Efter att ha gått halvvägs till Vignemale tänkte vi ta det lite lugnare. Det gick sådär om vi ska vara snälla, ganska dåligt om vi ska vara ärliga. Det finns flera kortare vandringar som man kan göra kring Cauterets, men problemet är att de mestadels går i skog. Skog har vi hemma, här vill vi se berg. Så efter lite letande hittade vi en något kortare tur upp på bergen mot sjön Lac de L’embarrat. ”Bara” 11 km tur och retur. Men 650 höjdmeter! Ändå var den turen klart lättare att gå, mest beroende på att det var jämnt uppför hela tiden snarare än jättebrant vissa stunder. Sen var underlaget jämnare än på de andra lederna då den var gjord för bilar. Visserligen med fyrhjulsdrift och ordentliga sulor, men ändå.
Visst var det vackert med bergen och sjön när vi väl nådde den, men den kommer ändå bara trea av de tre lederna vi testat i Cauterets.
Dagen efter när vi skulle korsa Pyrenéerna över till den spanska sidan fick vi problem. Det finns inte så där väldigt många rimliga vägar över bergen och för oss fanns egentligen det bara ett alternativ. Problemet var att exakt samtidigt tänkte sig en flock cyklister ta samma väg under etapp 17 i Tour de France. Vägen var alltså stängd. Det var bara att stanna på den gyllene måsvingen för långlunch och sedan masa sig ut till vägkanten för se på härligheten. Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom några motorcyklar och servicebilar, sen kom en bil som förvarnade om att de var fem minuter bort, sen kom ännu fler servicebilar och motorcyklar, sen kom en flock helikoptrar och SEN kom cyklisterna. De cyklade så nära att vi hade kunnat skaka hand med dem, åtminstone om de kört lite långsammare. Hela klungan svischade nämligen förbi på cirka 6,8 sekunder. Underbart är kort och i min lilla värld gör sig cykling nog bäst på TV…
När väl cyklisterna passerat var vägen över passet väldigt smärtfritt och inte alls högt. Högt var det däremot när vi svängde av för att ta oss mot Llavorsi. Då passerade vi nämligen passet Bonaigua på 2072 möh. Serpentinvägarna upp och ner var helt fantastiska och vyerna likaså. Helt klart en av de häftigaste vägar jag kört.
Llavosi är en liten by som ligger strax utanför nationalparken Aigüestortes i Estany de Sant Maurici. Här är det givetvis också vandring på programmet. Vi körde till Espot och sedan ytterligare några kilometer upp i bergen till ett ställe där de lyckats hitta en tillräckligt stor och någotsånär plan ytan att ha som parkering. Vi var nu på 1630 möh, men fortfarande i tät skog. Skogen var vår följeslagare större delen av turen, vilket skiljer sig från de franska sidan där träden inte växte vad samma höjd över havet. Men allt som oftast öppnade skog upp sig och man kunde insupa vyerna. Första delmålet var sjön Estany de Sant Maurici.
Vi fortsatte uppåt mot nästa sjö som heter Estany de Raters och på vägen passerade vi ett mäktigt vattenfall.
Vi gjorde en runda runt den första sjön och stannade givetvis till vid utsiktsplatsen Mirador för att njuta av utsikten på 2190 möh.
Väl tillbaka vid bilen konstaterade vi att rundan blev 16,5 km inklusive 550 höjdmeter. Inte undra på att vi var rätt sega i benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar