Är det vi eller alla andra som är konstiga...

När man nämner våra reseplaner för mer eller mindre nära och kära eller andra i vår omgivning får man en blandad pallett av reaktioner. Den överlägset vanligast är något i stil med ”Oh, vad spännande!”. Ganska ofta är den reaktionen följd av ett något bittert eller surmulet muttrande om att ”jag önskar att jag också skulle våga”. Den näst vanligaste reaktionen är tystnad. Tystnaden är lite svårare att tolka, men kanske tycker de att vi tappat koncepten fullständigt men de har tillräcklig social kompetens att inte uttrycka det direkt till oss? Kanske idiotförklarar de oss sen när vi är utom hörhåll? Eller så blir de kanske så chockade att de helt enkelt tappar tråden och inte kommer sig för att fråga vidare trots att de egentligen är ganska nyfikna? Till sist finns det givetvis ett fåtal som genast uttrycker sin förskräckelse över att vi kan ta sådana oerhörda risker som det tydligen innebär. Vi har till exempel fått höra att ”jag vet minsann vad som kan hända”. De personerna får man välja hur man vill bemöta. Antingen struntar vi fullständigt i att ta diskussionen eftersom den allt som oftast är tämligen utsiktslös och lika meningslös. De vet ju! Eller så tar vi diskussionen och då upptäcker vi i princip alltid att det finns väldigt begränsat med kunskap och fakta bakom de tvärsäkra påståendena.

Vi är alla olika och vi respekterar att alla inte delar vår passion för resor, vår upptäckarglädje, vårt intresse för andra kulturer, annan mat och allt annat som våra resor ger oss. Vi försöker inte heller missionera och omvända andra till vår ”övertygelse”, men då vill vi inte heller att andra ska skriva oss på näsan om vad man bör eller inte bör göra när det gäller att resa med små barn. Med våra barn.

Däremot har vi lite svårt att förstå varför vuxna människor helt och hållet släpper sina egna intressen och sin egen identitet när de blir föräldrar, oavsett om det handlar om resor eller något annat som de sysslade med innan de blev föräldrar. Det allra mesta går nämligen att göra även med små barn, men man måste kanske göra det på ett lite annorlunda sätt och anstränga sig lite mer (visst, fallskärmshoppning och älgjakt är kanske inte helt lämpligt med småbarn). För att återgå till fallet med resor, så har vi sett flera exempel på att människor slutat resa då de blivit föräldrar trots att de reste väldigt intensivt tills strax innan första barnet såg dagens ljus. För ett antal år sedan när Svante och Algot var knappt ett år gamla bokade vi en resa till Barcelona. Vi berättade detta för en bekant, även hon småbarnsförälder, och hennes reaktion blev ”Oh, vad kul. Det skulle jag också jag vilja, men jag tror vi väntar tills vår dotter får ut något av en sån resa”. Den inställningen upplever vi som lika vanlig och som deprimerande. Vi anser nämligen att föräldrar har rätt till ett eget liv och egna intressen och jag skulle vilja sträcka mig så långt som att påstå att alla barn mår som bäst om deras föräldrar får chansen att ta hand om sig själva och själva mår bra. Och rent faktiskt är det ju dessutom så att en ettåring sover lika bra i sin barnvagn oavsett om den rullar på en gata i Enköping eller på Las Ramblas i Barcelona. Allt bottnar nog i okunskap hos föräldrarna, rädsla för det okända samt inte minst att väldigt många föräldrar är lite väl bekväma av sig (hrm... undra hur många ömma tår jag trampade på där?). För visst är det jobbigare att resa med barn och alla pinaler det för med sig, men det är ju helt klart mödan värt för både stora och små.