Cognac

​Ett område inom departementet Charente-Maritime. En stad. En dryck. Men ett namn. Cognac. Få städer eller områden är så starkt kopplat till en specifik produkt.

Låt oss ta dem ett i taget och börja med distriktet. Vi bor 13-14 km sydväst om staden Cognac, mitt i området där den näst finaste marken för druvor till cognac finns (mer om det senare). I Loiredalen undrade vi var alla vinstockarna var som ger druvorna till alla god viner. Det behöver man knappast undra i Cognac. Här är det vinstockar precis överallt i det vackert böljande landskapet vid enstaka tillfälle avbrutet av fält med vackert gula solrosor eller guldbruna vetefält. 

Mitt i alltihop flyter floden Charente fram. Den floden tittade vi bra mycket närmre på via en tolv kilometer lång paddlingstur häromdagen. Från Cognac blev vi bortforslade med minibuss och satte i kanoten och kajaken i Bourg Charente. Paddlingen var mycket rofylld i den väldigt lugna strömmen genom lummig natur. En del fina hus och slott passerades på vägen innan vi tog upp kanoterna i centrala Cognac.

Staden Cognac ser ut som de flesta mindre till halvstora franska städer. Ett par större vägar, charmiga gränder kantade av hus i fyra nyanser av sandfärg. Gissningsvis för att sandsten och kalk knappast är någon bristvara här. Att det håller husen svala(re) är säkerligen ett annat skäl. Det som skiljer sig åt från andra städer att de stora lokalerna eller till och med områdena med stora skyltar. Skyltarna uppvisar stora och internationellt sett väldigt välkända varumärken som Hennessy, Rémy Martin, Martell och flera andra. Detta leder ju oss osökt in på drycken cognac, eller konjak som vi ofta skriver på svenska. 

Jag ska börja med att erkänna att cognac aldrig varit min dryck, men en vecka här kanske kan göra susen…? Vi börjar med det mest basala. Nämligen att cognac är en brandy, men namnet är skyddat och får bara användas om drycken är framställd inom distriktet Cognac. Framställningsprocessen är enkel att förstå, åtminstone grovt sett. Först görs ett förhållandevis enkelt och alkoholsvagt vin på i huvudsak den gröna druvan Ugni Blanc som vuxit i den väldigt kalkrika cognaciska (nä, det finns nog inget sånt ord men ni förstår vad jag menar…) myllan. Nu kommer vi tillbaka till det där med marken där druvorna odlas. Det finaste området heter Grande Champagne, det näst finaste (där vi bor) heter Petite Champagne och så finns det ytterligare fyra områden i fallande klass. Det där med Champagne har inget med drycken champagne att göra utan kommer från det latinska ordet campania som betyder område med kalkrika jordar. Och det ju är verkligen både här och i distriktet Champagne.

Vinet får destillera två gånger och då får man ett 72 procentigt destillat som kallas eau-de-vie (dvs livets vatten som vi känner igen från akvavit på systemet). Eau-de-vie lagras sedan på ekfat i minst två år innan källarmästaren skulle få för sig att betrakta det som tillräckligt moget. Det flesta låter det dock lagras betydligt längre än så. Under rubriken onödigt vetande kan man lägga det faktum att varje fat tappar 3% i avdunstning varje år. Detta kallas ”änglarna andel” och eftersom det i Cognac motsvarar 30 miljoner liter (!!!) om året kan vi konstatera att änglarna i Cognac måste var på pickalurven mest hela tiden…

Därefter blandas många fat olika eau-de-vie till den färdiga cognac som vi sedan kan avnjuta. Det här extremt komplexa arbetet är källarmästarens uppgift. Han eller hon ska se till att fat med olika eau-de-vie (årgång, lagringstid, odlingsområde med mera) blandas så att det smakar som just den produkten ska smaka. Till sin hjälp har källarmästaren sin näsa, mun och hjärna.

För att lära oss detta om mer därtill besökte vi häromdagen ett museum om drycken cognac och tog idag en cykeltur (vi skulle ju smaka!) till tillverkaren Meukow för att få guidad tur. Om någon undrar kan jag meddela att det är många backar här.

Meukow är den sjätte största tillverkaren av cognac och bildades av ett par polska bröder för 160 år sedan. Vi fick se deras ”paradis”, källaren där deras bästa fat med eau-de-vie lagras, och några av deras äldsta fat.

Frankrike har förvånade nog ingen stark tradition av att dricka cognac, fransmännen dricker mer whiskey! Flera av de stora tillverkarna är och har alltid varit utländska och tillverkat i huvudsak för export till sina hemländer och övriga världen. Endast 5% av produktionen konsumeras i Frankrike och marknaden i Frankrike minskar medan den ökar i resten av världen.

Givetvis fick vi smaka. Åtminstone två av huvudklasserna. Den enklaste klassen kallas VS (Very Special) där det yngsta faten måste lagrats i minst två år, men hos Meukow håller de sig till minst sju år. VS fick vi inte smaka och den dricks sällan ren utan används till drinkar. 

Nästa klass heter VSOP (Very Superior Old Pale). Här måste faten lagrats i minst fyra år, medan Meukow kör på 14 år. Denna fick vi smaka och den smakade mycket alkohol med toner av fat och vanilj. Denna dricks som digestif eller i drinkar. 

Den sista klassen heter XO (Extra Old) och måste minst vara tio år (här kör Meukow på det dubbla). Denna var mycket lenare och elegantare i smaken med toner av torkad frukt och nötter. Och mycket mindre alkoholsmak. XO blandas inte med något utom möjligen en bit choklad.

Vår slutsats är att om man ska dricka cognac så måste man upp i klass, minst VSOP och helst XO. Då blir det dyrt och jag tycker man får betydligt mer och bättre smak för pengarna om man väljer en bättre rom eller whiskey istället. Men smaken är ju som baken…