Val di Fiemme

​För mig finns det en väldigt stark koppling mellan Val di Fiemme och längdskidåkning. Jag säger bara Johan Olsson, 50 km klassiskt, VM 2013. För att nämna ett exempel. Så något av det första vi gjorde när vi kom hit var att dra till skidstadion. Det första som slog oss var hur liten den var. Knappt nån läktare och var åker de egentligen, allt är ju bara en äng med kullar? Vi kollade några klipp på youtube och snart hade vi listat ut både sprintbanan och den vanliga banan. Lite kul att se hästskon där små många ramlat, bron innan de svänger in mot upploppet och den där lilla kullen in på upploppet där Kläbo alltid kommer som en djävul på ett par skidor. 

Första dagen här vandrade vi i Latemar (se tidigare inlägg), så andra dagen bestämde vi oss för cykling. Italiens svar på Vasaloppet heter Marcialonga och dess spår går här längs floden. På våra hyrda mountainbikes fräste vi iväg motströms för att få nerförsbacke på vägen tillbaka igen. Tämligen omgående såg vi på avstånd några andra som fräste på minst lika bra åt andra hållet fast på rullskidor. På skoj sa jag till barnen ”håll till höger för nu kommer skidlandslaget”. När de kom närmre såg vi att det var svenska damskidlandslaget. Kul!

Vi avslutade dagen med mer av skidanknytning. Vi tog nämligen kabinbanan upp för Alpe Cermis, som är backen skidåkarna klättrar upp för som avslutning på Tour de Ski. Den som kläckte den idén är uppenbarligen lagd åt det sadistiska hållet… Det är ordentligt brant på vissa ställen även som man inte ser banan så bra från kabinbanan. Lyckligtvis behöver åkarna inte åka hela vägen till toppen på drygt 2200 m.ö.h. Det gjorde vi, men med hjälp av ytterligare två liftar. Den mellersta kabinbanan (av de tre, fast den sista är en fyrstolslift) går riktigt högt och förhållandevis fort. Är man mitt emellan två stolpar och en bit över grantopparna när kabinbanan tvärnitar kan jag meddela att det gungar rejält! Både framåt/bakåt och i höjdled. Inte en angenäm upplevelse som den äldre generationen i familjen inte alls uppskattade. Barnen tyckte mest det var kul… Som inte det var nog hände exakt samma sak på exakt samma ställe på vägen ner. Det var lika obehagligt då.

Vår sista dag i Val di Fiemme var det dags för vandring igen. Denna gång valde vi Alpe Lusia. Kabinbana gånger två (utan tvärnitar) upp till knappa 2000 m.ö.h och där tog vi en runda på 13 km. Rundan började enkelt på grusväg till Passo Lusia innan det gick uppåt. Leden var bra preparerad och det var en förhållandevis enkel vandring även om vi masade oss upp på 2425 m.ö.h där vi hade fin utsikt över Laghi di Lusia. 

Vägen ner från sjöarna gick i behaglig nerförsbacke och efter en stund fick man en finfin utsikt över San Martino di Castrozza.

Därmed tackar vi Val di Fiemme och hela Italien för denna gång! För nu är väskorna packade och i morgon påbörjar vi resan mot våra vanliga nordliga breddgrader.