Livet på en bräda

​I södra delen av franska sidan av Biscayabukten, en sisådär 10 mil norr om spanska gränsen ligger Moliets. Det slog vi ner våra bopålar för vecka. I Moliets finns egentligen bara en ordentlig sak som attraherar människor. Men den är desto större. Nämligen en helt fantastisk sandstrand. 

Med god marginal den finaste strand jag sett i Europa. Den är lång som sju svåra år, så bred att man knappt orkar tvärs över och med klart blått vatten. Även om här är en hel del soldyrkare, så finns det hur mycket plats som helst att bre ut sig på och det blir aldrig trångt. Atlantens vågor som kommer ända borta från Nordamerika brakar rakt in på stranden med jämna mellanrum. Det gör detta till ett Mecka även för andra än soldyrkare; surfarna. Hela byn präglas av denna brädburna ungdom. Ungdom och ungdom förresten, det känns som alla surfar från småbarn upp till mormor. På förmiddagarna ser man lämmeltåg av surfare kånkandes på sina brädor över de höga sanddynerna och den breda stranden i sin strävan efter att hitta den perfekta vågen. Vi beslutade oss för att göra dem sällskap. Redan här måste jag be alla riktiga surfare om ursäkt då jag inte har en susning om alla termer kring surfning så jag kommer glatt att hitta på egna efter behov. Sorry!

I början av veckan satte vi därför väckarklockan lite tidigare än vanligt och klockan 07:45 inställde vi hos Stephan för att tillsammans med tre tyskar få en nybörjarkurs in i surfingens magiska värld. Innan vi ens gick ner till stranden var vi dock tvungna att bemästra dagens första utmaning. Nämligen att klä oss i tight neopren. För om det finns nåt med stranden att klaga på så är det vattentemperaturen som ligger på 20-21 grader, vilken blir lite småkyligt om man ska ligga i knappa två timmar. 

Dessvärre lyckade vi träffa en dag med små vågor (typ 30-50 cm höga), åtminstone med Moliets standard. Det var på gränsen att det gick att surfa överhuvudtaget och enligt Stephan har Moliets så små vågor max fem dagar per år. Otur, men inte mycket att göra åt. Stephan lyckats trots allt hitta en plats med åtminstone lite vågor, tillräckligt för visa oss grunderna. Den första svårigheten är att tima vågen eller fånga vågen så att man får fart med sig framåt. Det fick vi (åtminstone de flesta av oss) kläm på hyfsat kvickt. Nästa svårighet var värre, nämligen att ställa sig upp på brädan. Speciellt svårt var det för de av oss som hade svårt att bestämma sig för vilken fot de vill ha fram respektive bak på brädan (kan lite jämföras med om man är höger- eller vänsterskytt i hockey). Man måste liksom välja för när vågen kommer är det lite för sent att fundera på det. Men vi lyckades ställa oss upp och stå kvar de få metrarna som var kvar till strandkanten. Svårt, men väldigt kul! Så kul att vi hyrde brädor och våtdräkter i några dagar för att träna själva. 

Dagarna av surfing i egen regi bjöd på förmiddagar med betydligt högre (0,8 - 1,2 m kanske) och kraftigare vågor än under kursen, men ändå vågade (ursäkta, den var dålig) vi oss ut. När det gällde att hitta en bra plats att surfa på åkte vi snålsjuts på surfskolorna. Vi antog helt enkelt att de är på de bästa ställena för nybörjare, så vi höll oss till samma plats. Större vågor innebär mindre brädor och det blev till att lära om på nytt för att hitta balansen igen. Lutar man för mycket framåt på brädan skär nosen på brädan ner i vattnet och då gäller det att ha munnen stängd för man åker med den först rakt ner i Atlantens blå vatten. Lutar man istället för mycket bakåt får man ingen fart av vågen. Lutar man för mycket åt sidan… ja, då ramlar man i. Det blev måååånga vurpor för alla och det var helt klar den yngre generationen som lyckades stå mest och bäst på brädorna. 

På eftermiddagarna är vågorna ännu större, vilket innebär en bra bit över två meter höga, och det var ett enkelt beslut att lämna över stafettpinnen till de som kan det här med surfing på riktigt. Och vi fick se några riktigt fina åk med diverse konster från strandkanten. Sjukt imponerad när man vet hur klurigt det är att ens komma upp på den där bräduslingen!

När vågorna blev större och därmed kraftfullare gjorde en krånglande axel att undertecknad dessvärre fick ge upp försöken att surfa själv. Istället fick jag agera ”vågtimare”, ivägputtare och teknikcoach (hrm… nåja, det går väl ganska fort…) till övriga i familjen. När man står där mitt bland vågorna och försöker hjälpa barn och hustru samtidigt som man försöker parera åtminstone sig själv mot den starka kraften hos typ meterhöga vågor inser man kvickt att förhållandena för surfing beror på så väldigt mycket mer än bara hur höga vågorna är. Man skulle förmodligen kunna skriva en mindre bok om bara vågor. Trots att vågorna under våra tre dagar i egen regi såg likadana ut från stranden skilde sig förhållandena för surfing stort mellan de tre dagarna. Det blev svårare och svårare för varje dag.

Höjden och kraften i vågorna är så klart viktig för det avgör vilken fart man kan få med sig. Men nog så viktigt är ”längden” på vågorna, dvs hur långt från stranden vågorna bryter och hur långt de sedan rullar innan de dör ut. Det är nämligen den sträckan man kan surfa på. Är den för kort hinner man inte upp på brädan innan man är uppe i sanden. En annan viktig parameter är frekvensen (den är till och med så viktig att den mäts och skrivs ut på skyltar på stranden tillsammans med vattentemperatur, våghöjd och nån koefficient som jag fortfarande inte fattat vad den betyder…), dvs hur tätt vågorna kommer tidsmässigt. Är tiden mellan vågorna för kort hinner nybörjare som vi inte göra oss ordentligt redo för att fånga en våg, vilket vi märkte vår sista dag. Förmodligen är frekvensen viktig för proffsen också, men hur vet jag inte. Andra saker som inverkar är vinkeln på vågorna i förhållande till stranden och ännu viktigare till varandra. Vågorna har ju den egenskapen att de interfererar med varandra och därmed förstärker eller släcker ut varandra, vilket gör det väldigt svårt att ”läsa” vågorna. Detta märkte vi också under vår sista dag då det helt plötsligt kom vågor snett från sidan och ställde till bekymmer för oss. Kort sagt vågar (ursäkta igen!) jag påstå att vågor är en hel vetenskap.

Trots fyra dagars surfande i ett surfmecka har vi bara skrapat på ytan till surfningens hemlighet. Men det har gett blodad tand så det blir nog mer surfing för oss i framtiden.