Llança

​När vi tog oss ner från Pyrenéerna tog vi sikte på den lilla orten Llançá som ligger på Costa Bravas vilda kust, en knapp mil från gränsen till Frankrike. För oss som inte är så bevandrade i spanska med jag meddela att Llançá uttalas ungefär som janza med betoning på sista a:et. Llançá är en liten stillsam och trevlig semesterort som mest lockar spanska turister och en hel del fransmän så klart med tanke på hur nära Frankrike vi ändå är. Byn ligger någon kilometer inåt land och kring småbåtshamnen finns de allra flesta restaurangerna och det högst begränsade utelivet. Strax intill småbåtshamnen ligger också den största stranden även om den känns väldigt futtig jämfört stranden i Moliets. Följer man den vilda kustremsan söderut runt udden strax söder om hamnen kommer flera mindre och betydligt trevligare stränder. Det är dessa vi frekventerar, vilket passar oss finfint då vi bor tämligen mitt på udden. Och högst upp, så det blir en hel del höjdmeter även här trots att vi lämnat de höga bergen i Pyrenéerna bakom oss. 

Stränderna är ganska små och bottnen är stenig så vi har investerat i strandskor för att skydda våra fötter. Vattnet är väldigt klart och flera grader varmare än Atlantens blå vågor. Eftersom ständerna är betydligt mindre än vid atlantkusten blir det också klart trängre mellan handdukar på stranden, men funkar ändå helt ok. Troligen beroende på att man gett f-n att bygga stora hotellkomplex här, vilket vi är mycket tacksamma för. Istället är den en-familjehus eller hus med ett fåtal lägenheter. 

Vårt liv här är väldigt typiskt medelhavssemester. Sol och bad på förmiddagarna, siesta med lunch på uteplatsen, mer sol och bad på eftermiddagarna och en avslutande god middag på kvällarna. På tal om mat så har det såklart blivit en hel del tapas med fokus på bläckfisk och musslor. 

När vi lämnar Llança så är vi nöjda men kan konstatera att Moliets på franska atlantkusten var mer i vår smak.