Vildaste Västern?

Nu när vi är en bra bit in Kansas har vi lämnat Klippiga Bergen bakom oss. Det märks. Här är det nämligen platt som en pannkaka och åkermark ända till horisonten. Oavsett åt vilken håll man tittar. Även klimatet har ändrat sig, då det är betydligt varmare. Varmt och varmt förresten. Det är hett. Punkt slut.

Nåja, över till kultur och historia. Vilda Västern närmre bestämt. Jag har tidigare skrivit att man ska åka till Cody eller Jackson i Wyoming om man vill se det som finns kvar av Vilda Västern. Det stämmer nog. MEN när det begav sig var Vilda Västern nog inte vildare än just här. I Dodge City. 

Varför var då Vilda Västern så vild just här i Dodge City? För att besvara den frågan får jag ge mig in på lite amerikansk historia (som jag uppfattat det hela). Vi beger oss till 1860-talet. Från Missouri i öst till Santa Fe, New Mexico, i väst går en handelsväg. Vägen som kallas Santa Fe Trail gick genom områden som prärieindianerna (bland annat Kiowa, Apacherna, Cheyenner, Comancher) med fog betraktade som sitt territorium. För att skydda transporterna längs Santa Fe Trail från indianerna anläggs ett militärt fort längs rutten. Militären var inte så lyckosamma då indianerna var mycket bättre krigare. Nåt ljushuvud kläckte då den briljanta idéen (OBS ironi!) att om bufflarna utrotas så försvinner indianerna (dessvärre lyckades den strategin mycket bättre). Detta drog givetvis massvis med buffeljägare till området.

Vid ungefär samma tidpunkt börjar stora boskapshjordar fösas norrut från Texas. Santa Fe Trail, Fortet, buffeljägarna och rutten för boskapen strålar samman på ett och samma ställe. Och på det stället föds 1872 Dodge City. 

Under stadens första år finns det ingen som säkerställer att lagen följs. Däremot finns det alldeles för många militärer, alldeles för många buffeljägar, alldeles för många cowboys med flera veckolöner att sätta sprätt på, alldeles för många prostituerade, alldeles för många gamblers, alldeles för många outlaws och på tok för mycket whiskey. Allt detta på en alldeles för liten yta. Resultatet är Vilda Västern i dess vildaste form.

Antalet dödsskjutningar per år i Dodge City når snabbt 30. Då ska man betänka att befolkning var cirka 500. Man inser att något måste göras och en sheriff utses. Han omger sig med ett gäng vicesheriffer med Bat Masterson och Wyatt Earp i spetsen. Dessa män var av den mer hårdkokta sorten och ofta marginellt hederligare än de outlaws de var satta att bekämpa. Det var skjuta först och fråga sen som gällde. Om de ens brydde sig om att fråga överhuvudtaget...

Men de var effektiva och efter några år fanns det inga outlaws kvar att skjuta i Dodge City. Det är denna historia som berättas i det förträffliga museet Boot Hill Museum. Namnet på museet är förresten en historia i sig. När det var som vildast i Dodge City fanns det anmärkningsvärt nog ingen begravningsplats i stan. De som sköts efterlämnade ofta inga pengar och fanns det någon sörjande så varken ville eller kunde de bekosta något vettigt sätt att ta hand om den döde på. Alltså lades han i en grund grav på kullen och oftast, eftersom ingen brydde sig, med stövlarna på. Därav kallades kullen och numera museet för Boot Hill.

Museet har delar av sina utställningar i kopior av de hus som låg på Front Street när det begav sig. Och man får faktiskt en ganska tydlig känsla av hur det såg ut när revolvermän och sheriffer tog sig några stadiga whiskey och sen gjorde upp. Men tydligen var revolverdueller a la Hollywood mycket ovanliga. Oftare handlade det om fler än två inblandade personer och oftare var det frågan om mer eller mindre regelrätta bakhåll. Det gällde helt enkelt att se till att ha oddsen med sig. Annars blev man inte gammal.