, så Marcus och jag var utlämnade åt oss själva att angripa de två gigantiska huvudrätter vi serverades. Jag lyckades klämma i mig tre av de fem grillade sardiner jag serverades. De var dock mycket goda, så smaken var ingen anledning till att inte äta upp, men det finns en botten även i en fattig en. Marcus åt grillad kotlett från svart gris (heter det så på svenska?) och den var saftig och och fin. Till maten drack vi ett gott lite torrare rött inhemskt vin. Trötta och mätta styrde vi kosan tillbaka till hotellet för en god natts sömn.