Norrut genom Italien och Latemar

​Efter Cinque Terre begav vi oss vidare söderut i ett monumentalt störtregn. Men som av ett smärre mirakel slutade regnet just som vi närmade oss Pisa och eftersom där finns ett av världens mest kända sevärdheter så tänkte vi att då svänger vi väl inom för att ta en titt. Det berömda tornet är ett fristående klocktorn till domkyrkan strax intill och började byggas redan 1173 och färdigställdes 1372. Det började luta redan innan det var klart och det beror på taskiga markförhållanden med mycket vatten och lera.

Visst är det en turistfälla av guds nåde, men det är ändå häftigt att se hur mycket tornet faktiskt lutar.

Vi fortsatte ner till den lilla byn Pomerance mitt ibland de toskanska kullarna. Vi gjorde besök i ett par mindre byar som Volterra och San Gimignano som var vackra och mysiga, men ärligt talat hade vi hellre stannat i Bonassola. 

Nu har vi påbörjat resan norrut och som så ofta när vi är i Italien inkluderar det ett besök i Valpolicella i allmänhet (proviantering!) och San Mattia i synnerhet. San Mattia är en agriturismo på kullen norr om Verona. Detta är ett smultronställe för oss i norra Italien. Vi var där första gången för runt 10 år sedan när syskonen Ederle precis tagit över gården. Brodern sköter vingården och systern agriturismon. Sedan dess har det blivit några gånger till och det är ett fantastiskt ställe med lika enastående utsikt som mat och vin.

Nu har vi nått Val di Fiemme för en sista dos av Alperna innan vi stänger årets roadtrip med ett antal mil på autobahn, men dessa förtränger vi för nu. Val di Fiemme är en angenäm bekantskap och vi inledde tiden här med en fantastisk vandring i Latemar som är ett världsarv. Vi tog liften upp till Ganischger Alm från Pampeago. Då landar man på dryga 2000 m.ö.h. och där börjar vandringen upp mot toppen Torre di Pisa. Första delen är ganska lättvandrad men efter en timmes vandring blir det brantare och så fortsätter det tills man når den lilla raststugan Rifugio Torre di Pisa på 2671 m.ö.h. Utsikten är helt hänförande! Man ser ut över dalgångarna och är omgiven av höga toppar långt bort i horisonten åt alla håll. Helt magiskt! 

Efter raststugan går det lite uppåt innan man rundar toppen för att inleda vandringen nedåt om man inte vill gå samma väg ner igen. Här uppe finns i princip ingen växtlighet och leden är ordentligt brant och knixig på sina ställen. Ibland är det nästan klättring som gäller. Men man belönas av utsikten. 

I liften ner igen konstaterade vi att vi har hunnit med ett antal bergsvandringar i såväl Alperna som Pyrenéerna och svenska fjällen, men detta är nog den bästa hittills. Vi har gjort några i Klippiga Bergen som nog trumfar denna, men många är det inte.