Det har varit tyst på bloggen länge nu och det är ju inte så konstigt då det är en blogg om resor. Reser vi inte blir det inte heller några inlägg på bloggen. Klart som korvspad!
Just nu är vi i Piedilago, en liten italiensk alpby åt schweiziska gränsen till, omgivna av spetsiga toppar med eller utan snö på. Här tänker vi spendera några dagar med vandringar i vad som utlovas vara mycket vacker natur. Vi teleporterades ju inte hit så jag tänkte författa några rader om hur de cirka 150 milen söderut artade sig.
Tyskland och autobahn. Ja, särskilt upphetsande är det ju inte. Vi tog oss till en liten håla strax söder om Kassel. Där fanns i princip ingenting, men på nåt outgrundligt sätt lyckades vi hitta en schnitzel att stoppa i foderluckan.
Dagen efter svängde vi höger över Rhen och in i Frankrike, där vi tog sikte på Colmar. En liten vacker stad med massor av gamla korsvirkeshus och kanaler som gör att Colmar har en stadsdel som kallas lilla Venedig.
Natten spenderade vi ytterligare lite söderut i en annan sömnig liten by. Det finns inget anmärkningsvärt att säga om byn, men frukostvärdinnan (eller kanske ägaren, det är lite oklart) var en profil som verkligen förtjänar några rader. Hon dukade fram en fin frukost där hon gjort i princip allt själv ner till att odla mandlarna som fanns i croissanterna. Det inkluderar även de tre olika marmeladerna som hon vunnit franska mästerskapen i marmeladkokning med (att det bara finns en sån tävling…). Hemligheten var tydligen att koka marmeladen i saft istället för med socker. Under hela frukosten underhåll hon oss med historier och som tur var pratade hon fullt begriplig tyska (även för undertecknad). Men när hennes tyska inte räckte till körde hon Google translate till danska. Det funkade det också.
Sen var det dags för vår stålmustang att ta sig an alperna. Vi såg ut en rutt och allvarligt talat fanns det inte så många alternativ. Ett antal mil innan en lång tunnel insåg vi att den tunnel kör man inte bil igenom. Man åker tåg. Sittande i bilen. Det hade vi ingen aaaniiing om. Taskig reseplanering helt enkelt. Ja, ja, då fick vi testa på det också.
Den gamla Lötschberg-tunneln invigdes 1913, är 14,6 km lång och resan igenom tar cirka 20 min. Vi körde upp på ett långt godståg och drog åt handbromsen, sen var det bara att luta sig tillbaka och slappna av. Tydligen bygger man nu en ny tunnel som är mer eller mindre parallell med den gamla men cirka 400 höjdmeter längre ner och drygt dubbelt så lång. Den är tydligen delvis i drift och ska när den är klar kosta totalt 25 miljarder kronor. För de pengarna hoppas jag de kostar på sig lite belysning, för det fanns inte i den gamla tunnel. Väl innanför tunnelmynningen blev det därmed kolmörkt bortsett från någon mobilskärm här och var. Och några bilar längre fram var det nog nån som led av klaustrofobi eller var mörkrädd, då vederbörande krampaktigt höll bromsen nere hela resa så att bromsljusen gav lite rött ljus.
Resten av resan var tämligen händelsefattig och nu laddar vi för fullt för några häftiga alpupplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar