En stor stenbumling

Det har väl knappast undgått nån att själva kusten på spanska sydkusten inte imponerat på oss. Men kör man ännu längre västerut längs kusten blir det faktiskt lite bättre. Färre stora betongbunkrar till hotell, mer trevlig bebyggelse. Lite mindre folk, lite mer växtlighet. 

Varför kör man då ännu längre västerut? Tja, till exempel för ett blixtbesök till England. Det finns ju stor rackare till stenbumling här som engelsmännen hållit fast vid i drygt 300 år. Det var nämligen 1704 som en flock engelska soldater la rabarber på Gibraltar. Sedan dess har engelsmännen envist klamrat sig kvar trots flera återerövringsförsök och en folkomröstning. 

När vi passerat passkontrollen och äntrat bussen kom den första lite annorlunda upplevelsen. Vi skulle nämligen passera en lite extraordinär övergång. Tänk dig en typisk svensk järnvägsövergång med bommar och ljus. Men utan järnvägsspår. Istället för järnvägsspår fanns det en landningsbana och vi fick vackert vänta på andra sidan bommarna när ett plan landade. Nåja, väl framme tog vi linbanan upp de 412 metrarna på klippan och sedan strosade vi rundor för att njuta av utsikten.

När man är på Gibraltar måste man ju givetvis ta ett ordentligt snack med lokalbefolkningen, tjattra lite med makakerna som bebor klippan alltså. De är ju inte direkt skygga och deras favoritsysselsättning verkar vara att hänga i backspeglarna på bilarna.

Nere i hamnen blev vi sedan sittande före, under och efter lunchen och fullkomligt insöp solens varma strålar.

Alhambra

Vi fortsätter att utforska den spanska solkusten och jag måste dessvärre konstatera att själva kusten är en ganska sorglig uppenbarelse. 

Igår spenderade vi dagen på stranden och strandpromenaden i Torremolinos strax utanför Malaga. På samma sätt som i Marbella slogs vi av hur nergånget och slitet allt var. Det var tunga grå betongkomplex till hotel, restauranger i flagnade pastellfärger, flaggor och markiser solblekta och sönderrivna efter åratal i sol och vind, slitna och bleka plastdelfiner som nån sorts prydnad på stranden. På stranden yrde skräpet i vinden. Charmen är helt obefintlig och hur nån kan välja att flytta hit för att njuta av livet som pensionär övergår mitt förstånd. Så bra kan golfbanorna omöjligt vara. 

Att se mer av samma sak har vi inget behov av. Alltså lämnade vi idag kusten och svängde inåt land och upp emot bergen. Uppe i bergen var det betydligt trevligare byar och olivträden stod i långa rader. Vi styrde mot Granada och dess världsberömda turistattraktion; Alhambra. 

Alhambra är egentligen många palats som uppförts på berget öster om Granada. Det var morerna som påbörjade bygget för cirka 800 år sedan och sedan följde en lång radda med olika byggherrar som byggde till och byggde om. Palatsen har delvis förstörts genom åren (Napoleon!) och restaurerats i omgångar. Det är bland annat känt för den överdådiga utsmyckningen, som detta tak

Det var trevligt att promenera omkring bland de gamla husen och njuta av solens ljumma värme. Jag skulle dock uppskattat lite mer förklarande skyltar lite här var, eftersom mina kunskaper i spansk historia är lite smått ringrostiga...

Spanska sydkusten

Iväg igen! Semesterresor till snön är inte riktigt vår grej, så vi drar söderut på sportlovet. Till spanska solkusten närmre bestämt. Vi har faktiskt inte varit speciellt mycket i Spanien och dessutom var det ganska länge sedan sist. Ok, vi har förstås varit några gånger i Barcelona, en gång i Madrid och några gånger på Kanarieholmarna och Mallorca. Men i övrigt är det fattigt med resor till Spanien, tjänsteresor borträknade.

När man reser till Medelhavet i februari är det ju lite lotteri med vädret. I år har det tydligen varit den sämsta vintern i mannaminne med mycket regn och därmed relativt låga temperaturer. Vår första dag hade vi 11 grader och regn, idag 15-17 grader och mestadels moln även om solen stack igenom lite på eftermiddagen. Men metrologerna lovar bättring under veckan. Ett större problem är att husen här är bryggda för värme, inte för kyla. Alltså finns AC, men inget värmesystem i vår lägenhet. Men det finns lösningar på allt, 250 grader och grillelementet på:

Vi bor utanför den lilla staden Estepona som ligger en knapp timme väster om Malaga. Eller en kvart väster om turistmetropolen Marbella, och just dit körde vi idag. Vi blev inte jätteimponerade. Visst finns där en ok strandpromenad som kantas av Medelhavets rullande vågor på ena sidan och trevliga (och relativt dyra) restauranger på den andra. 

Men på det stora hela kändes det ganska bedagat och turistifikationsfaktorn är väl sisådär 100 gånger för stor för oss. Det är inte mycket genuint spanskt kvar. En och annan tapasbar finns förstås, men även de hamnar i skymundan för alla italienska, indiska och kinesiska matställen. För inte tala om de engelska pubarna. Det finns för övrigt massvis med engelsmän här nere och de tar så klart sin kultur med sig. I februari är minnesregeln enkel; sandalklädda personer = engelsmän.

Det ligger en lång rad med små byar och städer längs sydkusten och de har i princip vuxit ihop till en enda lång remsa av hotell och lägenhetskomplex. Och rakt igenom alltihop går en större motorvägsliknande pulsåder som effektivt fördärvar den charm som fanns kvar. Trots att det knappast kan bli mer lågsäsong än så här och de allra flesta hotell och lägenheter står tomma (vi är nog ensamma i vårt lägenhetshotell) är trafiken intensiv och jag kan lätt förställa mig kaoset här under sommarhalvåret. 

Ja, som ni förstår är den spanska sydkusten nog inte riktigt vår kopp med te. Men trots det ser vi fram emot veckan här. Vi har flera intressanta utflyktsmål på bruttolistan med Gibraltar och Alhambra i topp. Dessutom ska se till att få oss lite god spansk mat och spanska viner till livs. Vi började med en bättre tapasmåltid till lunch idag.

En eldig dam

Etna är onekligen alltid närvarande på östra delen av Sicilien. Till att börja med har man ju den svagt slumrande jätten alldeles kring husknuten och hon är aldrig längre än ett ögonkast bort. Sen dyker hennes namn upp överallt. Gator, viner och allt möjligt annat har hon fått namnge. Och eftersom vi är här var vi ju tvungna att ta oss en närmre titt. 

Etna är Europas största aktiva vulkan och når hela 3320 meter upp i skyn. Just nu i alla fall, hur högt hon når efter nästa utbrott vet ingen. Vi fick alltså trimma vår hyrda Skoda och ta ordentlig sats för att orka upp. Trots det nådde vi bara Rifugio Sapienza som ligger på 1900 meters höjd på Etna sydsluttning. Men det räckte å andra sidan, kvicksilvret sjönk nämligen ner till sju grader och spåren av den vulkaniska aktiviteten var uppenbara med flera kratrar på bekvämt promenadavstånd. 

Det är nämligen ovanligt att utbrotten sker i den centrala kratern. Istället bildas det nya mindre öppningar i bergssidan när det så att säga "pyser över". Och det gör det relativt ofta. Senast var i december 2015. Det är dock ganska ovanligt att utbrotten når ner till några större samhällen. Däremot försvinner en del skidliftar och andra turistanläggningar med jämna mellanrum. Det var till exempel inte alltför länge sedan just Rifugio Sapienza blev förstört och när man klättrade runt bland den stelnade lavan blev det helt uppenbart att några stackar små hus inte har en chans när sten i smält form kommer på oväntat besök.

Även resan till och ifrån Rifugio Sapienza var en njutning då vi hade hissnade utsikt när vi passerade pittoreska små bergsbyar och vackra citusodlingar med fruktfyllda träd. 

Mat!

Det är ingen hemlighet att vi gillar Italien och det är heller ingen hemlighet att maten är starkt bidragande till vår förtjusning. Och kaffet. Och vinet, och glassen. Nöjt kan jag därför lugnt konstatera att Sicilien definitivt tillgodoser våra smaklökars behov.

Låt oss börja med maten. De senaste gångerna vi varit i Italien så har vårt absolut första stopp varit en helt ordinär mataffär och så också denna gång. Där inhandlas frukost- och middagsmaten för hela veckan (lunchen äter vi på nån lämplig restaurang). Vi fyller kundvagnen med fina grönsaker och solmogen frukt, lufttorkad skinka, mortadella, ett par olika sorters salami, goda oliver och annat smått och gott vi behöver. Och ost såklart. Parmesan eller Grana Padano, gorgonzola dolce och ett par nya förmågor som vill stifta bekantskap med. Gärna får- eller getost. Av detta skapar vi med lätthet en riktig gourmetmiddag. Varje kväll. 

Lunchen äter vi som sagt på nån restaurang beroende på vart vi tagit oss just den dagen. Här på Sicilien blir det föga förvånande många varianter på fisk och skaldjur. Det är en variation av pasta, risotto eller grönsaker, men alltid fisk eller skaldjur. Och alltid väldigt gott. Matilda föredrar fisk och jag musslor eller bläckfisk. 

Till maten dricker vi naturligtvis sicilianskt vin. Vinet är ungefär som ön, lite kargt alltså om man ska generalisera. Men ändå har vi fått smaka överraskande trevliga viner. Och givetvis har vi köpt en flaska av öns stolthet; Marsala. Men i ärlighetens namn begriper jag mig inte riktigt på starkviner. Hur ska man dricka dem? Till mat funkar ju inte och ska man "bara" socialdricka dem kan jag nämna många andra drycker som kommer före på listan.

Sicilien

Så var vi iväg igen och det är lika behagligt som alltid. Denna gång är det Giardini Naxos på Sicilien, Italien som gäller. Det är en liten semesterort strax norr om Catania på vägen mot Taormina på Siciliens ostkust. Det innebär alltså att vi har Etnas snöklädda topp i ryggen när vi blickar ut över Medelhavets djupblå vatten.

Nu är det lågsäsong här och det är vi evinnerligt tacksamma för. Det är nämligen lätt att föreställa sig det episka kaos som utspelar sig här i augusti varje år. Jag får ännu fler (väldigt korta) gråa hår och börjar hyperventilera av bara tanken. Men nu är det som sagt lågsäsong. Eller som vår värdinna uttryckte det: "plenty of parking at the beach, now it is winter!". Och så huttrade hon till i sin tjocka skinnjacka i den ljumma kvällen. 

Siciliansk vinter är alltså fullt jämförbar med en helt ok svensk sommar. Sisådär 20-25 grader, mestadels sol, några molntussar och ljumma vindar. Och trots att det var mulet igår njöt vi på stranden även vattnet är i kallaste laget för en bortskämd badkruka som undertecknad.

Våra planer för veckan? Tja, de är tämligen öppna. Det enda som är uppenbart är att vi kommer njuta av god mat, goda ostar, gott kaffe och gott vin. Sen lär det bli en hel del tid på stranden och så siktar vi på en tur upp på Etna.

Packat och klart

Jaha, då var det bara den tråkiga biten kvar. Hemresan. Den har faktiskt redan börjat eftersom vi idag tog oss knappa tre timmar med bil sydväst till Krabi. Det är nämligen härifrån vi flyger hemåt i morgon kväll. 

Som vanligt är det med blandade känslor vi påbörjar hemresan. Visst ska det på många sätt bli skönt att komma hem och träffa nära och kära. Men samtidigt har vi haft det så väldigt bra så några veckor till hade vi lätt fixat.

Vi är väldigt nöjda med resan, trots vissa mindre motgångar. Ett av bankomaten uppkäkat kreditkort redan samma kväll som vi landade, ett par infekterade sår och att jag alltid blir sist i Fia och Uno är största plumparna i protokollet. Inte så mycket att bråka om. 

Koh Samui var ok, men inte det vi letar efter och dit åker vi troligen inte igen. Thansadet på Koh Phagnan var betydligt bättre och det känns inte alls osannolikt att vi letar oss dit igen nån gång. Men vår pärla hittade vi på Na Dan Beach och Baanchaylay. Vilket ställe! Lugnet, stillheten, de vänliga och leende människorna, den långa och ödsliga stranden, den goda maten, omtanken, gästfriheten, de varma baden, det goda kaffet (en sällsynthet i Asien), de vanjande palmerna. Och så bungalowtanten förstås!

Trots att vi sällan eller nästan aldrig återvänder till samma plats två gånger kan jag nästan lova att vi kommer att återvända till Na Dan. Kanske redan nästa sommar?